Ibland måste man trycka på pausknappen, ta lurarna ur öronen och fundera lite som hårdrockare. Min skivsamling är större och bredare i urvalet än någonsin och på de ännu ohörda exemplaren sitter tunna post it-lappar för att markera deras status som knoppar i väntan på lite vård och omtanke. Dagens nya tema handlar om en för ett par dagar sedan ohörd knopp, som har slagit ut och kanske förvånat mig mindre än jag hade väntat mig. Dess namn är Opeth.
Eftersom jag inte är något större fan av överraskningar, särskilt inte i form av "en snabblyssning" av ombytliga elvaminuterslåtar man inte har en chans att få grepp om förrän efter tjugo lyssningar, så är prog metal något av ett delikat problem för min ADHD-skalle. Och då menar jag delikat som ett till synes kaotiskt broderimönster, ett invecklat kakrecept som omöjligt kan bli lyckat när man ser det på pappret eller ett utkast till en artikel som ser ut som en hafsig sörja högstadieanteckningar utan någon röd tråd.
Prog metal är hårdrocksvärldens egen lilla fakultet för korsbefruktningar mellan filosofi och matematik, musikteori och känsloutbrott och i största allmänhet klåfingriga kompositörer med en förkärlek för experiment. Vi ska inte gå igenom genren i sig här, men en bra tumregel är att fråga sig själv hur många nyanser man klarar av innan heltheten går förlorad. Finns det, som kejsar Joseph II (Amadeus,1984) efter lite påtryckningar från hovkapellmästaren påstår, en gräns för hur många toner det mänskliga örat kan uppfatta under en kväll? Om så är fallet, ligger nog Opeth mer pyrt till än Mozart.
A Fair Judgement (2002)
Jag fick klura länge innan jag kom underfund med vad riffen påminde mig om: keltisk musik. Jag har ingen aning om ifall det är en inspiration för Opeth eller ej, men själv kommer jag att tänka på stillsamma klostermåltider och får åter slå fast att prog metal kan vara mycket fascinerande om man är på rätt humör. Oavsett ursprunglig sinnesstämning finns det dock något hos Opeth som tar sönder mig varje gång jag lyssnar på dem en längre stund.
Harvest (2001)
Mitt tvångsmässiga behov av tydliga avslut och upplysta vägar får sig en rejäl törn här. Jag väntar, längtar och hoppas in i det sista på ackordet som ska knyta ihop allt till en bekväm och lugnande helhet vid:
Pledge yourself to me,
never leave me be.
Sweat breaks on my brow,
given time ends now.
Men det är Mikael Åkerfeldt som är skyldig till detta metalkaos sedan 1990, och det innebär att man som lyssnare får lov att vänja sig vid till synes omöjliga kombinationer av ackord och takter, gnissla tänder över den uteblivna komforten och inse att det enda som får en att inte stänga av i uppgivenhet och slå på The Trooper, är tålamod.
The Moor (1999)
Någon mer som vacklar mellan trubadurromantik och gyttjegrå död, utan att veta vilket utav dem som dominerar? Då är ni lika lyckliga som jag, som har funnit ett band för ytterligheter, där den röda tråden visserligen finns - dock rejält och medvetet tilltrasslad.
I Livselixiren med stort L tar jag upp metal som peppar och får mig att räta lite på ryggen. Sådan metal är suverän på alla sätt, men samtidigt älskar jag den riktigt deppiga också. Jag behöver höra om andras inre strider och yttre misslyckanden, inte för att själv känna mig bättre utan för att slippa känna mig ensam om att inte fungera så bra som jag skulle vilja.
Jag älskar de asociala, missnöjda och cyniska som inte hymlar om sin tjurighet. De där som vet om att de inte skulle klara ett nio till fem-jobb, som gång på gång bevisar att det varken räcker med talang, hårt arbete eller framgång för att bli lycklig. De där som kraschar ihop, ligger kvar ett tag och sedan reser sig på något jävla sätt. Som inte kan hantera livet och tar till det de kan för att rädda vad som finns kvar, eller bara inte orkar och inser någonstans mellan syrgasen och utskrivningen att det gått för långt. Igen.
Det finns inget coolt eller konstnärligt med att ligga sönderskuren med dropp på en akutavdelning. Ingen som är vid sina sinnes fulla bruk vill veta hur det känns att magpumpas eller se hur mycket blod det kan komma ur till synes ytliga sår. Det är inte glamoröst att inte hitta ord för inre jävligheter, att inte palla trycket och börja förakta sig själv så mycket att man vill ta sönder det som faktiskt är helt i en. Och man är inte hjälpt av förvånade människor som undrar varför man inte är nöjd med livet, rockstjärna eller ej.
Jag har aldrig begripit pöbelns skadeglädje när en person de hyllat ena dagen, plötsligt faller och visar att hen är en människa. Var det en nyhet? Såg de inte att det var en människa som stod på scenen? Kunde de inte räkna ut att hen hade problem som alla andra? I mina ögon finns det inget fulare än den skandallystne. Den som står och nickar förnumstigt, förtjust över att se en framgångsrik person misslyckas med något hen själv lyckats med. Familj, barn, ett normalt förhållande till alkohol eller annat. Det är lika illa som att betrakta problemen som något glamoröst.
Jag vill inte se mina favoritband, inte andra heller för den delen, gå ner sig i personliga problem, men jag är tacksam för att de delar med sig av dem emellanåt. Man känner dem inte och kan självklart inte veta exakt hur de känner sig eller graden av utlämnande, men jag blir alltid styrkt av det.
Styrkt av att det fula livet får plats och inte maskeras av framgång och stjärnstatus. Att det finns ett allvar i saker och ting som inte ska skrattas bort. Det är därför jag älskar att läsa om intervjuer med Peter Tägtgren, Alexi Laiho och Mikael Åkerfeldt. Tägtgren säger sig aldrig bli nöjd, Laiho kraschar och reser sig och Åkerfeldt blir illa till mods av människor som verkar alldeles för uppåt. Jag känner igen mig i alla tre.
Så fort jag har lyckats med något jag föresatt mig, slutar det existera och jag ser mig om efter ett nytt mål, glömsk av att jag precis uppnått något som kändes omöjligt några månader tidigare. Jag är inte nöjd, bara lättad över att ha kommit igenom det någotsånär helskinnad.
Jag har ingen riktig koll på hur mycket jag klarar, har en tendens att sätta upp mål som inte är rimliga eller bara köra på, oförmögen att läsa av kroppens signaler och sedan finna mig själv helt färdig och mycket förvånad över att det tog stopp. Jag går sönder en smula, repar mig och travar vidare för att inte fastna i för mycket grubblande. Så småningom rasar jag ihop igen, gör om proceduren och fräser åt min dumhet.
Upp- och nedgångarna gör mig cynisk och misstänksam. Jag blir obekväm i sällskap med lättsamma människor, känner mig som en alien och börjar avsky folk som tar det mesta med en axelryckning och inte har den minsta förståelse för oss svartsynta. Träffar jag på sådana vill jag helst ta upp Sveriges självmordsstatistik, den ökande ohälsan hos barn och tonåringar och påpeka hur illa det går när fel sorts grupptänkande råder.
Folk tror att jag är en bitter och missunnsam människa när jag har en riktigt cynisk period, men det är helt fel. Bitterhet förlamar, och att bli förbannad är inte samma sak. Missunnsam är jag inte heller, för jag är tämligen ointresserad av vad andra når för materiella framgångar. Det är ologiskt att en annan människas lycka skulle inverka menligt på mitt liv om det inte påverkar mig det minsta i realiteten. Livet är orättvist och jag tillhör knappast de som drabbats mest obarmhärtigt här på jorden. Jag förbehåller mig bara rätten att inte vara det minsta glättig.
Jag är asocial, missnöjd och cynisk. Jag är besviken på mänsklighetens dumhet och ondska. Jag är orolig över världens utveckling, förbannad på vuxenvärlden som vägrar ta ansvar och jag föraktar de som aldrig vill ta saker på allvar förrän det gäller dem själva.
Att vara arg, frustrerad och rädd är livsviktigt. Att förlora allvaret är livsfarligt. Mår man riktigt dåligt, så är glättighet inte någon bra medicin. Det funkar tillfälligt, som alkohol, och ger dig en horribel, själslig baksmälla när det har lagt sig. Iallafall om du tillhör de människor som tänker tillräckligt självständigt för att inte lyckas blockera tillvarons mer obehagliga sidor.
Jag lovar att den dagen du får det riktigt jobbigt så är det inte de glättiga solskensspridarna som kommer ge dig stöd, utan de som ser tillräckligt klart på livets jävligheter för att hitta en liten ljusglimt i det. Det är ingen konst att hålla sig flytande när livet fungerar. Det är större att ta sig från liggande till sittande när man inte vill leva, än att resa jorden runt när livet leker.
