En eftertänksam nioåring

Intervjun med Castillions frontman Ulf Sörman finns nu att läsa på Crankitup!

Tid, otid och urtid

Det känns som att jag tjatar. Segar ut på realisationer av löften som någon slags mindre välsmord politiker. Jag talar givetvis om intervjun med Castillions frontman Ulf Sörman, som jag har flaggat för i några veckor nu, och jag känner mig som en papegoja. Den är klar sedan länge och väntar bara på ett godkännande från Crankitup.se där det är tänkt att den ska publiceras. På grund av lite olika orsaker dröjer det och när man som jag är ett kontrollfreak av rang, är det bra att påminna sig själv om att man inte kan kontrollera allt här i världen.

Vad jag kan kontrollera just nu är min tid igen. Underbart är bara förnamnet. Tidningen är iväg på tryck och jag har kompledigt resten av veckan, vilket innebär att "plötsligt" har en massa tid över igen. Tid som jag vill lägga på alltifrån skivlyssning och hårdrockshistoria, till långpromenader med Thyrfing i lurarna och seriemaraton bredvid sambon i soffan.

Om bara en vecka fyller Grottan ett år. Ett år sedan några klarsynta personer i min omgivning påpekade att det inte var nyttigt för mig att bli så totalt uppslukad av jobbet och att det kunde vara bra att göra något som inte enbart handlade om att vara duktig och prestera. Jag ska göra en längre, smetnostalgisk text om detta den tjugonde, men innan dess ska det bli en skivrecension och lite annat. Stycket nedan är bara ett år äldre än det verk som ska skärskådas den här veckan och av förklarliga skäl oändligt mycket mer välkänt. I väntan på italienarna, får de hårdrocksurtida britterna träda in:

Children Of The Grave (1971)

Grottmänniskans Golgata

Tio dagar. Så långt uppehåll har jag inte gjort här sedan i julas och tro mig, det har inte varit särskilt frivilligt. Det hela började med en långtifrån smidig kontorsflytt första april, som till råga på allt var tvungen att genomföras nära pressläggning. Allt utfört av en stressad utgivare, en hyperstressad grottmänniska och en något lugnare praktikant. Någonstans där hör Castillions sångare av sig angående lite nyheter och jag lovar att göra en intervju. (Paus för begrundande tystnad.)

Ett utmärkt förslag om visit hos det levande hårdrockslexikonet Erik tas tacksamt emot av en mycket trött grottmänniska och hon får en välbehövlig paus ifrån såväl annonsörer och korrektur, som blogg och datorer. (Har du inte redan höjt båda tummarna, så är det läge för det.)

Grottmänniskan kommer så hem, kastas rakt in i en väldig massa jobb som inkluderar prog metal, fönsterputsföretag och så dyker den förbaskade påsken upp mitt i alltihop - med ett datorhaveri på självaste Långfredagen.

Det är säkert dramaturgiskt passande med en datorkrasch lagom till firandet av Golgatavandringen, men jag kan lova att det inte känns det minsta högtidligt att sätta på datorn på morgonen och upptäcka att den vägrar starta.

Vi pratar panik, okontrollerad sådan.

Min dator är ingen kul leksak. Den innehåller mängder av jobb och projekt som jag behöver ha tillgång till och att då inte komma åt det jag behöver, när jag har planerat en påskhelg för just en halv evighet framför skärmen med jobb som redan är försenat och det dessutom är en väldigt röd dag då IT-supporters sover ut, finns det inte mycket mer att göra än att först väcka sin sambo i panik - och sedan ringa sin bror nere i Småland för att övertala honom att ägna sovmorgonen åt att hjälpa sin syster.

Efter några timmar kunde jag iallafall bete mig hyfsat igen, trots att datorjäveln inte funkade. Fick istället låna sambons tröskverk för att lyckas färdigställa intervjun och sedan lämna in min egen på lagning på tisdagen.

På grund av detta har det varken blivit någon veckorecension eller annat utöver intervjun, som eventuellt ska publiceras på en metalsajt - i annat fall här. Istället har Grottmänniskan vackert fått ägna sig åt att vänta.

Idag har jag hämtat den igen och är lycklig som en tjuv om natten. Känner mig rentav nykär - och lite segerrusig. Passande för temat eller ej, Hell Bent For Leather var det första jag fick på hjärnan nu, så Judas Priest får stå för segersången idag. Trevlig helg!

