Årets första skiva: Blind Guardian

Januari 2015 börjar i Tyskland. Nu finns min recension av Blind Guardians nya album Beyond The Red Mirror uppe på Crankitup. God fortsättning!

Veckans skiva: Sonata Arctica

Recenserar idag Sonata Arcticas femtonårsjubileum av den återinspelade debuten Ecliptica för Crankitup.

Veckans skiva: Witch Mountain

Idag recenseras veckans skiva på Crankitup: Witch Mountains "Mobile Of Angels".

Veckans skiva: Bullet

Recension av Bullets senaste skiva "Storm Of Blades" för Crankitup.

Veckans skiva: J.E.T

Ett italienskt band, med italienska texter och omslagsinfo på japanska hör inte till den mest frekventa kombinationen i mitt skivställ, och förmodligen inte i andras heller. J.E.T:s debut från 1972 är inte så mycket en debut, som en engångsföreteelse. Bandet släppte inga fler skivor i den här genren, och det är jag den första att beklaga.

Fede, Speranza, Caritá kan nämligen vara något av det mest slamriga, smeksamma och innerliga jag har hört på år och dar. Det låter som att kvartetten från Genova inte hade en tanke på något annat än att ha roligt och att resultatet blev lyssningsbart av en ren slump.

Det är egentligen inga särskilda delar som sticker ut, snarare summan av dem. Gitarrljudet är grynigt och opolerat, orgeln olycksbådande och trummor och bas mullrar och maler bakom Aldo Stelitas sång. Den knappt 50 minuter långa skivan är en blandning av överjävlig distortion, mjuk orgel och tre minuter in Il Prete E Il Pescatore är jag redo att ta till lipen. Ce' Chi Non Ha är favoriten och för tankarna till tropiska nätter och isat vin.

Malletinsintrument som vibrafon och marimba är inget man vanligtvis förknippar med hårdrock, men det är ingen tvekan om att det skamlösa experimentet som ugör Fede, Speranza, Caritá är hårdrock. Inte i varje parti, men som helhet. Bitvis påminner det om Uriah Heep, och hade körerna låtit bättre och mixen inte varit ojämn som en gropig landsväg, hade jag inte haft ett ont ord att säga. Den finns att köpa på Recordheaven för 49 spänn och jag kan inte komma på någon bra ursäkt förutom allvarlig penningknipa för att inte införskaffa den.

Veckans skiva: Dark Tranquillity

När det kommer till dödsmetall så är "göteborgsstilen", eller "the gothenburg sound", ett begrepp som ramar in några av Sveriges största band: In Flames, At The Gates och Dark Tranquillity. Tungt, hårt och ja... vad mer? Lika trist som gråväder en sketen novemberdag. 

Jag vet inte vad som är mest sorgligt: det faktum att jag skulle ha älskat Dark Tranquillity för fem år sedan, eller att en av Sveriges största grupper inom melodisk dödsmetall lyckas tråka ut mig efter knappa tre minuter. För mycket och för lite skämmer allt heter det, och i det här fallet stavas det klaviatur. Fanns det ingen, inte ens en riktigt enveten sexsträngsonanist som kunde säga ifrån? Allt det som jag älskar med genren: ilskan, fräsandet och elakheten, formligen dränks i pianoslingor och keyboardmattor. Vartenda potentiellt vansinnesutbrott landar på fötterna utan att så mycket som vingla.

"Fiction", som är gruppens nionde album, fick många gillande nickar när det kom ut 2007, och då jag i vanliga fall har ett gott öga till band med lika delar melodi och malande tyngd, borde det här tilltala mig mer. Albumet före, "Character" från 2005, är bitvis en betydligt argare historia där riffen inte faller lika mjukt mot klaviaturen i varenda låt, men "Fiction" är bara prydligt deprimerad. 

Det är inte det att det är dåligt. "The Lesser Faith" har snygga riff, "Misery's Crown" är alldeles lagom tonårsdeppig och i "Inside The Particel Storm" bjuder sångaren Mikael Stanne på en smågiftig stämma. Hade man bara kunnat låta bli att peta in en temponedgång där, så kunde det rentav ha räckt till ett långfinger eller två. Nu är det förvisso proffsigt och välgjort, men vad hjälper det när helhetsintrycket är så könlöst, oförargligt och befriat från bottenlöst ursinne.

Veckans skiva: Sonata Arctica

Min mer än decennielånga relation till herrarna från Kemi har inte varit sig lik sedan omruskningen med "Unia" 2007, det är bara att erkänna. Efter fyra dubbeltrampare var proginriktningen minst sagt svårsmält och trots att jag så småningom kom att älska "Unia", blev tillvänjningen med "The Days Of Grays" 2009 lite för snabb. När så "Stones Grow Her Name" kom 2012, hade min tidigare blodröda passion övergått i en godkännande nick. Exakt hur mycket av likgiltigheten som berodde på min upptäckt av landsmännen i Children Of Bodom är oklart, men givet var att Sonata Arctica och jag inte hade samma relation längre.

