måndag 14 april 2014

Hopplösa Romantiker: Angra


Måndag är latin för romantiskt jävla mys och därför är det dags för rosor och champagne. Närmare bestämt från São Paulo i Brasilien. Sydamerika är enligt min mening mer metal som världsdel än Nordamerika, främst beroende på hur fansen beter sig på konserter. De tycks ge sig hän på ett sätt som jag inte riktigt ser någon motsvarighet till i Nordamerika, eller för den delen här i Europa. Hursomhelst, våra romantiker är alltså en sextett brasilianare som hunnit göra sex album och lika många medlemsbyten på tjugotre år. Angra är namnet, de bildades 1991 och jag upptäckte dem av en ren slump när jag satt och kollade på Final Fantasy-klipp för något år sedan. (Ja, nördar har en tendens att fastna framför Youtube.)

Bleeding heart (2001)


Den här biten hör faktiskt till en av mina favoriter bland ballader överhuvudtaget. Det enda jag möjligen saknar är en mer innerlig röst, men annars är den ljuvlig och texten så banal att jag inte förmår mig racka ner på den:

You tear into pieces my heart
Before you leave with no repentance
I cried to you, my tears turn into blood
I'm ready to surrender

I vanliga fall skulle jag hämta skämskudden, men icke. Textfascisten i mig får ge vika, för melodins skull och inget annat. Sångaren André Matos låter blyg snarare än plågad och faktum är att jag inte hade en aning om att det här var ett metalband när jag hörde dem första gången.


Deep Blue (1996)


Jag slits mellan vad som väger över i Matos röst: renheten eller det påträngande draget som nästan tar över, och kören är inte bara onödig utan direkt missljudande. Deep Blue är absolut ingen dålig låt, den hade bara gjort sig förtjänt av lite mindre vassa kanter och färre klyschor. Jag har aldrig varit något större fan av band som överanvänder metaforer, för så småningom påminner det om dålig tonårspoesi och nerklottrade hjärtan och dagboksdikter är inte riktigt lika charmigt när man har lämnat tonårstiden bakom sig. 


Visions Prelude (2001)


Här har sångaren bytts ut och i mitt tycke var det ett bra byte. Edu Falaschi rundar av bättre, men det inte frågan om någon fantastisk sångupplevelse. Det bra, men inte mer än så. Då texten återigen kretsar som enveten mås över havet, är det mer tillrådligt att dansa tryckare eller pimpla vin till stycket, snarare än sätta sig ner och hoppas på en djup, inre upplevelse. Spela Angra för mig en kväll när jag är lagom onykter och kan anlägga en tragisk min i månljus utan att vara medveten om hur dum jag ser ut. Då kommer jag med största sannolikhet att älska dem hela vägen till baksmällan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar