onsdag 18 december 2013

Inhemsk Turism: Arch Enemy


Denna veckas gulglänsande bakelse delar genreetikett med förrförra veckans Amon Amarth, men ingen med vettet i behåll skulle förväxla dem. Under min upptäcktsfärd genom hårdrockens vinklar och vrår, stöter jag då och då på något som gör att jag vill örfila mig själv för att jag har missat det. Arch Enemy hör till den kategorin och vi lämnar därmed Tumba och beger oss till Halmstad.


1. Vilka är de?
Bortsett ifrån att de är en kvintett med anarkoklingande namn som upprättar något av Halmstads anseende efter att ha spritt Per Gessle som en plastikopererad snålvind över landet, är Arch Enemy ett melodiskt death metal-band med något så exotiskt som en growlande tyska framför micken. Kvintetten menar sig vilja sammanfoga aggressivitet, teknikalitet och melodi - ingen särskilt underlig kombination för ett dödsmetalband.

Till en början hade gruppen en manlig sångare: Johan Liiva, som fick sparken 2000 och ge plats åt Angela Gossow, som väl är den röst man främst förknippar med bandet. Jag föredrar Gossow alla gånger, men i rättvisans namn är Liiva är alls ingen oäven sångare, och såhär kunde det låta med honom:

The Immortal (1999)



2. När var de aktiva?
Arch Enemy startade 1996 av gitarristen Michael Amott sedan hans band Carcass splittrats, och har spelat tillsammans i sjutton år. De har gett ut åtta studioalbum, två liveinspelningar samt tre EP-skivor och räknas som ett av Sveriges största band inom melodisk death metal. Åtta medlemsbyten har gjorts och deras senaste album, Khaos Legions, släpptes 2011.


3. Vad har de för särdrag?
Är man någorlunda bevandrad inom dödsscenen, så vet man att Arch Enemy är ett av få band där som frontas av en kvinna: Angela Gossow, som utmärker sig inte så lite genom att growla lika mörkt som en man. Här hittar vi också ett gitarrspel med stort fokus på teknikalitet och solon, samt en rejäl dos punkattityd:

Revolution Begins (2007)


Attityden är dock mer än en image. Angela Gossow är såväl ateist som anarkist som säger sig gå till valurnan endast för att förhindra högerns frammarsch och det gör bandet en smula udda i min samling, där det politiska temat knappast är något genomsyrande drag, åtminstone inte så pass uttalat. 


4. Varför har du missat dem?
I just Arch Enemys fall är blinda fläckar måhända rimliga, men jag behövde bara lyssna i några sekunder för att undra hur jag hade kunnat missa dem. Vad har du för orsak? Någon av följande, kanske:

  • Du fick veta att de frontades av en kvinna, avskyr Nightwish och bestämde dig då för att inte lyssna en ton på något annat metalband med kvinnor på sång. 
  • Du är mörkblå moderat och tanken på att lyssna på någon som ifrågasätter köttätande, förmögenhet och kapitalism är lika frånstötande som palestinasjalar, kollektiv och linskokning. Brr! Bäst att hålla sig till Da Buzz, som statsministern.
  • Du gillar allt som är alternativt och hade tänkt börja lyssna på Arch Enemy, tills du fick veta att det fanns fler än du som gjorde det. Då vägrade du ge dem en chans och har därför inte hört en ton.
  • Du är ett inbitet power metal-fan som tyckte att gränsen var nådd när Blind Guardian gav ut A Twist In The Myth (2006) och bröt ihop när Timo Tolkki fick sparken från Stratovarius 2008. Att lyssna på något med growl är som att trampa i stoftet och dra själen i dyn.
  • Du heter Per Gessle.
  • Du heter inte Per Gessle och bojkottar allt från Halmstad, för att namnet väcker så olustiga känslor.


5. Varför ska du ge dem en chans?
Det som får Arch Enemy att sticka ut lite extra, har med attityd att göra. Folk i det här landet är alldeles för dåliga på att bli förbannade med stil och här har vi fem utmärkta lärare i ämnet. Tillhör du de passivt aggressiva, så rekommenderar jag en lång kur Arch Enemy för att kanalisera ilskan på ett trevligare och mer hälsosamt sätt, istället för att knyta näven i fickan och få magsår.

Om du tvärtom går runt och är upprörd över knytnävsfickorna som aldrig säger ifrån, så fungerar medicinen precis lika bra. Avreagera dig med denna kvintett på hög volym och lyft näven ur fickan på vägen till bussen eller i hemmets skyddade vrå, vilket som passar bäst.

Är du en osäker tonåring som är lika trött på vuxna som säger att de vet hur du känner, som vuxna som ber dig att skärpa till dig och vara lite mer som din syster/bror/kusin/syssling/jävla grannunge som minsann spelar innebandy och piano, aldrig glömmer läxorna och har mycket "trevligare" umgänge än du? Önska gnölmostrarna i all tysthet åt helvete och kom ihåg att Michael Amott inte skrev bra musik för att han satt och funderade på hur han bäst skulle tillfredsställa andras behov.


6. Varför fastnade jag för dem?
Själva namnet har inte ens undgått mig, men i vanlig ordning hör det till de namn som jag inte lade på minnet varken första, andra eller tionde gången det nämndes. Alltså sattes namnet upp på min inlyssningslista för ett par månader sedan och eftersom kravet för att bli bakelseband var att det skulle röra sig om svenska grupper jag inte var insatt i, gärna från olika genrer, glömde jag totalt bort att även Amon Amarth hörde till samma etikett, och hann därmed garnera en pastellgul bakelse även till Arch Enemy. Då hade jag inte hört en ton av dem.

När jag väl lyfte mig ur förslappningen behövde jag bara i runda slängar 50 sekunder av den här för att börja väsa inuti om lämpliga straff för denna min försumlighet:

Under Black Flags We March (2011)


Är det bara jag som börjar drömma om growllektioner av det här? Och hur kommer det sig att denna kvinna inte framhålls som en förebild för unga tjejer? Är det Per Gessle som har köpt medias tystnad för att allt ljus på Halmstad ska koncentreras på honom, eller har Ebba von Sydow satt upp henne på någon utelista i Veckorevyn för att läsarna inte ska tappa fokus från ridbyxlår och handväskor? 

När Wages Of Sin, gruppens första album med Gossow släpptes gick jag på gymnasiet och hade verkligen behövt höra talas om såväl Arch Enemys musik som Gossows attityd. Visserligen hade jag säkert avskytt det till en början - tänk Vintersorg och Finntroll - och skam till säges hade jag länge svårt för kvinnor i metalband eftersom jag själv aldrig riktigt vågade ta plats. Men nu kan jag säga det om och om igen: vilken underbar råstyrka hon utstrålar! Utan den rösten hade jag nog inte gett Arch Enemy lika mycket uppmärksamhet, för till skillnad ifrån vad många tror, så finns det mycket nyanser i growl, och Gossows vrål sitter som näven i ögat. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar