KBT med COB

Finsk metal, finskt fan som resesällskap en liten bit på vägen och ett nördigt värdpar med en katolskt lagd bebis. Fyra kelsjuka katter, hjälpsamma Tenstaungdomar och en autistisk grottmänniska med ADD och noll lokalsinne. Jag har härmed förlorat min COB live-oskuld och sitter nu i min grotta med lika dela arga nackmuskler och förnöjsamhet, även om de få bilder jag hann knäppa inte blev så värst vackra.

KBT-metal?

Jag är själv övertygad om hårdrockens positiva inverkan på sargade själar, och har nu även upptäckt att den kan vara en utmärkt terapiform för oss med social fobi, autism och ADD. Ska man bege sig iväg ensam på konsert och bo hos människor man bara träffat en gång tidigare, samt försöka hitta överallt, ha koll på tågtider, riktningar och hållplatser så är den där trion problem inget man direkt jublar åt som resesällskap. Därför är det en förbaskad tur att jag har begåvats med en motkraft: förmågan att fråga mig fram.

Jag har älskat Stockholm sedan syster Inga på S:t Eriks katolska skola skickade ut mig med ett SL-kort och en linjekarta för att upptäcka staden. Det var under min praktik och jag tillbringade två helger där, med tre hela dagar att bara ströva runt på. Jag blev visserligen varken nunna eller lärare, men allt blir ju inte som man tänkt sig.

Hursomhelst. I vanlig ordning när det är något nytt som ska göras, vankade jag av och an som en diffus katt i tisdags och tänkte på allt jag har lyckats med förr på små resor: tappa bort mig själv och viktiga saker, glömma tider, ta fel hållplatser osv. Jag avskyr verkligen att resa, för det är:

1. Utmattande med alla intryck.
2. Svårt att njuta när man måste anstränga sig hela tiden för att inte tappa bort sig.

Därför får jag helt enkelt lov att utse COB till min officiella KBT-metal. Hade inte Halo Of Blood (2013) varit ett sådant lyft mot sin eländig föregångare, så hade jag aldrig kommit på tanken att pipa iväg till en konsert med dem utan sällskap (läs: guide).


Fyra pälsar och en baby
Jag är inget roligt resesällskap, det vill jag bara upplysa om. Jag är den där människan som, när jag lyckats krångla upp väskan på bagagehyllan, mig själv i sätet och lurarna i öronen, blir fullkomligt ointresserad av all konversation. Undantag är frågor/upplysningar som fyller konkreta syften. Jag hade tur under min tretimmarsfärd, för det var lugnt och tyst omkring mig, ingen började prata med mig och jag kunde sitta och glo på alla höstfärger som susade förbi, medan jag lyssnade på Bathory och övertygade mig själv om att det här skulle gå bra.

Tack vare ett välfungerande t-banesystem och en mötande Erik, hamnade jag rätt och befann mig snart i en lägenhet med mitt värdpar, en god kopp te och en bebis som inte blev ett dugg rädd för mig, utan snarast nyfiken på nytt sällskap. Detsamma gällde katterna, i synnerhet en viss Bilbo, som pratade en massa om "bräckäck" och "kro", som om jag hade kunnat tolka det till svenska...

Nu var det inte jag som mest intressant för bebisen, utan min Mariamedaljong. Jag skulle kunna ha tolkat det lite mer andligt och tänkt att jag hade att göra med en blivande katolik, men antagligen var det bara oerhört spännande att leka med något som blänkte, som dessutom var i lagom höjd för en bebisnäve och inte blev brutalt borttaget mitt i utforskandet. Under tiden höll sig fyra gånger fyra tassar på blandat avstånd från inkräktaren, med följden att jag hade bebisdregel på halsen och kattdregel på fingrarna. Antingen var mitt värdpars bebis ett under av lugn, eller så har jag haft extrem otur med andra minimänniskor jag träffat på. Frågan är hur rolig jag hade varit utan min katolska attiralj runt halsen.


Ny mark - och en finsk guide
När man, som hårdrockande, långväga och tämligen kortvarig gäst, hamnar hemma hos en människa med ett par tusen skivor och hårdrockens historia på sina fem fingrar, så behöver man en tidvändare. En inte helt obetydlig del av min suktande själ föll i inre gråt inför åsynen av alla skivor och insikten att minst hälften av dem troligen var outforskad mark. (När jag kom hem låg dock efterlängtade Uriah Heeps Sea Of Light (1995) och väntade på mig, och det var ju en liten tröst iallafall.)

Eftersom jag i grund och botten är rätt osäker av mig i nya situationer och dessutom är van vid att barn brukar gråta av min närvaro, var stämningen hos mitt värdpar det bästa jag kunnat tänka mig och efter några timmars socialiserande runt skivor, en bas jag hann fingra en smula på, kaffedrickning, kattknarkande och promenixande, var det dags för mig att ta mig in till Tyrol.

Utrustad med nyladdad mobil (är det något jag hatar med smartphones, så är det hur snabbt de laddar ur!), biljett, karta och SL-kort, lyckades jag utan problem ta mig in till Sergels Torg och gå på rätt spårbuss till Gröna Lund, vilket jag var outsägligt lycklig över. Det slumpade sig så, att den tjej jag högg tag i för att fråga om vägen - jag frågar alltid en eller fem extra gånger, eftersom mitt lokalsinne suger värre än P3:s utbud - inte bara svarade på finlandssvenska, utan även var på väg själv till konserten, så under samspråk om COB - som mitt sällskap hade sett live över tio gånger i olika länder - kunde jag i lugn och ro nå rätt destination. Jag hade antagligen kommit fram även utan det trevliga sällskapet, men det var jävligt skönt att slippa tänka på det och kunna njuta av tanken på konserten istället.


Surtant Gollum...
Jag har alltid förundrat mig lite över just liverecensioner, kanske för att jag själv har svårt med helhetsperspektivet i sådana sammanhang. Det är människor överallt, ljud och ljus, dofter och trängsel... För mig blir det många gånger marigt att kunna fokusera på själva konserten. Jag har varit på tre Sonata Arctica-spelningar och tre Manowar-spelningar, och alltid blivit en smula brydd över recensionerna efteråt. Vad såg han (för det har oftast varit en man som recenserat) som jag inte såg? Vad hade han att jämföra med?

Kanske är det en förklaring till varför jag ibland har svårt för recensioner. Om man har sett fler band live än jag har låtar i skivsamlingen, så har man onekligen ett helt annat perspektiv, och har man sett ett band flera gånger tidigare, så kan man göra jämförelser jag inte kan. COB fick godkända tre plus i Aftonbelätet av Mattias Kling, vilket var ett plus mer än jag hade räknat med, för mina favoritfinnar brukar inte få så värst bra betyg live numera. Så om Kling godkände dem, betyder det att jag själv älskade dem.

Det var, mycket riktigt, en ganska gles publik, och på sätt och vis var jag nöjd med det, för jag hatar verkligen moshpits. Jag går inte på konsert för att bli indragen i en hysterisk ringdans med inslag av frivillig balansförlust, men jag antar att man får räkna med det om man går på COB, Finntroll och andra finska favoriter. Jag kände mig alltså som en surtant när några överförfriskade individer av hankön började leka midsommmardans på speed, men det fanns tack och lov fler surtanter som jag kunde sålla mig till för att inte bli indragen i eländet. Det såg minst sagt löjligt ut med en ringdans i mitten och ett meteravstånd till oss övriga, som på bästa, stela svenssonmanér klämde ihop oss som sardiner.


Är vi klara nu?
Att gå på konsert helt själv, utan att ha sällskap med någon eller känna någon i publiken, var fantastiskt. Jag kunde för första gången under en konsert, fokusera helt och hållet på vad som skedde på scenen. Inledande Halo Of Blood, den riktigt snygga scenen och känslan av att kunna fokusera på det jag var där för, gav faktiskt en helt annan upplevelse än jag haft under någon annan konsert.

Jag har sällan vrålat, headbangat och studsat som jag gjorde den här kvällen, och som jag hade ganska låga förväntningar på COB, blev jag mer än nöjd. Jag har sett min beskärda del av fantastiska, bra, halvbra, dåliga och urusla konsertklipp med COB på youtube, och om det här är vad Mattias Kling kallar likgiltigt, så var han allt rätt snål. Henkka manglade på så att han vek sig dubbel, både Alexis och Roopes solon satt som de skulle och Alexis röst höll rakt igenom. Han kom dessutom ihåg texterna, vilket var mycket fascinerande. Ett av hans nyktrare framträden, skulle jag tippa på.

Till min förtjusning bjöd de på en ovanligt varierad repertoar, med flera godbitar från Something Wild och Hatebreeder. Towards Dead End och Lake Bodom var glada överraskningar, liksom Dead Man's Hand On You.  Jag hade inte väntat mig att de skulle spela sitt långsammaste stycke, men vackert var det och vägde upp besvikelsen över att inte få höra Follow The Reaper, som hör till mina favoriter. De hade dock gärna fått utesluta Shovel Knockout, och glömma hela Relentless... existens, eftersom den skivan mest låter som en misslyckad tonårsrevolt, som nu tycks ha klingat ut. Jag har förlåtit dem för den besvikelsen, så det finns ingen som helst anledning att påminna mig om den igen.

Mellansnacket var det glest med. Ett plus eftersom Alexi inte precis är känd för sin ordrikedom i de stunderna, men också ett minus, för den enda som hade en mer publikvänlig utstrålning var Henkka, som emellanåt såg ut som om han ledde ett träningspass. Roope och Janne gjorde vad de skulle med sina respektive instrument - och inte ett dugg mer. Stundtals glömde jag bort att de fanns, och så ska det helt enkelt inte vara. Janne såg mest ut som en loj DJ och Roopes entusiasm var inte mycket bättre.

Jag kan inte begripa hur bandet resonerar där, för vem som helst inser att det blir lite platt om två femtedelar av ett band beter sig som om de bara vill få jobbet gjort och gå av. När jag fastnade för COB för några år sedan, berodde det till stor del på deras scenspråk, att de hade en otroligt bra publikkontakt under många av de konserter jag såg på Youtube. Det märktes inte mycket av den här kvällen. Ibland kändes avståndet onödigt stort mellan band och publik, men hellre det än en clownshow med spex för att dölja en taskig form. Jag kan, som sagt var, inte jämföra med något tidigare, eftersom det här var min första konsert med dem, men ska jag ställa dem mot de spelningar jag sett med deras landsmän i Sonata Arctica, så ligger de rätt bra till, och jag ser dem mer än gärna igen.


Farliga Tensta
Nöjd och ovanligt lugn, med en biljett som tyvärr börjat fuktas upp i smulor, krånglade jag mig ut från konserten och fick sällskap till busshållplatsen av den finska tjejen. Väl ombord var det en rätt rolig biljettkontrollant som förhörde oss om hur konserten varit medan han kollade färdbevis, och jag kom lyckligt och väl fram till både T-centralen och Tensta - som såg väldigt annorlunda ut i mörkret. Nästa gång jag kommer dit, ska jag göra ett Hans och Greta-spår av sprayfärg på trottoarerna så att jag hittar tillbaka, för jag gick naturligtvis åt helvete fel och villade bort mig, trots mobilkarta.

I denna mycket farliga förort till Stockholm kan ju vad som helst hända, om man får tro Sverigedemokraterna, och tänka sig: jag stötte på en stor, lång kille av ickenordiskt ursprung som... gjorde sitt bästa för att hjälpa mig rätt i virrvarret av smågator och portuppgångar. Jag hade naturligtvis kunnat stå och vela, få panik och börja hyperventilera i ensamhet istället för att börja prata med främmande människor av hankön mitt i natten, men av någon anledning tyckte jag att allt det där man fått itutat i sig om alla män - i synnerhet ickesvenska män i förorterna - som bara väntar på att få våldta en i var och varannan buske, kändes som ett fullt rimligt risktagande jämfört med att fortsätta att irra omkring för mig själv. Utan denna rara Tenstabo hade jag antagligen freakat ur.

En annan rar Tenstabo, nämligen Erik, kom så och mötte mig, och så småningom rasade jag lycklig och någorlunda välbehållen ihop och slocknade, med en spinnande katt som sängkumpan.


Heimfard
Jag har vaknat med träningsvärk många gånger, och inget slår den här. Jag hade ont på ställen jag inte ens visste att jag hade. En viss katt vid namn Bilbo ställde dock upp med trampdynemassage, något jag inte fått sedan vår katt for till de sälla jaktmarkerna. Ett ljuvligare sätt att ligga och dra sig på finns inte, men risken är stor att man inte kommer upp alls.

