Progonsdag: Opeth

Ibland måste man trycka på pausknappen, ta lurarna ur öronen och fundera lite som hårdrockare. Min skivsamling är större och bredare i urvalet än någonsin och på de ännu ohörda exemplaren sitter tunna post it-lappar för att markera deras status som knoppar i väntan på lite vård och omtanke. Dagens nya tema handlar om en för ett par dagar sedan ohörd knopp, som har slagit ut och kanske förvånat mig mindre än jag hade väntat mig. Dess namn är Opeth.

Eftersom jag inte är något större fan av överraskningar, särskilt inte i form av "en snabblyssning" av ombytliga elvaminuterslåtar man inte har en chans att få grepp om förrän efter tjugo lyssningar, så är prog metal något av ett delikat problem för min ADHD-skalle. Och då menar jag delikat som ett till synes kaotiskt broderimönster, ett invecklat kakrecept som omöjligt kan bli lyckat när man ser det på pappret eller ett utkast till en artikel som ser ut som en hafsig sörja högstadieanteckningar utan någon röd tråd.

Prog metal är hårdrocksvärldens egen lilla fakultet för korsbefruktningar mellan filosofi och matematik, musikteori och känsloutbrott och i största allmänhet klåfingriga kompositörer med en förkärlek för experiment. Vi ska inte gå igenom genren i sig här, men en bra tumregel är att fråga sig själv hur många nyanser man klarar av innan heltheten går förlorad. Finns det, som kejsar Joseph II (Amadeus,1984) efter lite påtryckningar från hovkapellmästaren påstår, en gräns för hur många toner det mänskliga örat kan uppfatta under en kväll? Om så är fallet, ligger nog Opeth mer pyrt till än Mozart.

A Fair Judgement (2002)

Jag fick klura länge innan jag kom underfund med vad riffen påminde mig om: keltisk musik. Jag har ingen aning om ifall det är en inspiration för Opeth eller ej, men själv kommer jag att tänka på stillsamma klostermåltider och får åter slå fast att prog metal kan vara mycket fascinerande om man är på rätt humör. Oavsett ursprunglig sinnesstämning finns det dock något hos Opeth som tar sönder mig varje gång jag lyssnar på dem en längre stund.

Harvest (2001)

Mitt tvångsmässiga behov av tydliga avslut och upplysta vägar får sig en rejäl törn här. Jag väntar, längtar och hoppas in i det sista på ackordet som ska knyta ihop allt till en bekväm och lugnande helhet vid:

Pledge yourself to me,

never leave me be.

Sweat breaks on my brow,

given time ends now.

Men det är Mikael Åkerfeldt som är skyldig till detta metalkaos sedan 1990, och det innebär att man som lyssnare får lov att vänja sig vid till synes omöjliga kombinationer av ackord och takter, gnissla tänder över den uteblivna komforten och inse att det enda som får en att inte stänga av i uppgivenhet och slå på The Trooper, är tålamod. 

The Moor (1999)

Någon mer som vacklar mellan trubadurromantik och gyttjegrå död, utan att veta vilket utav dem som dominerar? Då är ni lika lyckliga som jag, som har funnit ett band för ytterligheter, där den röda tråden visserligen finns - dock rejält och medvetet tilltrasslad.