Lort eller hårdrockare

Just idag är det ett år och tio månader sedan jag startade den här bloggen och inte hade en aning om vart det skulle ta mig. Allt jag visste då var att jag inte kunde koppla bort jobbet och behövde något att grotta ner mig i. Min sociala fobi som aldrig märktes på jobbet hade skjutit i höjden utan att jag insåg det och det enda som höll mig lugn för stunden var att stirra på min annonslista. Skräcken för att göra bort mig hade hindrat mig från att prova på nya saker länge. Jag hade min första panikattack julen 2003, min första depression våren 2004 och mina första självskador sommaren 2005. Jag var nykär, skötte mitt sommarjobb med lindade underarmar och hade ingen aning om vad ADD och autism var. Än mindre alexitymi och social fobi. När jag träffade andra hårdrockare var jag noga med att skämta om mina kunskapsluckor, för det gav upphov till intressanta samtal och minskade samtidigt både min och andras eventuella behov av att sätta någon på plats.

Den psykiska ohälsan återkommer ofta i hårdrocken. Ja, i konst överhuvudtaget. Det behöver inte alltid vara något stort som får en människa ur balans. Livet suger emellanåt, så är det bara och vi har alla olika känslighet för svackor och hinder. Precis som ett band är livet inget soloprojekt. Inte ens för de som, likt jag själv, har extremt asociala perioder emellanåt. När man är på botten eller kanske bara en bit ner i sörjan behöver man veta att det inte krävs ett test på hur "true" man är, för att få en plats i ljuset. Vem ska hjälpa dig upp om du redan har dragit ner den som skulle kunna räcka dig en hand när ditt liv suger?

Hårdrocken har funnits där för mig i vått och torrt. Genom olyckliga förälskelser, mobbing och allmän tonårsförvirring med hormoner från helvetet och social klumpighet. Inga rockdivor, pinsamma texter, sexistiska videos eller usla konserter har någonsin kunnat ändra på den saken och lär inte göra det i framtiden heller. Att få tillbringa sina tonår i sällskap av skivstället var helt avgörande för min hälsa och det är jag nog inte ensam om att tycka. Många, många fler än jag har en gång suttit finniga och missförstådda på tonårsrummet och tänkt att "mina band" förstår mig iallafall och en dag ska jag fan hämnas på alla (fast just nu är jag fjorton och har läxor, onani och mellanmål att tänka på och jag gillar ändå inte att slåss).

Alla som har skänkt intervjuer med hårdrocksartister och favoritskivornas texthäften bara aningens mer uppmärksamhet än en grisblinkning, vet att mänsklighetens hela känslospektra ryms i hårdrocken. De som tycker att det är "gnälligt" att uppmärksamma känslor som framkallas av rasism och sexism, borde ha fått frätskador i både öron och ögon av var och varannan intervju och låttext för längesedan. Hårdrocken går ut på att gnälla och skälla, väsa och fräsa, vråla och ge långfingret åt allt och alla man är förbannad på. Om det sedan är ens egna uppfuckade känslor eller rasister, sexister och annat pack är upp till var och en att bestämma.

Den som ger sig på hårdrockare som engagerar sig för något mer än öl och luftgitarr, förtjänar inte ens ett långfinger. Om du sitter och läser intervjuer med musiker och känner dig inspirerad av hur de har slitit i motvind och tagit sig upp ur skiten, samtidigt som du beter dig som ett as mot andra som kämpar med sitt, är du ingen hårdrockare utan bara en liten lort. Mindre metal än så blir det knappast och innerst inne vet du nog det själv.

Föreläsning från buren

Sweden Rock Festival är inne på sin tredje dag och själv försöker jag landa på en helt annan plats: soffan i vardagsrummet. Ett par mycket goda vänner försökte in i det längsta övertala mig att åka med, men jag var tveksam. Blotta tanken på ett hav av människor på en okänd plats där jag inte hittade, var så läskig att mina muskler drog ihop sig bara jag snuddade vid den.

Jag har två funktionshinder som andra ofta inte märker av alls, eftersom jag utåt sett kan vara otroligt välfungerande, professionell i jobbet och social i alla möjliga sammanhang. Jag har inlett konversationer med okända om allt mellan himmel och jord och aldrig dragit mig för att gå fram till en främmande människa för att fråga om vägen när jag inte hittar. Jag skäms inte längre för min svårighet att känna igen mig, hitta rätt eller minnas vad andra har sagt, för ingen med vett och sans i behåll vill frivilligt traska runt i halvångest på en främmande plats med karta och vägbeskrivning och ändå fråga efter vägen var tjugonde meter.  

När man träffar mig, har jag fått höra att jag kan framstå som stel och lite kylig. De senaste åren har jag tränat på att le, se andra i ögonen och ta i hand, och mitt jobb som annonsförsäljare och skribent har naturligtvis givit mig hundratals tillfällen att träna upp det jag har svårt för. För att märka av att jag har två neuropsykiatriska diagnoser, tio års ångest- och depressionsproblematik bakom mig och social fobi måste du känna mig väl, och för att veta vilken sorts situationer som triggar mig, måste du vara min sambo eller mycket nära vän. Buren är både större och rymligare och har större mellanrum mellan spjälorna nu, men det är fortfarande en bur:

Det jag ägnar min fritid åt, min blogg och nu Crankitup, ligger egentligen lite utanför begreppet "fritid", för det innebär lika mycket arbete som tid. Att vilja göra det man älskar bra och bättre för varje gång kräver mycket och risken att bli bekväm, eller i värsta fall liknöjd, finns alltid där om man inte är vaksam. Det gäller inte minst de som gör att jag och så många andra överhuvudtaget sitter och skriver om metal: alla band och artister som ibland ger något så fantastiskt att man knappt kan greppa det, och ibland sjunker så lågt att man själv önskar att man kunde följa med ner i djupet för att slippa se och höra mer. 

Det sistnämnda har jag själv ännu inte upplevt hos ett band, men Children Of Bodoms Relentless, Restless Forever (2011) låg inte långt ifrån. Jag älskar inte Bodombarnen mindre för det, i synnerhet inte som de skärpte till sig ordentligt på Halo Of Blood (2013), men deras sjunde studioalbum är ett av de verk jag aldrig någonsin drar på, och åsynen av det i skivstället inger mig ett visst mått av obehag:

Social fobi är syskon med prestationsångest. Ibland är det bra med press och lite oro, när det får en att anstränga sig mer och växa. Så länge det släpper efteråt och man får känna att även om det kanske inte blev som man hade tänkt sig, så överlevde man. Väldigt många av de som befolkar mitt skivställ är perfektionister och det trivs jag med. En del av dem dras, eller har dragits med, psykiska och/eller sociala problem och ytterligare några hör till metalvärldens mest rutinerade scenpersonligheter. Dock får de alla finna sig i att sågas längs med fotknölarna av besvikna fans och recensenter när de inte har tillräckligt bra ursäkter för en trist skiva eller en oengagerad show. 

Att köra på rutin är något av det fulaste ett band eller en artist kan göra i fansens ögon. Tillfällen då den nya skivan har slutat snurra eller konserten är över och man inte har fyllts av någonting. När det man hade sådana förväntningar på, kändes ungefär lika upplyftande som ett munsår eller en betalningspåminnelse. I just den stunden är det nog rätt få av oss metalfans som är benägna att känna oss storsinta. Inte så mycket för pengarna som rök, utan för att vi väntade oss något stort och fick en axelryckning. Å andra sidan är det alltid lika fascinerande att se hur något som får vissa att leta efter skämskudden eller knyta näven i frustration, gör att andra plågar grannarna med repeatspelning i veckor. Manowars Gods Of War (2011) fick en överkryssad geting i Expressen (recensionen tycks tyvärr inte finnas tillgänglig längre) och följande beskrivning av SRM:s Thomas Väänänen i #43:

"Precis när jag börjar komma i stämning och lyfter upp näven i luften och börjar se mig om efter närmaste false metal-band att banka skiten ur, möts jag av en evighet av åskmuller, blixtar, berättarröster och och keyboardljud som jag hade hoppats var kvarlämnade på de usla black metal-demos från vilka intron de måste härröra från, och återigen har jag totalt hunnit glömma bort att det är metal jag sitter och lyssnar på. För att uttrycka mig så att herr DeMaio förstår vad jag menar: detta känns som att få kopulera besinningslöst med en nordisk gudinna men att med jämna mellanrum bli avbruten av en föreläsning om hur preventivmedel fungerar."

Själv älskar jag de pompösa och utskällda orgel- och körpartierna, och när Gods Of War kom lyssnade jag, min sambo, vår katt och våra grannar på svulstig Valhallasymfoni i veckor. När min sambo såg den överkryssade getingen och andra besvikna recensioner, såg han dessutom oförskämt nöjd ut, och förklarade att han älskade när folk som inte var dedikerade Manowarfans sågade dem, för det betydde att Manowar gjorde precis det de skulle. 

Bra metal är professionell, men aldrig duktig och just därför vill jag inte gå på en festival om jag känner att det kommer att handla om att orka klara av det. Att ängsligt hålla koll på kartor, landmärken och tider. Att ideligen kontrollera att stesolidburken ligger tryggt i fickan och ens sällskap finns inom synhåll. Det är en sak att slipa sina förmågor, utmana sig själv och lära sig att inte låta sågningar eller misstag hindra en från att fortsätta kämpa. Att betala x antal tusen för ett socialt experiment är något helt annat - om man nu inte hör till typen som byter bil en gång i halvåret utan att det märks i plånboken.

Nästa år när mina vänner frågar om jag inte ska med till Sölvesborg, hoppas jag att min skräck har minskat så pass mycket att jag, trots fjärilar i magen och överspända kräkreflexer, kan säga till mig själv: "Julia, det spelar fan ingen roll om du gör bort dig, för det gör alla emellanåt och skulle du tuppa av någonstans, så finns det alltid någon som snubblar över dig utan att missta dig för en tältlina." Då skulle min segernäve få bändas ner med våld.