Mysmåndag: Det gäller att prioritera

Sista mysmåndagen, iallafall här på bloggen, men på den här bilden ser inte katten Silke ut att mysa särskilt mycket. Det där med att ligga i mattes eller husses famn var inte ett dugg populärt. Som ni ser har grottmänniskan på bilden undercut - en frisyr som fick grottmamman att gå i taket - så varsågod mamma: här har du din älsklingsfrisyr tillsammans med Silkes favoritpose. Finns det något trevligare sätt att börja en måndag på? 

I den här krönikan ska vi återknyta till mitt allra första inlägg, som handlade om tid. När jag skrev det inlägget hade jag ingen aning om vad jag ville med den här bloggen. Allt jag visste var att jag ville skriva, men var trött på att bråka med min bok (ja, det låter vansinnigt pretentiöst, men det handlar om ett skönlitterärt projekt jag har skrivit på i flera år, som förmodligen inte blir klart förrän jag är en surögd tant). Jag hade också börjat bli så pass bekväm i mitt jobb som säljare och skribent, samt tröttnat på kyrkan och umgänge, att jag kände ett behov av att prova något nytt.

Nu har jag haft den här bloggen i snart sju månader och det har faktiskt varit något av det mest omvälvande jag har upplevt. För er som inte vet om det: jag har Aspergers Syndrom, så kallad högfungerande autism och ADD, två funktionshinder som bokstavligt talat innebär att man lever med konstanta ytterligheter. De är personlighetsdrag lika mycket som de är handikapp och två av mina största svårigheter är att behålla fokus och att inte bränna ut mig. Det har tagit lång tid för mig att acceptera att jag aldrig kommer att kunna leva ett "normalt" liv med nio till fem-jobb, barn, umgänge och fritidsaktiviteter. Min hjärna är så funtad att den inte klarar av alltför många olika bitar i det berömda livspusslet. Då går jag sönder.

Det läskiga med att tvingas välja är att det gör en smärtsamt medveten om ens egna svagheter. Väljer man dessutom bort sådant som man en gång trodde var en fundamental bit i livet, så kan det åtföljas av ångest och tvivel som för en utomstående är obegripligt, nästintill bisarrt. Livet är inte så jävla roligt, och tvärtemot vad många tror, så är det betydligt bättre att vara medveten om det och kunna njuta ändå, än att leva i ett falskt rosenskimmer och få en chock när saker och ting inte blir som man har tänkt sig. Såhär skrev jag i mitt första inlägg den 20 maj:

 I bloggvärlden handlar nästan allt om tid. Rätt tid. Rätt inlägg i rätt tid om rätt sak. Gärna med rätt åsikt också. Jag är inte särskilt rätt av mig. Inte rättvis heller.

Att börja blogga var ett val som jag först inte visste vad det skulle innebära. Först och främst var jag rädd, mycket rädd. Dåligt självförtroende och social fobi går komiskt nog hand i hand med uppfattningen att man syns hela tiden och att de som ser en letar fel. Om du lider av den sortens fobi, kan skriva någorlunda begripligt och har ett intresse du kan tänka dig att visa: starta en blogg. Du kommer att bli lycklig så fort du ser att någon har gått in och läst, och får du en stöttande kommentar slår glädjemätaren i taket.

Med hjälp av all musik, allt skrivande och inte minst det fina bemötande jag har fått av Tenstabor, lokala thrashband, svartmetallare i granskogen och Bålstaproggare så har jag successivt kunnat förflytta mig från de mer instängda hörnen av min grotta och det, mer än något annat, är orsaken till mitt val. Jag har inte mött annat än förståelse, stöd och uppmuntran de gånger jag har gjort intervjuer här, så ett stort tack från hjärtat till er för att ni har haft tålamod och varit petiga när jag har gjort missar. Ovärderligt!

Att spela i band, komponera musik eller skriva om det, är många gånger ett obetalt arbete. Till er som undrar varför jag lägger ner den tid jag gör på en blogg utan att tjäna pengar på det, vill jag därför skänka ett långfinger och min mest föraktfulla blick. När stöttade ni era favoritband senast? När bemödade ni er om att länka deras låtar, köpa en skiva och ge den er fulla uppmärksamhet? Man spelar inte hårdrock för att bli rik och det är inte heller orsaken till varför man skriver om det. Det finns betydligt mer lukrativa branscher om ett von Anka-valv är främsta målet.

Min blogg går före allt utom mitt jobb och min sambo. Eftersom han är serietecknare och en lika stor nörd som jag, tillbringar vi många dagar med att jobba, blogga och teckna hemma i lyan, turas om att sätta på kaffet och ge varandra feedback. För en utomstående ser vårt liv förmodligen ganska trist och stillastående ut, men jag skulle aldrig vilja byta. Som jag har skrivit tidigare så lever vi i en tid där kultur inte värdesätts, och att leva med en annan nörd är för mig direkt avgörande för att kunna göra det här. Att ge varandra stöd, uppmuntran och inte minst friheten att ägna sig åt det man helst vill göra, även om det inte ger pengar och status, är i mina ögon själva essensen av att vara hårdrockare. Att man välkomnar framgång och pengar för arbete man har utfört är givet, men det är knappast lönechecken som är avgörande för varför man ägnar sig åt metal eller någon annan kulturform. 

Eftersom jag inte får ett rött öre för mina inlägg, så blir den i mångas ögon en smula obegriplig. Iallafall omfattningen. Omkring 140 inlägg har jag publicerat sedan starten, med intentionen att de ska innehålla något mer än länkar och youtubeklipp och ja, det har tagit väldigt mycket tid, men det har det varit värt. 

Om jag skulle önska mig något gällande bloggen, så är det länkningar. Om du läser ett inlägg och gillar det, länka och sprid det! Feedback från läsare är min lön, så avvara några sekunder åt att dela något här som tilltalar dig. Tipsa vänner och bekanta, gilla på Facebook och dela inläggen. Gillar du det inte, låt mig gärna veta det. Man kan aldrig bli bättre om man bara blir struken medhårs - om man inte är en katt, förstås...

Helgmålsringning: Castillion

Veckans helgmålsringning står Castillion för, med en av mina favoriter på Pieces Of A Shattered Me (2011). Egentligen ville jag ha Whispers Turn Into Cries som klockklang, men den fanns inte på Youtube. Istället går ni in på bandets Spotifysida och lyssnar på det stycke som jag direkt kopplade som "ADHD-låten":

"The scattered images, a puzzle of my emptiness,

Riddles from the chaos inside of me."

Grottmänniskan önskar härmed alla ljusskygga små besökare en trevlig helg med Bålstaproggarna.

Seriösa, knasiga Castillion

De bildades för elva år sedan. De har gett ut två fullängdare utan något bolag i ryggen. Enligt sångaren är de prog metal-scenens svar på AC/DC, och inte ens min mest välunderrättade hårdrockskälla visste vilka de var. 

Själv hittade jag dem via Youtube och en hemsida som till synes låg i träda, medan Facebooksidan bjöd på ytterligare livstecken.

Men vilka är de? Jag kontaktade sångaren och låtskrivaren Ulf Sörman för att reda ut frågetecknen. Uppländska Castillion har varken gått i graven eller tagit någon paus, långt därifrån. 

Bortanför snabba nätuppdateringar där allt är gammalt ett par minuter efter att man tryckt på ”enter”, bereder Bålsta-kvartetten mark för ny sådd.

Hur skulle du beskriva Castillion för någon som aldrig har hört er musik? 

”Castillion är väldigt melodisk prog metal, skulle jag nog säga. Vi inriktar oss på melodier och rytmer,

och att det ska svänga. Sedan proggar vi till det lite grann, men det får inte bli för krångligt. Vi vill vara lättillgängliga.”

Proggens AC/DC
Från början spelade Castillion främst power metal. Debuten Triumph And Tragedy släpptes 2007, året då ett av mina egna favoritband, Sonata Arctica, ställde till det rejält för mig genom att gå från ultrasvängig power metal till progressiva Unia. Ett liknande kliv tog även Castillion med Pieces Of A Shattered Me 2011.

Ni kallar er musik för ”hårdrock med lite knas”? Vad betyder det?

