När det kommer till dödsmetall så är "göteborgsstilen", eller "the gothenburg sound", ett begrepp som ramar in några av Sveriges största band: In Flames, At The Gates och Dark Tranquillity. Tungt, hårt och ja... vad mer? Lika trist som gråväder en sketen novemberdag.
Jag vet inte vad som är mest sorgligt:
det faktum att jag skulle ha älskat Dark Tranquillity för fem år sedan,
eller att en av Sveriges största grupper inom melodisk dödsmetall lyckas tråka ut mig efter knappa tre minuter. För mycket och för
lite skämmer allt heter det, och i det här fallet stavas
det klaviatur. Fanns det ingen, inte ens en riktigt enveten
sexsträngsonanist som kunde säga ifrån? Allt det som jag älskar med genren: ilskan, fräsandet och elakheten, formligen dränks i pianoslingor och keyboardmattor. Vartenda potentiellt vansinnesutbrott
landar på fötterna utan att så mycket som vingla.
"Fiction", som är gruppens nionde album, fick många gillande nickar när det kom ut 2007, och då jag i vanliga fall har ett gott öga till band med lika delar melodi och malande tyngd, borde det här tilltala mig mer. Albumet före, "Character" från 2005, är bitvis en betydligt argare historia där riffen inte faller lika mjukt mot klaviaturen i varenda låt, men "Fiction" är bara prydligt deprimerad.
Det är inte det att det är dåligt. "The Lesser Faith" har snygga
riff, "Misery's Crown" är alldeles lagom tonårsdeppig och i "Inside The Particel Storm" bjuder sångaren Mikael Stanne på en smågiftig stämma. Hade man bara kunnat låta bli att peta
in en temponedgång där, så kunde det rentav ha räckt till ett
långfinger eller två. Nu är det förvisso proffsigt och välgjort, men vad hjälper det när helhetsintrycket är så könlöst, oförargligt och befriat från bottenlöst ursinne.
Denna veckas gulglänsande bakelse delar genreetikett med förrförra veckans Amon Amarth, men ingen med vettet i behåll skulle förväxla dem. Under min upptäcktsfärd genom hårdrockens vinklar och vrår, stöter jag då och då på något som gör att jag vill örfila mig själv för att jag har missat det. Arch Enemy hör till den kategorin och vi lämnar därmed Tumba och beger oss till Halmstad.
1. Vilka är de?
Bortsett ifrån att de är en kvintett med anarkoklingande namn som upprättar något av Halmstads anseende efter att ha spritt Per Gessle som en plastikopererad snålvind över landet, är Arch Enemy ett melodiskt death metal-band med något så exotiskt som en growlande tyska framför micken. Kvintetten menar sig vilja sammanfoga aggressivitet, teknikalitet och melodi - ingen särskilt underlig kombination för ett dödsmetalband.
Till en början hade gruppen en manlig sångare: Johan Liiva, som fick sparken 2000 och ge plats åt Angela Gossow, som väl är den röst man främst förknippar med bandet. Jag föredrar Gossow alla gånger, men i rättvisans namn är Liiva är alls ingen oäven sångare, och såhär kunde det låta med honom:
The Immortal (1999)
2. När var de aktiva?
Arch Enemy startade 1996 av gitarristen Michael Amott sedan hans band Carcass splittrats, och har spelat tillsammans i sjutton år. De har gett ut åtta studioalbum, två liveinspelningar samt tre EP-skivor och räknas som ett av Sveriges största band inom melodisk death metal. Åtta medlemsbyten har gjorts och deras senaste album, Khaos Legions, släpptes 2011.
3. Vad har de för särdrag?
Är man någorlunda bevandrad inom dödsscenen, så vet man att Arch Enemy är ett av få band där som frontas av en kvinna: Angela Gossow, som utmärker sig inte så lite genom att growla lika mörkt som en man. Här hittar vi också ett gitarrspel med stort fokus på teknikalitet och solon, samt en rejäl dos punkattityd:
Revolution Begins (2007)
Attityden är dock mer än en image. Angela Gossow är såväl ateist som anarkist som säger sig gå till valurnan endast för att förhindra högerns frammarsch och det gör bandet en smula udda i min samling, där det politiska temat knappast är något genomsyrande drag, åtminstone inte så pass uttalat.
4. Varför har du missat dem?
I just Arch Enemys fall är blinda fläckar måhända rimliga, men jag behövde bara lyssna i några sekunder för att undra hur jag hade kunnat missa dem. Vad har du för orsak? Någon av följande, kanske:
Du fick veta att de frontades av en kvinna, avskyr Nightwish och bestämde dig då för att inte lyssna en ton på något annat metalband med kvinnor på sång.
Du är mörkblå moderat och tanken på att lyssna på någon som ifrågasätter köttätande, förmögenhet och kapitalism är lika frånstötande som palestinasjalar, kollektiv och linskokning. Brr! Bäst att hålla sig till Da Buzz, som statsministern.
Du gillar allt som är alternativt och hade tänkt börja lyssna på Arch Enemy, tills du fick veta att det fanns fler än du som gjorde det. Då vägrade du ge dem en chans och har därför inte hört en ton.