Smidig som en nyfödd kalv tog jag mig iallafall ur sängen och frukosterade med mitt kära värdpar, samt hade en viss bebis i famnen - fortfarande mycket katolsk av sig - och var ungefär så lugn och lättad som bara en grottmänniska ute på äventyr kan bli. Jag hann både socialisera en smula och ta mig en tupplur med kattsällskap innan hemfärden till Värmland, som ackompanjerades av Bathory i en tyst tågvagn.

Jag är fortfarande helt slut i kroppen, min nacke hatar mig passionerat och det knakar misstänkt mycket så fort jag gör något mer än avancerat än att lyfta kaffemuggen. Sammanfattningsvis har jag lärt mig hur man går vilse i Tensta, insett att jag har kvar mina överlägsna vägfrågarskills och att det faktiskt är väldigt givande för mig att gå ensam på konsert. Iallafall om jag kan krascha ihop hos vänner med katter efteråt.

Veckans text: Children Of Bodom

Alexi Laiho har flera gånger sagt att texterna alltid kommer i sista hand när han gör musik, vilket inte är något att höja på ögonbrynen åt. Jag har iallafall aldrig stött på någon som köpt ett album enbart för dess texter och hade man lagt för mycket fokus på lyriken skulle rätt mycket bli svårlyssnat, med tanke på alla klyschor som återfinns i varenda musikgenre som begagnar sig av sång. Undrar om det verkligen finns sådana människor... Folk som vägrar höra musiken, men suktar efter allt från kilskrift till skolmatsedlar, enbart för det tvivelaktiga nöjet att analysera allt till partikelnivå? Nu svävade jag ut...

Tillbaka till Bodombarnen. På lite mer än månadsgamla Halo Of Blood följde sex av texterna med i häftet, men mer förvånande var det faktum att det innehöll ett spår som var långsammare än både Punch Me I Bleed på Are You Dead Yet? (2005) och Banned From Heaven från Blooddrunk (2008). Det är texten till Dead Man's Hand On You vi ska titta på idag:

Walked a long long way down there...

just to see, feel your glare.

I wanna sleep, just drift away...

Mother Kali... just tuck me in, take me in...

Jaha? Ännu en liten dödslängtartext, tänker kanske någon nu och suckar över varför det alltid ska vara så synd om framgångsrika musiker. Har vi inte läst sådant här tusen gånger förut? Saken är den att texten inte alls känns som någon dödslängtan, utan mer som en bild av hur det kan vara att förlora någon utan att kunna/våga sörja och/eller ens inse att man sörjer. 

Eftersom en viss Alexi Laiho är fullkomlig övertygad om andras missförstånd och feltolkningar när det kommer till hans texter, så skulle med all säkerhet min tolkning också få en röd bock om någon störd själ med för mycket fritid och stalkertendenser gjorde en översättning av min tolkning och tvingade karln att bry sig under pistolhot, men en text som inte överlever utan styrning från författaren har inget eget liv och jag har alltid älskat att frossa i metaltexter. 

Det jag fastnar för här är först och främst tonläget. Till skillnad från majoriteten av COB:s andra texter har Dead Man's Hand On You inga uppenbara inslag av ilska, blod eller hat. Inget "du" som ska dra åt helvete, inget "jag" som är en jävla idiot och ingen hämnd som ska utkrävas. 

 Dead Man's Hand On You hör inte till de texter jag känner en personlig koppling till i egentlig mening, men jag tycker väldigt mycket om den här försiktiga trevaren mot ett nytt drag i COB:s teman och vill gärna se mer av det.

Halo Of Blood - Semestertripp till Bodomsjön

Att lyssna på Your Days Are Numbered på vägen till jobbet och upptäcka att man knyter näven i Väses försommaridyll, betyder bara en sak: Children Of Bodom är tillbaka och får en klappjakt med liemannen i hasorna att kännas som en ynnest.

I måndags eftermiddag kom så äntligen Halo Of Blood - som min ondskefulle sambo gömde och påstod inte hade kommit. Ja, det var en välförtjänt hämnd efter mitt spratt med Judas Priest, men ändå... Tre genomlyssningar senare står det klart att den på Relentless... så brutalt bortglömde lienmannen inte bara har återuppstått, utan tagit igen förlorad tid med råge.