I en intervju med ständigt leende trummisen Tommy Portimo och keyboardisten Henrik Klingenberg 2007, förklarade de att det var slut med Ecliptica-erans speedande, och att det möjligen kunde bli en återgång till det gamla soundet om tjugo år. Istället blev det strax över sex. "Pariah's Child" öppnar, något förvånande, med den svängiga singeln "The Wolves Die Young" som sparkar igång med en positivitet jag inte hört hos bandet sedan "Winterhearts Guild" 2003.

Tony Kakko är, som alltid, en lika utmärkt berättare som sångare och tar sin teatraliska ådra till nya nivåer, medan övriga medlemmar gör... tja, det de ska. Det ständigt återkommande, härligt anklagande faderskapstemat i "What Did You Do In The War, Dad?" samlar mitt Sonata Arctica i en liten konfektask, småelaka "X Marks The Spot" är överraskande träffande och "Cloud Factory" slår något slags rekord i käckhet.

Pålitligt, högkvalitativt och... tämligen slätstruket. För sju år sedan kände jag mig förolämpad av progexperimentet "Unia", nu saknar jag tuggmotståndet - och den tyngd som "Unias" spår "Caleb" bjöd på.  

Veckans skiva: Blue Öyster Cult

1972 var alls inget oävet år för hårdrocken. Alice Coopers "School's Out", Black Sabbaths "Vol. 4" och Uriah Heeps två fullängdare "Demons and Wizards" och "The Magicians Birthday" hör till årets godbitar, tillsammans med veckans skiva: Blue Öyster Cults självbetitlade debut.

Omslagets mörka stjärnhimmel står i god samklang med innehållet: drömsk rock med orientaliska strömmar och stor rymd. Bitvis påminner det om Uriah Heep, dock minus en kraftfull sångare och tung bas. Eric Blooms röst är ganska blek och trots mjukheten, dränker gitarrerna sången emellanåt.

"Then Came The Last Days Of May", "She's As Beautiful As A Foot", "Cities On Flame With Rock' N Roll" och "Redeemed" hör till albumets pärlor. De två första är långsamma, men jag tvekar att kalla dem för ballader. "She's As Beautiful As A Foot" påminner mer om något som skulle kunna spelas under en magdans i ultrarapid, än en romantisk tryckare och "Then Came The Last Days Of May" för tankarna till vårnätter som doftar av fuktig jord. Suggestivt är bara förnamnet.

"Cities On Flame With Rock' N Roll" är, som namnet antyder, en lite tuffare historia. Basgången och gitarriffen är svängiga, något som även gäller för "Workshop Of The Telescopes", där rocken är mer framträdande än mystiken.

Gruppens mest framgångsrika album, "Agents Of Fortune" från 1976, har skalat bort mycket av det drömska, men jag föredrar debutens flumfärder. Den här nyutgåvan hade dock klarat sig bra utan de fyra extraspåren, som mest känns som utfyllnad. "A Fact About Sneakers" får mig att tänka på Tim Burtons version av "Kalle och chokladfabriken", och Oompa-loompiernas sång om Erika Salt. Smårolig, men klart umbärlig.  

Veckans skiva: Black Sabbath feat. Tony Iommi

Det är en sak att föredra en viss stil eller en viss banduppsättning. Att däremot vägra erkänna vissa skivor eller perioder i ett bands historia av ren tjurskallighet, är inte bara löjligt utan rentav obegripligt. Åtminstone i det här fallet. Seventh Star påminner inte om det man vanligtvis förknippar Black Sabbath med, och det har sina orsaker. För det första: ingen Ozzy Osbourne. För det andra: ingen Geezer Butler eller Bill Ward. För det tredje: Glenn Hughes.

Inledande In For The Kill är en fartfylld historia med stämsång och drillande gitarrsolon, och därför blir det lite snopet när redan andra spåret, No Stranger To Love, visar sig vara en ballad med syntmattor så breda att de hade kunnat täcka en balsalsparkett. Dansstegen blir därefter: tröga. Att det som i själva verket är Tony Iommis soloprojekt har givits ut i Black Sabbaths namn, blir extra komiskt då det inte bara påminner mer om Deep Purple utan även har deras ex-sångare vid micken.

Det här är en utmanande skiva om man i vanliga fall lyssnar på ex. råmande kor eller humlesurr. Vid bredare ljudutbud är det lättsmält, tämligen nyanslöst - och riktigt svängigt. Min favorit Danger Zone solkas egentligen bara av en enda sak och det är sången. Jag är inte helt sams med Hughes stämma, som i mina öron låter ansträngd, men det är fortfarande avsevärt bättre än Ozzys kraxande. Vad som sedan står på etiketten bryr jag mig inte särskilt mycket om.