Du är ett inbitet power metal-fan som tyckte att gränsen var nådd när Blind Guardian gav ut A Twist In The Myth (2006) och bröt ihop när Timo Tolkki fick sparken från Stratovarius 2008. Att lyssna på något med growl är som att trampa i stoftet och dra själen i dyn.
Du heter Per Gessle.
Du heter inte Per Gessle och bojkottar allt från Halmstad, för att namnet väcker så olustiga känslor.
5. Varför ska du ge dem en chans?
Det som får Arch Enemy att sticka ut lite extra, har med attityd att göra. Folk i det här landet är alldeles för dåliga på att bli förbannade med stil och här har vi fem utmärkta lärare i ämnet. Tillhör du de passivt aggressiva, så rekommenderar jag en lång kur Arch Enemy för att kanalisera ilskan på ett trevligare och mer hälsosamt sätt, istället för att knyta näven i fickan och få magsår.
Om du tvärtom går runt och är upprörd över knytnävsfickorna som aldrig säger ifrån, så fungerar medicinen precis lika bra. Avreagera dig med denna kvintett på hög volym och lyft näven ur fickan på vägen till bussen eller i hemmets skyddade vrå, vilket som passar bäst.
Är du en osäker tonåring som är lika trött på vuxna som säger att de vet hur du känner, som vuxna som ber dig att skärpa till dig och vara lite mer som din syster/bror/kusin/syssling/jävla grannunge som minsann spelar innebandy och piano, aldrig glömmer läxorna och har mycket "trevligare" umgänge än du? Önska gnölmostrarna i all tysthet åt helvete och kom ihåg att Michael Amott inte skrev bra musik för att han satt och funderade på hur han bäst skulle tillfredsställa andras behov.
6. Varför fastnade jag för dem?
Själva namnet har inte ens undgått mig, men i vanlig ordning hör det till de namn som jag inte lade på minnet varken första, andra eller tionde gången det nämndes. Alltså sattes namnet upp på min inlyssningslista för ett par månader sedan och eftersom kravet för att bli bakelseband var att det skulle röra sig om svenska grupper jag inte var insatt i, gärna från olika genrer, glömde jag totalt bort att även Amon Amarth hörde till samma etikett, och hann därmed garnera en pastellgul bakelse även till Arch Enemy. Då hade jag inte hört en ton av dem.
När jag väl lyfte mig ur förslappningen behövde jag bara i runda slängar 50 sekunder av den här för att börja väsa inuti om lämpliga straff för denna min försumlighet:
Under Black Flags We March (2011)
Är det bara jag som börjar drömma om growllektioner av det här? Och hur kommer det sig att denna kvinna inte framhålls som en förebild för unga tjejer? Är det Per Gessle som har köpt medias tystnad för att allt ljus på Halmstad ska koncentreras på honom, eller har Ebba von Sydow satt upp henne på någon utelista i Veckorevyn för att läsarna inte ska tappa fokus från ridbyxlår och handväskor?
När Wages Of Sin, gruppens första album med Gossow släpptes gick jag på gymnasiet och hade verkligen behövt höra talas om såväl Arch Enemys musik som Gossows attityd. Visserligen hade jag säkert avskytt det till en början - tänk Vintersorg och Finntroll - och skam till säges hade jag länge svårt för kvinnor i metalband eftersom jag själv aldrig riktigt vågade ta plats. Men nu kan jag säga det om och om igen: vilken underbar råstyrka hon utstrålar! Utan den rösten hade jag nog inte gett Arch Enemy lika mycket uppmärksamhet, för till skillnad ifrån vad många tror, så finns det mycket nyanser i growl, och Gossows vrål sitter som näven i ögat.
Om ni är lika autistiska som jag, har ni kanske lagt märke till det lilla avbrottet i inläggsrutinerna - men troligast är att ni inte har ägnat saken en tanke, eftersom det är totalt onödigt. Det räcker med en Sheldon Cooper-hysterika på den här bloggen som blir omåttligt störd av att de sex planerade "onsdagarna i rad" plötsligt blev till två plus ett hopp från onsdag till fredag.
För er som inte kopplade: ohyggligt påfrestande autistisk nörd som inte vill få sina cirklar rubbade. Jag är sådan, fast utan omätbar IQ och doktorsgrad. Nog om det. Från nördreferenser och tvångssyndrom till... Tumba och Amon Amarth.
1. Vilka är de?
Det melodiska death metal-bandet Amon Amarth, som har tagit sitt ståtliga namn ifrån Domedagsberget i Tolkiens trilogi om Härskarringen, är inte sprungna ur någon avgrundseld, utan Stockholmsförorten Tumba, där de bildades 1992. Anledningen till varför jag bestämde mig för att förära dem en bakelse, är att sångaren Johan Hegg är den ende growlare jag har hört min sambo lyssna på fullt frivilligt och med uppskattning.
Med tanke på att de dessutom alltid har dykt upp i listan med relaterade sökresultat under mina stunder med Finntrolls livespelning på Wacken 2012 utan att jag brytt mig om att utforska dem, så tyckte jag att det var på tiden att jag gav dem en chans.
2. När var de aktiva?
En löjligt formulerad fråga, det inser jag, men har jag en ordning så har jag. 1992 var alltså "startåret", men bandets debut, Once Sent From The Golden Hall, med en fallosformad portöppning på omslaget,släpptes inte förrän 1998. Under sina hittills 21 aktiva år har kvintetten gjort tre medlemsbyten - det senaste 1999 - och släppte sitt nionde studioalbum Deciever Of The Gods, i slutet av juni i år, med klart godkända och bitvis riktigt belåtna omdömen från de allra flesta utom en herre på Smålandsposten som tyckte att det var nog med gröt och vikingar. Stabila tycks de iallafall vara.
3. Vad har de för särdrag?
Amon Amarth är dödsmetallare med vikingateman i sina texter. Nu är det dock som så, att trots temat så räknas de inte till vikingametal. De sjunger om vikingar (fast inte enbart) och åtminstone sångaren ser ut som hämtad från en Miklagårdsrutt, men de vare sig vill eller bör kategoriseras som vikingmetal, en genre där band såsom Bathory, Thyrfing och Månegarm återfinns. Så: temat är vikingar, musiken är melodisk death metal och här nedan kommer ett stycke ifrån Versus The World (2002):
Death In Fire
Trekanten Riesenreklammörk strupsång, malande riff och förkristen image har visat sig vara framgångsrik för tumbanerna, och trots att jag i alla sammanhang föredrar ljus growl framför mörk, misstänker jag att det är något med Heggs röst som får i vanliga fall ej growlfrälsta att harkla sig förnöjt och höja volymen. I mina öron låter det iallafall mjukare, mindre utstickande och ja, slätstruket, helt enkelt.
4. Varför har du missat dem?
Som vid tidigare bakelsebjudningar finns det självklart många skäl till att ha missat just denna sort. Om just din orsak är tillräckligt bra får du själv avgöra:
Du är inte är hårdrockare - om inte In Flames spelas på P3.
Du är en extremt selektiv hårdrockare som inte ens vill veta namnen på de band du ska dissa. Sådana människor finns, jag har träffat dem.
Du är hårdrockare, men lider av skäggfobi efter att ha blivit skrämd av tjuven i Sagan Om Det Röda Äpplet och Per Oscarsson i rollen som Borka under barndomen, och undviker därför instinktivt alla band med skäggprydda medlemmar.
Du är religiös och övertygad om att halten ogudaktighet ökar i takt med att sången blir grynig.
Du är sov dig igenom historielektionerna och tror därför att vikingarna bildade BSS och att Amon Amarth i själva verket är ett kodnamn för Operation Barbarossa.
Du ställer dig helt oförstående inför allt vad fantasy, mytologi och historiska händelser före 1918 heter. Är det riktigt illa tillhör du de som kläckte ur sig ett "men det fanns ju inga alver på medeltiden!" i biosalongerna på premiären av Sagan Om Ringen. (Du som gjorde det på SF i Växjö den 19:e december 2001: Hur kan du leva med dig själv?)
5. Varför ska du ge dem en chans?
Amon Amarth är precis så slätstrukna som ett band kan bli, utan att göra sig själva till karikatyrer. Bara det är något att höja hornet/burken för. Du behöver inte oroa dig en sekund för tveksam nationalism eller hobbysatanism här, eftersom det mest hotfulla de har är Heggs stämband. Du kan alltså tryggt varva In Flames med det här.
Du som lider av skäggfobi eller genrefascism (ja, älskare av norsk black metal, jag tittar på dig), försök att se Amon Amarth som terapi för din osunda rädsla. Så länge en enda människa lider av någon av dessa två åkommor, har tumbanerna en uppgift att fylla.
Tyckte du att Children Of Bodom var för skräniga, Immortal för pubertala och ryggade tillbaka av blotta tanken på att Arch Enemys strupe tillhörde en kvinna? Då är det här ditt band:
For Victory Or Death
6. Varför fastnade jag för dem? Har jag fastnat för dem?
Jag kan inte påstå att jag har gjort det, tråkigt nog, Jag hade rätt höga förväntningar, vän av vikingar, growl och dödsmetallare som jag är, men det här sätter sig inte riktigt. Först och främst är riffen, i synnerhet på de senare alstren, ungefär lika stimulerande som en riktigt uttjatad repris av Simpsons. Det biter inte, får mig inte att knyta näven så mycket som att klia mig förstrött på näsan.
Vidare hör jag inte vad som sjunges, ens med kraftansträngning och det irriterar mig. Orchervrål i all ära, men jag vill gärna veta vad vrålet gäller. Nyanserna i sången är få och eftersom riffen lider av samma åkomma, blir det trist som torra småkakor i längden.
Men för att inte låta alltför gnällig, vill jag påpeka att det inte är det minsta dåligt. Det är bara det att jag inte förstår varför jag ska lyssna på mer än en låt åt gången. Med någon veckas mellanrum.