”Vi har väl lite knasiga taktarter och bygger upp låtarna med lite annorlunda strukturer än ’vers/refräng/vers/refräng’, och sedan blandar vi gärna in lite jazz, blues och latin, men i grunden är det prog metal, med lite drag av power.” ”För oss kommer ju låtarna i första hand och spelar vi något annorlunda så ska det vara för att vi verkligen vill det, utan att krångla till något för sakens skull”, förklarar Ulf. ”Det gör kanske att vi skiljer oss lite från andra prog metal-band, att vi lägger mer fokus på melodin än det tekniska. Många prog metal-band räknar bara takter, så på så vis kan man säga att vi är mindre proggiga. Vi är lite utav prog metals AC/DC.”

På Pieces Of A Shattered Me får iallafall jag känslan av ni hittat en mer egen stil, om man jämför med Triumph And Tragedy.  Var övergången till prog metal ett medvetet val?

”Övergången från power metal till prog metal kom ganska naturligt. Prog metal är mycket mer tillåtande som genre och det gör att man kan ta ut svängarna mer. Vi jobbar på att det ska bli både hårdare, lugnare och knasigare.”

                            

Samtidigt hävdar sångaren att ett kännetecken för Castillion är att de är mindre proggiga än andra prog metal-band. Hur går det ihop?

”Power metal-genren är ganska generisk överlag. De flesta band låter likadant, låtarna låter likadant. Det känns inte som att det finns så mycket mer att hämta i den genren”, tycker sångaren, som menar att det ligger en mycket större frihet i prog metal. ”Spelar du power metal så har du ganska snäva ramar att hålla dig inom. Det ska vara dubbeltramp, snabba gitarrer och höga skrik. Det ska vara full fart hela tiden och man blir på något sätt begränsad av den genren, även om det finns jättemånga bra power metal-band. Men ska man hålla sig kvar inom den genren, upplever jag att det blir mycket svårare att utvecklas.”  

Även texterna har en annan stil på Pieces… Hur viktiga är texterna för dig?

”För mig är de jätteviktiga. Jag har väldigt svårt för att sjunga något jag inte står för”, säger Ulf, men vill inte gå in på vad de betyder. ”Jag försöker ju vara aningen vag i mina texter. Jag skriver inte för mycket detaljer. Många tar med fiket på hörnet, vad klockan är och mormor i texten för att skapa en relation till lyssnaren, men jag försöker gå en annan väg, för att folk ska kunna relatera till sig själva. I slutänden är det ju bara jag som vet vad texten handlar om.”

Mysteriet med gästsångaren
Om Castillions musik inte är krånglig, så bjöd dock bandets hemsida på ett och annat frågetecken, bland annat gällande banduppsättningen.

Det står att platsen som sångare inte var tillsatt när bandet bildades, och att ni hyrde in gästsångare till er första demo. Hur kom det sig?

”Vi sökte efter en sångare ganska länge, men hittade aldrig någon, så på första demon sjöng ett par kompisar, för vid den tiden hade jag inte tagit en enda ton”, säger Ulf lugnt och skapar därmed än fler frågor än svar.

Var du ovillig att axla rollen som sångare till en början? Var det därför du inte sjöng?

”Nej, jag kunde helt enkelt inte sjunga, inte då”, säger han med eftertryck. ”Men nu känner jag att jag kan leverera, både live och på skiva. Jag känner att jag växer hela tiden som sångare.”

Tog du några lektioner?

”Tre-fyra stycken, kanske, men än så länge har de inte varit till någon större hjälp. Nu har jag ju varit sångare under ganska lång tid, så vi har slutat söka efter en sångare. I och med att jag också skriver text och melodi, så kan jag ju anpassa det så att det passar bra för mig också.”

Hur länge spelade ni tillsammans innan du började sjunga?

”Det kan ha varit en tre-fyra år, men då spelade vi på annan nivå. I början träffades vi då och då, för att det var roligt. Vi sökte efter en sångare, men vi hittade aldrig riktigt någon, så då började jag sjunga på repen och sedan växte det till att jag kände att jag klarade det live också.”

Inget Bandit-band

Mysteriet med gästsångaren är därmed löst, men det är inte dags att lägga ner förstoringsglaset riktigt än. Om man går in på Castillions hemsida, så ser det ganska skralt ut med aktiviteten, inte minst vad gäller skivsläpp. För ett band inom den här genren, som dessutom bildades 2002 när power metalband som Nightwish och HammerFall släppte storsäljare, så är glappet mellan skivorna en smula iögonenfallande.

