När det kommer till dödsmetall så är "göteborgsstilen", eller "the gothenburg sound", ett begrepp som ramar in några av Sveriges största band: In Flames, At The Gates och Dark Tranquillity. Tungt, hårt och ja... vad mer? Lika trist som gråväder en sketen novemberdag.
Jag vet inte vad som är mest sorgligt:
det faktum att jag skulle ha älskat Dark Tranquillity för fem år sedan,
eller att en av Sveriges största grupper inom melodisk dödsmetall lyckas tråka ut mig efter knappa tre minuter. För mycket och för
lite skämmer allt heter det, och i det här fallet stavas
det klaviatur. Fanns det ingen, inte ens en riktigt enveten
sexsträngsonanist som kunde säga ifrån? Allt det som jag älskar med genren: ilskan, fräsandet och elakheten, formligen dränks i pianoslingor och keyboardmattor. Vartenda potentiellt vansinnesutbrott
landar på fötterna utan att så mycket som vingla.
"Fiction", som är gruppens nionde album, fick många gillande nickar när det kom ut 2007, och då jag i vanliga fall har ett gott öga till band med lika delar melodi och malande tyngd, borde det här tilltala mig mer. Albumet före, "Character" från 2005, är bitvis en betydligt argare historia där riffen inte faller lika mjukt mot klaviaturen i varenda låt, men "Fiction" är bara prydligt deprimerad.
Det är inte det att det är dåligt. "The Lesser Faith" har snygga
riff, "Misery's Crown" är alldeles lagom tonårsdeppig och i "Inside The Particel Storm" bjuder sångaren Mikael Stanne på en smågiftig stämma. Hade man bara kunnat låta bli att peta
in en temponedgång där, så kunde det rentav ha räckt till ett
långfinger eller två. Nu är det förvisso proffsigt och välgjort, men vad hjälper det när helhetsintrycket är så könlöst, oförargligt och befriat från bottenlöst ursinne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar