Höstlig kreativitet och mänsklig dumhet

Äntligen är den här. Hösten. Visst, jag är måttligt förtjust i regnklistriga jeans, vrålen från skolbarnen utanför fönstret - allvarligt talat, de låter verkligen som skadade djur i panik emellanåt - och att jag alltid lyckas ta samma buss till jobbet som sjuttiotre morgontrötta gymnasieungdomar med för mycket parfym. I övrigt är det ljuvligt. Värmen är över och jag slipper gå runt som en zombie. Alla äckliga semesterfirare och "sköna killar" som vrålar som brunstiga älgar på fultjack bara för att det är fint väder, försvinner. Iallafall på vardagar och under dagtid på helger. På helgerna släpps de lös igen, men det kan jag bjuda på.

Som de som läser den här bloggen och alla som känner mig redan vet, är jag elitiskt lagd av mig. Att vara bra på något ska löna sig på ett eller annat sätt och man ska aldrig dölja sina kunskaper av rädsla att förhäva sig. Inte heller ska man hålla tyst för att göra sig bekväm för mindre vetande personer. Om någon kan eller vet något du inte kan eller vet så betyder det att du ska lyssna på vad hen har att säga om saken, istället för att låta känslorna dra iväg med dig och vråla om politisk korrekthet, elitism, åsiktsfascism, översitteri eller liknande undanflykter. Här får ni lite ångest från 1982, där Joey Tempest önskar att han kunde förstå sig på en människa och därför ber om vishet och lärdom. Med tanke på hur många som verkligen borde upprepa sådana ord dagligen, är texten inte så fånig.

Det finns tillfällen när jag önskar att jag vore dum. Iallafall så pass ignorant att andras dumhet inte störde mig så mycket. Och låt mig påpeka en sak: att vara intelligent är inget man ska behöva dölja. Det är delvis medfött och delvis en fråga om att tvinga sig själv att utforska okända saker även om man är rädd. Jag önskar att fler människor vaknade på morgonen och ifrågasatte sig själva. Att de oroade sig för effekterna av att inte tänka efter ordentligt, istället för inbillad massinvandring och folk med kläder och hudfärger de inte gillar. Är man förblindad av skräck för livet självt och all brokighet det innebär till den grad att man inte tål olikhet, så är man emotionellt skadad och behöver hjälp.

Sommaren innebär en uppluckring av rutiner för mig, så när hösten kommer med sina normala busstider, öppettider och framför allt mörkertider blir jag lugn. Iallafall lugnare. Det finns nämligen inget som säger att ångest inför förändringar och svårighet med flexibilitet behöver leda till att man inte unnar andra att vara och leva som de själva vill.

Just nu är min vilja att göra saker inte alls kompatibel med hur mycket jag orkar eller med graden av inspiration, så ni som läser min blogg fortfarande, får väldigt, väldigt gärna komma med lite tips och önskemål på teman till mig, antingen i kommentarsfältet här på bloggen, på Facebooksidan eller på mailen. Min tid i sommaride är förhoppningsvis över nu och i takt med att löven gulnar bör jag börja piggna till. Så tipsa mig - eller gnäll på mig - det är mycket efterfrågat. Jag är nämligen precis så elitistisk lagd att jag inser att det finns många tillfällen då andra är mer kreativa än jag.