Mild styrka från Pampas

Kors i taket (eller iallafall på fotbollsplanen). Ikväll lär det nämligen krylla av korstecken när Argentina möter Tyskland i VM-finalen. Innan ni slutar läsa, övertygade om att nu har den här bloggen gått käpprätt åt sportsidorna, kan jag lugna ner med att det alls inte ska handla om sport, utan metal. Argentinsk sådan.

Tysklands digra bandkatalog behöver ingen mer presentation, men precis innan jag skulle resa mig för att tillverka morgonens första, svarta guld, slog det mig att det enda metalband jag känner till från Sydamerika är brasilianska Sepultura. I skrivande stund är det förmodligen inte särskilt roligt att vara brasse om man bryr sig om fotboll. Jag tycker dock att invånarna på den plats som kan tituleras Sepulturas livmoder, inte behöver grina över att tjugotvå män som leker med en boll petar in den i fel mål. Lite upplyftande toner från Belo Horizonte borde pigga upp:

Sepultura - Arise

Nåväl. Det är Argentina som ska stå i fokus idag. Min till en början inte alltför optimistiska sökning, ledde nämligen till Almafuerte. Om någon enda av mina läsare, möjligen med undantag av det Levande Lexikonet, känner till dem så ska hen tilldelas en virtuell lagerkrans. Namnet betyder "mild styrka", om latinet inte har svikit mig och såhär låter den:

Almafuerte - Mano Brava

 

Almafuerte, kära besökare.Vad tycks? Av någon anledning envisas diverse källor med att kalla detta för speed metal, vilket iallafall gör mig något konfunderad. Om det här gunget är argentinsk speed metal, hur låter då argentinsk doom metal...?

Den här kvartetten har i vilket fall som helst hållit igång sedan 1995, släppt åtta album och öppnat för såväl Ozzy Osbourne som Metallica och Megadeth. Texterna behandlar någon sorts blandning av extrem förkärlek till Pampas och samhällskritik, något som också går igen i sångaren och basisten Ricardo Ioros andra band Hermética, så vi får anta att det där med hemjorden är något som är omåttligt populärt. 

Det rör sig dock inte om någon form av rasism, utan om den där sortens löjliga stolthet över något man själv inte har åstadkommit - ungefär som när publiken vrålar om hur bäst de själva är, när de har suttit still och glott på andras prestationer på en fotbollsplan. Ingen är fullkomlig och vi står trots allt redan ut med Ted Nugents små utbrott av övervintrade jägarideal och patriotism.

Eftersom det har varit mycket känslor i Sydamerika just nu, så passar det väl rätt bra med en trivsam ballad också? Almafuerte har här vissa inslag av det jag älskar hos J.E.T, men den fina sprödheten i sången är utbytt mot något betydligt mer robust. Inte alls dumt, faktiskt. Kolla gärna upp det här lilla bandet, för det var en glad överraskning att ens hitta det. För övrigt håller jag på Tyskland ikväll. 

Almafuerte - Se Vos