Inledande Waste Of Skin lurar mig de första sekunderna. Visst, takten är lovande, men när de nästan lekfulla riffen går över i ett tungt malande blir det tydligt att det inte är någon picknick vi är ute på. Lienmannen har vaknat och är på ett uruselt humör efter sin långa träda. Jag luras flera gånger och har knappt hunnit hämta mig innan blast beatkonfekten Halo Of Blood drar upp tempot i en hisnande fart, utan att tappa i tyngd, vilket får mig att sända en tacksamhetens tanke till gruppens två "taktpinnar" Henkka Blacksmith och Jaska Raatikainen - långtifrån den sista.

Scream For Silence har ett klockrent intro, som gör ett mycket tvärt kast från det ultrasnabba titelspåret. Melodin är emellanåt underligt disharmonisk och går åt alla möjliga håll, liemannen värmer upp för fullt, men tar inte upp jakten ordentligt förrän Transference. Jag kan nästan se honom kämpa ute på isen i albumets svagaste spår. Det som drar ner både fart och betyg på skivans andra singelspår är de irriterande resterna från Relentless... som stannar upp jakten - inte undra på att han är förbannad.

Men, men... Bodom Blue Moon är en återkomst med stil. Fortfarande lite yrvaken, trots takten, som om han känner på sig att han är två år försenad och har en jävla massa jobb att ta igen. Återigen slås jag av tyngden och de sammanslingrade gitarr- och keyboardpartierna är en återgång till godbitarna från Something Wild och Hatebreeder.

Klarvaken, ursinnig och uppvärmd till max. Your Days Are Numbered har inte ett spår av tvekan. Liemannen vet precis vart han är på väg, har exakt den balans mellan snabbhet och tyngd som var så sorgligt saknad på föregångaren. Det här är skivans maxpunkt.

I Dead Man's Hand On You, kanske det spår jag varit mest nyfiken på, har luften gått ur en efter jakten över isen. Alexi Laiho låter uttröttad, med aska i rösten, tills det börjar byggas upp med ett långsamt riff och hela gruppen segar sig upp ur graven. Lugn, otroligt lugn, men mycket mörk och tät och för tankarna till en slutkörd suck, en avklingad dödskamp när man inte orkar kämpa längre, utan accepterar liemannens vakande närvaro.

Men ingen trodde väl att tempot skulle stanna där. En minut och fyrtio sekunder in i grusmalande Damaged Beyond Repair är liemannen inte bara överlistad, utan överfallen. Laiho reser sig ur askan som en Fågel Fenix och går med sina bandmedlemmar lös på allt i sin väg.

All Twisted håller uppe tempot och liemannen är borta. Kvar står istället Laiho, i mina öron asförbannad på sig själv. Om han lite småspydigt frågade sig själv om han fått nog i Are You Dead Yet?, så är All Twisted snarare en rå utskällning som bitvis påminner mig om Next In Line, men en bra bit tyngre och snabbare.

One Bottle And A Knee Deep får jag först inget riktigt grepp om, innan jag efter ett par genomlyssningar ser den personliga självkritiken i All Twisted breddas och tvärilskan gå över i det där allmänna ursinnet som jag alltid kopplat samman med Bodom. Den är jävligt stökig, leker med tempon och framför allt gitarrerna tar ut svängarna rejält. Eftersom den sista låten på skivan är en cover, så är det den här som sluter cirkeln.

Om jag ska ge albumet någon kritik, så är det möjligen bristen på entydighet. Halo Of Blood är som en påse stursk Gott & Blandat, där varje spår å ena sidan är något man bör vänta sig av kvintetten och å andra sidan är en så himmelsvid skillnad från sin föregångare att man suckar av lycka. Det är som att ha sörjt en polare som bytt personlighet, bestämma en träff och ångestladdad bege sig till mötet - för att inse att polaren är sig själv igen. 

Just därför kan jag inte låta bli att le lite överseende när Alexi fräter hål på smekpopparen Gessles hit. Covervalet är betydligt bättre än eländet på Relentless... även om Talk Dirty To Me fortfarande är den överlägset bästa de gjort på coverområdet. Sleeping In My Car håller här för att den helt enkelt är så ösig.

Halo Of Blood skulle möjligen kunna anklagas för brist på röd tråd rent stilmässigt, eftersom det går att höra förgreningar till samtliga album, men det vore att leta fel för principens skull. Sällan har en finsk vinter smält in så bra i den svenska sommaren.