Mild styrka från Pampas

Kors i taket (eller iallafall på fotbollsplanen). Ikväll lär det nämligen krylla av korstecken när Argentina möter Tyskland i VM-finalen. Innan ni slutar läsa, övertygade om att nu har den här bloggen gått käpprätt åt sportsidorna, kan jag lugna ner med att det alls inte ska handla om sport, utan metal. Argentinsk sådan.

Tysklands digra bandkatalog behöver ingen mer presentation, men precis innan jag skulle resa mig för att tillverka morgonens första, svarta guld, slog det mig att det enda metalband jag känner till från Sydamerika är brasilianska Sepultura. I skrivande stund är det förmodligen inte särskilt roligt att vara brasse om man bryr sig om fotboll. Jag tycker dock att invånarna på den plats som kan tituleras Sepulturas livmoder, inte behöver grina över att tjugotvå män som leker med en boll petar in den i fel mål. Lite upplyftande toner från Belo Horizonte borde pigga upp:

Sepultura - Arise

Nåväl. Det är Argentina som ska stå i fokus idag. Min till en början inte alltför optimistiska sökning, ledde nämligen till Almafuerte. Om någon enda av mina läsare, möjligen med undantag av det Levande Lexikonet, känner till dem så ska hen tilldelas en virtuell lagerkrans. Namnet betyder "mild styrka", om latinet inte har svikit mig och såhär låter den:

Almafuerte - Mano Brava

 

Almafuerte, kära besökare.Vad tycks? Av någon anledning envisas diverse källor med att kalla detta för speed metal, vilket iallafall gör mig något konfunderad. Om det här gunget är argentinsk speed metal, hur låter då argentinsk doom metal...?

Den här kvartetten har i vilket fall som helst hållit igång sedan 1995, släppt åtta album och öppnat för såväl Ozzy Osbourne som Metallica och Megadeth. Texterna behandlar någon sorts blandning av extrem förkärlek till Pampas och samhällskritik, något som också går igen i sångaren och basisten Ricardo Ioros andra band Hermética, så vi får anta att det där med hemjorden är något som är omåttligt populärt. 

Det rör sig dock inte om någon form av rasism, utan om den där sortens löjliga stolthet över något man själv inte har åstadkommit - ungefär som när publiken vrålar om hur bäst de själva är, när de har suttit still och glott på andras prestationer på en fotbollsplan. Ingen är fullkomlig och vi står trots allt redan ut med Ted Nugents små utbrott av övervintrade jägarideal och patriotism.

Eftersom det har varit mycket känslor i Sydamerika just nu, så passar det väl rätt bra med en trivsam ballad också? Almafuerte har här vissa inslag av det jag älskar hos J.E.T, men den fina sprödheten i sången är utbytt mot något betydligt mer robust. Inte alls dumt, faktiskt. Kolla gärna upp det här lilla bandet, för det var en glad överraskning att ens hitta det. För övrigt håller jag på Tyskland ikväll. 

Almafuerte - Se Vos

Hopplösa Romantiker: Angra

Måndag är latin för romantiskt jävla mys och därför är det dags för rosor och champagne. Närmare bestämt från São Paulo i Brasilien. Sydamerika är enligt min mening mer metal som världsdel än Nordamerika, främst beroende på hur fansen beter sig på konserter. De tycks ge sig hän på ett sätt som jag inte riktigt ser någon motsvarighet till i Nordamerika, eller för den delen här i Europa. Hursomhelst, våra romantiker är alltså en sextett brasilianare som hunnit göra sex album och lika många medlemsbyten på tjugotre år. Angra är namnet, de bildades 1991 och jag upptäckte dem av en ren slump när jag satt och kollade på Final Fantasy-klipp för något år sedan. (Ja, nördar har en tendens att fastna framför Youtube.)

Bleeding heart (2001)

Den här biten hör faktiskt till en av mina favoriter bland ballader överhuvudtaget. Det enda jag möjligen saknar är en mer innerlig röst, men annars är den ljuvlig och texten så banal att jag inte förmår mig racka ner på den:

You tear into pieces my heart

Before you leave with no repentance

I cried to you, my tears turn into blood

I'm ready to surrender

I vanliga fall skulle jag hämta skämskudden, men icke. Textfascisten i mig får ge vika, för melodins skull och inget annat. Sångaren André Matos låter blyg snarare än plågad och faktum är att jag inte hade en aning om att det här var ett metalband när jag hörde dem första gången.

Deep Blue (1996)

Jag slits mellan vad som väger över i Matos röst: renheten eller det påträngande draget som nästan tar över, och kören är inte bara onödig utan direkt missljudande. Deep Blue är absolut ingen dålig låt, den hade bara gjort sig förtjänt av lite mindre vassa kanter och färre klyschor. Jag har aldrig varit något större fan av band som överanvänder metaforer, för så småningom påminner det om dålig tonårspoesi och nerklottrade hjärtan och dagboksdikter är inte riktigt lika charmigt när man har lämnat tonårstiden bakom sig. 

Visions Prelude (2001)

Här har sångaren bytts ut och i mitt tycke var det ett bra byte. Edu Falaschi rundar av bättre, men det inte frågan om någon fantastisk sångupplevelse. Det bra, men inte mer än så. Då texten återigen kretsar som enveten mås över havet, är det mer tillrådligt att dansa tryckare eller pimpla vin till stycket, snarare än sätta sig ner och hoppas på en djup, inre upplevelse. Spela Angra för mig en kväll när jag är lagom onykter och kan anlägga en tragisk min i månljus utan att vara medveten om hur dum jag ser ut. Då kommer jag med största sannolikhet att älska dem hela vägen till baksmällan.