Tid, otid och urtid

Det känns som att jag tjatar. Segar ut på realisationer av löften som någon slags mindre välsmord politiker. Jag talar givetvis om intervjun med Castillions frontman Ulf Sörman, som jag har flaggat för i några veckor nu, och jag känner mig som en papegoja. Den är klar sedan länge och väntar bara på ett godkännande från Crankitup.se där det är tänkt att den ska publiceras. På grund av lite olika orsaker dröjer det och när man som jag är ett kontrollfreak av rang, är det bra att påminna sig själv om att man inte kan kontrollera allt här i världen.

Vad jag kan kontrollera just nu är min tid igen. Underbart är bara förnamnet. Tidningen är iväg på tryck och jag har kompledigt resten av veckan, vilket innebär att "plötsligt" har en massa tid över igen. Tid som jag vill lägga på alltifrån skivlyssning och hårdrockshistoria, till långpromenader med Thyrfing i lurarna och seriemaraton bredvid sambon i soffan.

Om bara en vecka fyller Grottan ett år. Ett år sedan några klarsynta personer i min omgivning påpekade att det inte var nyttigt för mig att bli så totalt uppslukad av jobbet och att det kunde vara bra att göra något som inte enbart handlade om att vara duktig och prestera. Jag ska göra en längre, smetnostalgisk text om detta den tjugonde, men innan dess ska det bli en skivrecension och lite annat. Stycket nedan är bara ett år äldre än det verk som ska skärskådas den här veckan och av förklarliga skäl oändligt mycket mer välkänt. I väntan på italienarna, får de hårdrocksurtida britterna träda in:

Children Of The Grave (1971)

Veckans skiva: Black Sabbath feat. Tony Iommi

Det är en sak att föredra en viss stil eller en viss banduppsättning. Att däremot vägra erkänna vissa skivor eller perioder i ett bands historia av ren tjurskallighet, är inte bara löjligt utan rentav obegripligt. Åtminstone i det här fallet. Seventh Star påminner inte om det man vanligtvis förknippar Black Sabbath med, och det har sina orsaker. För det första: ingen Ozzy Osbourne. För det andra: ingen Geezer Butler eller Bill Ward. För det tredje: Glenn Hughes.

Inledande In For The Kill är en fartfylld historia med stämsång och drillande gitarrsolon, och därför blir det lite snopet när redan andra spåret, No Stranger To Love, visar sig vara en ballad med syntmattor så breda att de hade kunnat täcka en balsalsparkett. Dansstegen blir därefter: tröga. Att det som i själva verket är Tony Iommis soloprojekt har givits ut i Black Sabbaths namn, blir extra komiskt då det inte bara påminner mer om Deep Purple utan även har deras ex-sångare vid micken.

Det här är en utmanande skiva om man i vanliga fall lyssnar på ex. råmande kor eller humlesurr. Vid bredare ljudutbud är det lättsmält, tämligen nyanslöst - och riktigt svängigt. Min favorit Danger Zone solkas egentligen bara av en enda sak och det är sången. Jag är inte helt sams med Hughes stämma, som i mina öron låter ansträngd, men det är fortfarande avsevärt bättre än Ozzys kraxande. Vad som sedan står på etiketten bryr jag mig inte särskilt mycket om.