Det gick fyra år mellan Triumph and Tragedy och Pieces Of A Shattered Me. Hur kommer det sig?

”Det berodde inte på skrivkramp, inte alls, utan det har att göra med att vi är osignade”, förklarar Ulf. ”Det blir dyrt att spela in när man ska bekosta allt själv, så då tar det lite tid. Tar pengarna slut får man pausa lite, så de där fyra åren har inget att göra med brist på kreativitet. ”

Har ni inte fått något erbjudande alls?

”Jo, vi har fått lite skambud från vissa bolag, men det är för att det är en riktigt hård bransch just nu.  Skivbolagen vet inte riktigt hur de ska få in pengar i och med nedladdningen, så de vågar inte riktigt satsa på nya band, särskilt om man inte spelar mainstreem Bandit-metal.”

Hur har det fungerat med streaming? 

”Rent teoretiskt borde laglig nedladdning vara en fördel, eftersom man slipper mellanhänder, men utan ett skivbolag i ryggen så säljer det inte i samma utsträckning. Visst, vi har många tusen streams, men får man ett par öre per styck, så räcker det inte ens till resor för nästa studioinspelning”, säger Ulf, som ändå är övertygad om att det digitala är framtiden. ”Som konsument föredrar jag visserligen själv att köpa en skiva, men som producent föredrar jag digitalt. Problemet är att skivbolagen inte har hittat något riktigt bra sätt att ta betalt för digital produktion, men om de löser den biten så tror jag att det kommer funka hur bra som helst. Sedan saknar digital musik det mervärde som skivkonvoluten med texter och bilder ger, men med tiden så kommer det nog lösningar på det också. Risken med den digitala musiken är att ”växarskivor” som behöver några lyssningar innan de sätter sig försvinner. Det är ju så lätt att klicka på schuffle eller delete, och vips så är den där skivan som man eventuellt skulle älska hela livet, förlorad i mängden.”  

Turnédrömmar och framtidsfokus

Glappen mellan skivorna har alltså ytterst prosaiska orsaker, men hur trist det än är att skivbolagen inte hängt med i den nya tekniken, så hade det förstås varit värre om den utåt sett skrala aktiviteten på hemsidan hade berott på interna problem i bandet, men så är det inte. 

Enligt frontmannen är Castillion ett stabilt band där alla vill samma sak.

”Vi är väldigt fokuserade och repar flera gånger i veckan. Det funkar bra för oss.”

Hur går processen till när ni arbetar fram nytt material?

”Det är ofta jag som skriver text och musik till låtarna. Ofta när jag kommer med en idé till en låt, så har jag en klar bild av hur jag vill att det ska låta. Sedan växer låten när var och en i bandet lägger in sin feeling och sitt tänk. Själva grunden för Castillion är fri, vi ska sträva mot att utvecklas hela tiden, men vi har alla samma grundtanke om hur vi vill låta just nu.”

Hur ser det närmaste tiden ut för Castillion?

”Skivan ska vi sätta igång ordentligt med nu i höst, men jag har ingen aning om när det kan blir klart. Det är många bitar som ska på plats och vi lägger hellre ett par år på en skiva, än känner att vi inte har gjort vårt bästa”, säger Ulf. ”Vi vill få in alla nyanser, så det får gärna ta lite tid.”

Har ni några spelningar på gång?

”Just nu har vi inget större inbokat, men vi har lite på gång, så man får hålla koll på vår Facebooksida och hemsidan. Får vi inte spela live så blir vi tokiga, men inget är spikat just nu.”

Så till sist, en favoritfråga: Om du kunde sia om framtiden, vart befinner sig Castillion om tio år?

”Svårt… Vi har ju lite drömmar om att kunna komma ut och spela någon lite längre turné, även om det bara blir Tyskland i tio dagar, så är man nöjd ett halvår sedan. Det skulle vara jättekul att komma ut och visa vad man går för lite oftare, så det är synd att vi inte gör det nu”, säger Ulf och avslutar: ”Sedan önskar man ju att det ska lossna lite i musikbranschen så att man får råd att spela in nya skivor. Innan Triumph And Tragedy var klar hade vi färdiga låtar till Pieces… och det är samma sak nu. Vi har massor av idéer och på den här skivan blir det mer av allt.”

Bilder från Castillions hemsida. 

För fler uppdateringar, gilla dem på Facebook.