Veckans skiva: Sonata Arctica

Min mer än decennielånga relation till herrarna från Kemi har inte varit sig lik sedan omruskningen med "Unia" 2007, det är bara att erkänna. Efter fyra dubbeltrampare var proginriktningen minst sagt svårsmält och trots att jag så småningom kom att älska "Unia", blev tillvänjningen med "The Days Of Grays" 2009 lite för snabb. När så "Stones Grow Her Name" kom 2012, hade min tidigare blodröda passion övergått i en godkännande nick. Exakt hur mycket av likgiltigheten som berodde på min upptäckt av landsmännen i Children Of Bodom är oklart, men givet var att Sonata Arctica och jag inte hade samma relation längre.

I en intervju med ständigt leende trummisen Tommy Portimo och keyboardisten Henrik Klingenberg 2007, förklarade de att det var slut med Ecliptica-erans speedande, och att det möjligen kunde bli en återgång till det gamla soundet om tjugo år. Istället blev det strax över sex. "Pariah's Child" öppnar, något förvånande, med den svängiga singeln "The Wolves Die Young" som sparkar igång med en positivitet jag inte hört hos bandet sedan "Winterhearts Guild" 2003.

Tony Kakko är, som alltid, en lika utmärkt berättare som sångare och tar sin teatraliska ådra till nya nivåer, medan övriga medlemmar gör... tja, det de ska. Det ständigt återkommande, härligt anklagande faderskapstemat i "What Did You Do In The War, Dad?" samlar mitt Sonata Arctica i en liten konfektask, småelaka "X Marks The Spot" är överraskande träffande och "Cloud Factory" slår något slags rekord i käckhet.

Pålitligt, högkvalitativt och... tämligen slätstruket. För sju år sedan kände jag mig förolämpad av progexperimentet "Unia", nu saknar jag tuggmotståndet - och den tyngd som "Unias" spår "Caleb" bjöd på.