Krig till förmiddagsfikat

Det har pratats jävligt mycket om gränser, kontroller och rättvis fördelning på sista tiden. Om hur "vi" ska klara det här. Vi som har det så bra att majoriteten av vår befolkning har problem med att lyckas få tillräckligt mycket sol på semestern. Fuck you, självupptagna jävla Svensson, som är så infernaliskt självcentrerad att du tror att de som flyr hit för att vi har så gott rykte, så långvarig fred och så stark ekonomi, utgör ett underkännande av vårt land. Det gör de inte. Att på livsfarliga vägar ta sig till Europa, med fruktansvärda minnen och förluster bakom sig och satsa allt man har på att slippa skickas tillbaka, även om det innebär ett okänt land långt upp i norr med ett nazistparti i riksdagen som trycker upp lögnaktig skräckpropaganda och terrorister som sätter eld på boendena för de mest värnlösa, är ett mod, en kamp och överlevnadsinstinkt som du, jag och de allra flesta i vårt land aldrig har behövt frammana hos oss själva.

De som kommer till oss på vinst och förlust, utan något annat kvar än livet självt att förlora, är själva sinnebilden av människans kamp för överlevnad. De river ner bilden av våra vardagsproblem som ohanterliga. Mina största problem i livet är min svårighet för förändringar, min ADD och tröttheten. Min största tillgång är den intelligens och empati som säger mig att jag aldrig någonsin har rätten att ifrågasätta andra människors vilja att ta sig ut ur mörkret. Särskilt inte ett mörker som är så ofantligt som ett femårigt inbördeskrig. Det närmaste ett inbördeskrig jag har kommit, är tv-inslag. Med ett knapptryck kan jag bli av med det. Andra får fly för sina liv. Den insikten är nog för att jag ska avfärda "vår oro" med en föraktfull fnysning. Jag skulle tro att genomsnittssvensken - eller för all del genomsnittsmänniskan uppvuxen i fred, välfärd och välmående oavsett land - är fullkomligt värdelös i en äkta, långvarig kris. Hen har inte provat på överlevnadskunskaper sedan scouterna och då under vuxnas beskydd med varm choklad i ryggan och gummistövlar på fötterna.

De som kommer hit nu har ingen jävla aning om hur vår kamp för elduppgörarprovet och simborgarmärket såg ut, för de har haft fullt upp med att överleva på riktigt. Ibland också alldeles utan någon förälder som packar ryggsäcken, för att det finns kanske ingen ryggsäck att packa eller någon förälder kvar som kan packa den och varken skola eller scouter att gå till, för att hela landet befinner sig i en femårig mardröm!

Vart finns perspektiven?

Här är förresten en låt som du kan lyssna på alldeles gratis på din dator, medan du känner hur jobbigt det är med höstmörkret runt ditt varma hem som du kan låsa och laga till ett litet mumsigt förmiddagsfika i, medan landets brunaste parti gör sitt bästa för att göra helvetet på jorden ännu värre för syrierna.

Mild styrka från Pampas

Kors i taket (eller iallafall på fotbollsplanen). Ikväll lär det nämligen krylla av korstecken när Argentina möter Tyskland i VM-finalen. Innan ni slutar läsa, övertygade om att nu har den här bloggen gått käpprätt åt sportsidorna, kan jag lugna ner med att det alls inte ska handla om sport, utan metal. Argentinsk sådan.

Tysklands digra bandkatalog behöver ingen mer presentation, men precis innan jag skulle resa mig för att tillverka morgonens första, svarta guld, slog det mig att det enda metalband jag känner till från Sydamerika är brasilianska Sepultura. I skrivande stund är det förmodligen inte särskilt roligt att vara brasse om man bryr sig om fotboll. Jag tycker dock att invånarna på den plats som kan tituleras Sepulturas livmoder, inte behöver grina över att tjugotvå män som leker med en boll petar in den i fel mål. Lite upplyftande toner från Belo Horizonte borde pigga upp:

Sepultura - Arise

Nåväl. Det är Argentina som ska stå i fokus idag. Min till en början inte alltför optimistiska sökning, ledde nämligen till Almafuerte. Om någon enda av mina läsare, möjligen med undantag av det Levande Lexikonet, känner till dem så ska hen tilldelas en virtuell lagerkrans. Namnet betyder "mild styrka", om latinet inte har svikit mig och såhär låter den:

Almafuerte - Mano Brava

 

Almafuerte, kära besökare.Vad tycks? Av någon anledning envisas diverse källor med att kalla detta för speed metal, vilket iallafall gör mig något konfunderad. Om det här gunget är argentinsk speed metal, hur låter då argentinsk doom metal...?

Den här kvartetten har i vilket fall som helst hållit igång sedan 1995, släppt åtta album och öppnat för såväl Ozzy Osbourne som Metallica och Megadeth. Texterna behandlar någon sorts blandning av extrem förkärlek till Pampas och samhällskritik, något som också går igen i sångaren och basisten Ricardo Ioros andra band Hermética, så vi får anta att det där med hemjorden är något som är omåttligt populärt. 

Det rör sig dock inte om någon form av rasism, utan om den där sortens löjliga stolthet över något man själv inte har åstadkommit - ungefär som när publiken vrålar om hur bäst de själva är, när de har suttit still och glott på andras prestationer på en fotbollsplan. Ingen är fullkomlig och vi står trots allt redan ut med Ted Nugents små utbrott av övervintrade jägarideal och patriotism.

Eftersom det har varit mycket känslor i Sydamerika just nu, så passar det väl rätt bra med en trivsam ballad också? Almafuerte har här vissa inslag av det jag älskar hos J.E.T, men den fina sprödheten i sången är utbytt mot något betydligt mer robust. Inte alls dumt, faktiskt. Kolla gärna upp det här lilla bandet, för det var en glad överraskning att ens hitta det. För övrigt håller jag på Tyskland ikväll. 

Almafuerte - Se Vos