Snön har gett med sig en smula i Karlstad och medan halkrädda pensionärer jublar och pulkabarnen tjurar, tänder jag grottans tredje ljus med det allra poppigaste power metal-bandet som någonsin har nått mitt skivställ. Freedom Calls tre första album är en enda lång nostalgitripp för mig, för det var ett av de första band jag hittade i genren, och en förvånansvärt välkommen upptäckt. Kanske tyckte jag att Sonata Arctica var lite väl olyckligt kära och Avantasia en smula pompöst, för jag kom att älska Freedom Calls pipkörer, syntexcesser och nyttjande av varenda tänkbar fantasykliché.
Jag presenterar härmed Flame In The Night och om ni vrider på er av olust, försök att föreställa er hur fullkomligt underbart det lät för en viss grottmänniska 2002 när hon stängde flickrumsdörren om sig med en tjock trave Prins Valiant och David Eddings, en stor påse godis och bara flöt in i sin egen värld, guldkantad av ett soundtrack som förflyttade henne långt bort ifrån allt vad duktiga flickor, plugg och olyckliga förälskelser hette. Det kan ha varit några av mitt livs lyckligaste stunder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar