Veckans skiva: J.E.T

Ett italienskt band, med italienska texter och omslagsinfo på japanska hör inte till den mest frekventa kombinationen i mitt skivställ, och förmodligen inte i andras heller. J.E.T:s debut från 1972 är inte så mycket en debut, som en engångsföreteelse. Bandet släppte inga fler skivor i den här genren, och det är jag den första att beklaga.

Fede, Speranza, Caritá kan nämligen vara något av det mest slamriga, smeksamma och innerliga jag har hört på år och dar. Det låter som att kvartetten från Genova inte hade en tanke på något annat än att ha roligt och att resultatet blev lyssningsbart av en ren slump.

Det är egentligen inga särskilda delar som sticker ut, snarare summan av dem. Gitarrljudet är grynigt och opolerat, orgeln olycksbådande och trummor och bas mullrar och maler bakom Aldo Stelitas sång. Den knappt 50 minuter långa skivan är en blandning av överjävlig distortion, mjuk orgel och tre minuter in Il Prete E Il Pescatore är jag redo att ta till lipen. Ce' Chi Non Ha är favoriten och för tankarna till tropiska nätter och isat vin.

Malletinsintrument som vibrafon och marimba är inget man vanligtvis förknippar med hårdrock, men det är ingen tvekan om att det skamlösa experimentet som ugör Fede, Speranza, Caritá är hårdrock. Inte i varje parti, men som helhet. Bitvis påminner det om Uriah Heep, och hade körerna låtit bättre och mixen inte varit ojämn som en gropig landsväg, hade jag inte haft ett ont ord att säga. Den finns att köpa på Recordheaven för 49 spänn och jag kan inte komma på någon bra ursäkt förutom allvarlig penningknipa för att inte införskaffa den.