Tid, otid och urtid

Det känns som att jag tjatar. Segar ut på realisationer av löften som någon slags mindre välsmord politiker. Jag talar givetvis om intervjun med Castillions frontman Ulf Sörman, som jag har flaggat för i några veckor nu, och jag känner mig som en papegoja. Den är klar sedan länge och väntar bara på ett godkännande från Crankitup.se där det är tänkt att den ska publiceras. På grund av lite olika orsaker dröjer det och när man som jag är ett kontrollfreak av rang, är det bra att påminna sig själv om att man inte kan kontrollera allt här i världen.

Vad jag kan kontrollera just nu är min tid igen. Underbart är bara förnamnet. Tidningen är iväg på tryck och jag har kompledigt resten av veckan, vilket innebär att "plötsligt" har en massa tid över igen. Tid som jag vill lägga på alltifrån skivlyssning och hårdrockshistoria, till långpromenader med Thyrfing i lurarna och seriemaraton bredvid sambon i soffan.

Om bara en vecka fyller Grottan ett år. Ett år sedan några klarsynta personer i min omgivning påpekade att det inte var nyttigt för mig att bli så totalt uppslukad av jobbet och att det kunde vara bra att göra något som inte enbart handlade om att vara duktig och prestera. Jag ska göra en längre, smetnostalgisk text om detta den tjugonde, men innan dess ska det bli en skivrecension och lite annat. Stycket nedan är bara ett år äldre än det verk som ska skärskådas den här veckan och av förklarliga skäl oändligt mycket mer välkänt. I väntan på italienarna, får de hårdrocksurtida britterna träda in:

Children Of The Grave (1971)