Balladfrossa I

Ballader, ballader, överallt ballader... En sådan där fantastiskt vanlig missuppfattning bland främst syntare, folk på 70+ och överreligiösa, är att metal handlar om skrik och bröl, hädelse/allmänt bristande moral och att det är omöjligt att höra vad de sjunger. Om du nu råkar höra till de som känner en instinktiv misstänksamhet, allmänt löje, eller rentutav avsmak när du hör ordet "hårdrock", så vill jag be dig att göra ett nytt försök. Jag försöker inte lura dig, eller få dig att okritiskt sjunga nitarnas lov. Hårdrocken är alldeles för stor för att vi ska kunna räknas som en enhet smakmässigt, det kan jag garantera. 

Så, nedan följer nu sju fantastiska ballader - fler kommer i ett annat inlägg. Eftersom jag helt enkelt inte kan gradera dem, de är var och en fantastiska, så lägger jag dem istället i tidsordning för när jag hörde dem:

1. Europe "Open Your Heart"

Kära storasyster, tack för att du inte körde ut mig när jag tjatade på dig att spela den här igen, igen och igen... Detta är första balladen någonsin som jag hörde, eftersom lika suveräna Open Your Heart var tredje spåret på Out Of This World (1988), och jag mimade den framför spegeln i åratal (samt framför mina klasskompisar i sexan, komplett med lockig peruk och svarta kläder). Jag förstod givetvis inte texten, och att det skulle vara någon skillnad stämbandsmässigt mellan män och kvinnor tog det ännu längre tid innan jag begrep, så självklart skulle jag bli Joey Tempest.

2. Europe "Tomorrow"

Jag kommer mycket väl ihåg när jag hörde den här låten ordentligt första gången och vilket intryck den gjorde på mig. Tomorrow är sista spåret på Out Of This World (1988) och i den inledande pianoslingan kände jag direkt att det här är "slutet". Nu, mer än tjugo år efter att jag spelade den på repeat i flickrummet, är det fortfarande lika bra och ger mig nästan samma känsla av avslut som då. Detta är andra balladen någonsin som jag hörde, eftersom lika suveräna Open Your Heart var tredje spåret på första kassettsidan. Egentligen är just Open Your Heart en remake från gruppens andra album Wings Of Tomorrow (1984), och jag skulle vilja påstå att originalet håller högre klass, särskilt gitarrmässigt, så mitt i frossan vill jag ge en liten vink: sök på "Europe Open Your Heart 1984" på Youtube och hör ett av Norums och för den delen hela hårdrocksscenens bästa gitarrsolon genom tiderna.

3. KISS "Beth"

Första hårdrocksballaden jag hörde efter Europe, och därtill i unpluggedversionen. Notera att den som sjunger faktiskt är trummisen Peter Criss och precis som i originalet från Destroyer (1976) passar batteristens röst alldeles utmärkt till den här sången. Jag kan inte ens föreställa mig Paul Stanley framför micken under Beth, och skulle nu en sådan version finnas någonstans vill jag inte ens höra talas om den. Skivan fick jag i julklapp -95 eller -96, jag är osäker på årtalet och Beth förflyttade mig en liten bit bort ifrån Tempests mer sammetslena toner... (Det kan också vara min mosters tidiga indoktrinering av Bob Dylan som gjorde det så enkelt att gilla Peter Criss raspiga strupe.)

4. Guns 'N Roses "November Rain"

Guns 'N Roses har aldrig hört till mina favoriter, och numera är det min bror som förvaltar de två skivorna jag hade med gruppen. November Rain från Use Your Illusion I (1991) behöver man knappast vara särskilt metalintresserad för att känna till. Första gången jag hörde den torde ha varit från en av mammas samlingsskivor med balladtema (ni vet, på den tiden då man faktiskt köpte sin musik i affär!) och naturligtvis älskade jag den. November Rain är på alla sätt ett rent skolexempel på en riktigt bra ballad: en försiktig inledning som balanserar perfekt på gränsen mellan euforiskt och outhärdligt och när den tar avstamp i "nothing last forever", stannar till en smula i "we've been thru this such a long, long time" och sedan sakta går upp igen...  Bryggorna, riffen, Slashs första solo som borde lösa upp ett hjärta av granit och orkestern som lyfter alltihop som en fågel... Jag vet att jag lägger ut värre än en nyförälskad tonåring just nu, men så sant som jag är en svuren fiende mot sliskromantik: det här kan nästan inte överträffas.

5. Guns 'N Roses "Don't Cry"

Borta är orkesterstråkarna och antagligen regnar det också. Jag hörde denna mycket vackra ballad första gången i mellanstadiet, när två tjejer i min klass - varav en var helsåld på Guns 'N Roses - mimade den här på Klassens Timme. Precis som jag tyckte de inte att det där med kön var särskilt intressant när det kom till vilken artist man ville vara, så någon gång 1994/1995 bestämde de sig för att mima Don't Cry inför en klass som gett dem töntstämpel redan i ettan. (Jag hade mer av freakstämpel, så vi tillhörde olika falanger av icke önskvärda och umgicks därmed inte i någon större utsträckning.) Jag minns dock mycket tydligt när de framförde den här, trevande och lite vaggande, för när jag sedan hörde Don't Cry ordentligt flera år senare, så tänkte jag direkt på dem i vårt klassrum för så många år sedan och hur jävla modiga de var. 

6. Nightwish "Away"

Tvåan på gymnasiet, Finlands sak är min sedan Sonata Arcticas Ecliptica (1996) och jag har börjat botanisera på egen hand i den lilla hårdrockssektionen i Vetlanda. Medan jag står där och bläddrar en eftermiddag efter skolan, dyker plötsligt ett isblått omslag med ett namn i silversnirkliga bokstäver upp: Nightwish, Over The Hills And Far Away. Av någon anledning, jag kan inte för mitt liv begripa varför, blir jag skrämd av fodralet. (Ja, det är helt okej att skratta åt mig, det bjuder mitt sjuttonåriga jag på.) Hursomhelst är det just det tredje stycket som får mig fast: den olycksbådande lågmälda Away, där jag till min stora förvåning upptäcker att kvinnor kanske trots allt har en plats i hårdrocken, och med operaröst till råga på allt! Just där börjar min ytterst sega Nightwishprocess sin början, med en gråtande barfotapojke och drömmar en resa bort... 

7. Sonata Arctica "Tallulah"

Jag må ha fallit för Tarja Turunens stämma, men Tony Kakko är nu en gång för alla Tony Kakko och det är i Kemi "min" ballad har sitt ursprung. "Don't even dare to say you hi, still swallowing the goodbye, but I know the feeling's still alive, still alive..." Det här är min Ballad med stort b. Mine, my own, my precious! Jag är tonåring, och därtill en riktig pojkflicka med gitarristdrömmar, alltid mer eller mindre förälskad i någon på ljuvt, obesvarat avstånd. Pojkflickor som diskuterar för mycket, lyssnar på metal och läser fantasy står inte högt i kurs på min skola. Jag har nämligen inte insett att mina intressen inte bara är udda, utan även hotar det motsatta könet en smula. En tjej ska berömma gitarristerna på behörigt avstånd från sin pojkväns skivsamling, inte drömma om att inta scenen och Fendern själv...