Veckans skiva: Black Label Society

Har du glömt hur mycket bra metal det finns? Tycker du att lite väl mycket känns som upprepningar, eller har du ett oförklarligt behov av att tråka ut dig själv? Grattis, här finns resurser. Det amerikanska sludge metal-bandet Black Label Societys sjätte album Mafia är på många sätt unikt i sitt slag i min samling. Det är inte bara den enda skivan av bandet som jag äger, utan också ensam i sludge metal-facket.

Sludge betyder ungefär sörja eller gyttja, och ingen kan anklaga BLS för att göra för stora utsvävningar från den etiketten. Bandet som spelar i 30 km/h grundades 1998 av Ozzy Osbournes ex-gitarrist Zakk Wylde, och om du inte lyssnar på metal kanske du minns filmen "Rockstar" med Mark Wahlberg, där Wylde spelar det fiktiva bandet Steel Dragons gitarrist.

För visst, Wylde är en ypperlig gitarrist och hade han inte sjungit som en nerdekad Axl Rose så hade det här kunnat bli trivsamt. Suicide Messiah och Death March har gungiga basgångar och i balladen In This River hanteras gitarren så varsamt att det väger upp den tillgjorda sången med råge. I övrigt är Mafia ett nyanslöst och grusigt harvande av tekniskt skickliga riff och tillgjord sång. Om man nu inte äger den gåvan, vilket Wylde uppenbarligen inte gör, så blir det inte bättre för att man dubblerar eller trixar till eländet med diverse effekter. Man kan lika gärna försöka täcka rutten frukt med choklad.

Jag har bara två funderingar: I vilket sammanhang fyller det här ett behov och i vilket sinnestillstånd befann jag mig i när jag gjorde inköpet?

Veckans skiva: Bathory

Bathory är ett svenskt band som du förmodligen inte har hört talas om ifall du inte är hårdrockare, men som du däremot borde känna till. De existerade mellan 1983 och 2004, och den ende namngivne medlemmen är Quorthon, som har skrivit text och musik till samtliga tolv album. De slutade spela live redan 1985, men kom att bli ett av de största namnen inom två genrer: black och viking metal.

Hammerheart, som kom ut 1990, var bandets femte släpp och det första viking metal-albumet, då de fyra tidigare låg inom black metal-genren. Den som väntar sig mjödskum och härskrin lär dock få vänta. Bathory är som en långsam men outtröttlig draghäst. Song to Hall Up High's första två minuter av ljuv melankoli går över i den marschtakt som ger Bathory sin tröga tyngd. Minuter som får mig att vilja konvertera.

Det är inte frågan om ve och förbannelse, ilsket fräsande eller blast beats här, utan ett 55 minuter långt imperativ. Gå! Segla! Rid! Disten är opolerad, sången har korpkrax i sig och trummorna är på gränsen till slöa, så jag upphör inte att förvånas över vilken dragningskraft albumet har på mig. Baptized In Fire And Ice och One Rode To Asa Bay är åtta och tio minuter långa och är ibland så jämna att de borde tråka ut lyssnaren, men icke. Tänk dig en lång vandring i en råkall, höstglödande skog. Till synes är det samma stig, samma landskap kilometer efter kilometer, men nyanserna dyker upp hela tiden. Låt dig inte bli avskräckt av etiketter som vikingmetal och black metal, för Hammerheart är helt enkelt i en klass för sig.

Veckans skiva: Asia

Veckans skiva är snart 31 år gamla Alpha med brittiska progrockgruppen Asia. Omslaget på gruppens andra album är en pastelldröm som hämtad ifrån Vakttornet och merparten av innehållet borde få självaste vintern att vika sig. Det är ingen headbangarmusik och du bör även ta en paus ifrån eventuell 90-talsironi när du lyssnar. Det betyder för ingen del att det är smörigt, snarare fluffigt som en välvispad sockerkaka. Gillar du Boston och blir blankögd av Foreigners ballader lär The Smile Has Left Your Eyes och The Last To Know fastna på fläcken, medan Never In A Million Years lite småstabbiga takt är det enda som stör ett annars ljuvligt smäktande stycke. Jag visste att Alpha inte rankades lika högt som gruppens debut, men jag förstod först inte varför. Trummorna är dock en smula trista och hela albumet är överlag mer följsamt och slätt än debuten, så är det proggiga utsvävningar man vill ha ska man kolla in Asia (1982). Men Alpha är en skiva att bli upplyft av och jag kan inte se någon annan anledning än möjligen svårartad 80-talsfobi för att inte hitta godbitar här. Flera stycken.