Erkänner utan omsvep att jag älskar löjligt hypade Ghost, och i detta ligger en stor skräck för att behöva gå på en av deras sötlakritssvarta ritualer och trängas med otrogna hipsters som inte kan klämma ur sig så mycket som fem smeknamn på Belsebub ens under tortyr. Vik hädan från min oheliga ritual, tack! Åtminstone tills ni gjort avbön för hårdrocksnördarna ni såg ner på i skolan och sparat ut 70-talsskägget till anständig längd.
Men nu ska här inte slösas fler tangenttryck på detta ogräs. Istället är det dags för mig att avlägga bikt, för som kristen borde jag sannerligen inte fundera på om inte Papa Emeritus II hade varit ett nyttigt tillskott i Vatikanen iallafall. Hursomhelst har en av de namnlösa gastarna förklarat att Papa inte kände sig redo för detta steg, och att han även behövde slipa lite mer på sin ondska innan han kunde platsa på Petri Stol, så Franciskus får nog lov att ta itu med jobbet själv. Rätt papa på rätt plats.
Ghost har, enligt min åsikt, tagit hårdrocken ett steg tillbaka. Många band kan vi numera syna ända in i studiosessionernas kaffepauser och turnébussarnas trafikstopp, vilket i och för sig kan vara rätt underhållande emellanåt, men för Guds skull: ge oss lite verklighetsflykt också! Jag kan inte överleva på mediokra skivsläpp bara för att det följer med en överkäck videodagbok som synar varenda medlems navelludd (ja, Ensiferum, jag tittar på er).
Jag har inte sett något så magnifikt rent scenmässigt sedan Manowars episka avslut på Earthshaker Fest 2005. Musikstilarna och framförande är självklart mil ifrån varandra, men den gemensamma nämnaren här är att det är frågan om en SHOW i båda fallen. Nu har jag ännu inte hunnit se den svenska sextetten live, men av omdömen från pålitliga källor och intensiva Youtubestudier att döma, så tror jag det finns goda chanser att inte bli besviken:
Som erfaren mässfirare vill jag nästan gråta av lycka över Papas små distinkta handrörelser, de namnlösa gastarnas taktfasta stampande i kardinalkostymerna och det faktum att de lyckas bära upp hela härligheten utan att musiken blir lidande en enda gång. Det hela är nästan läskigt välgjort, men så har den här lilla oheliga kurian också genomgått sitt novitiat ytterst omsorgsfullt innan några löften avgavs.
Jag kan inte heller låta bli att fundera på om deras show helt enkelt är ett genomskruvat sätt att spara energi på. Jag menar, åtminstone Papa själv står ju praktiskt taget stilla! Dessutom, icke att förglömma, slipper man allt mellansnack i och med att Papas suveräna gester så elegant ersätter det där som vissa frontmän kan stjälpa en hel konsert på.
Med risk för att låta som en flåsig (och fördomsfull) kärring: det finns, till sextettens stora förvåning, rätt givna orsaker till varför Papa har kvinnotycke. Nu gäller det nog i lika hög grad de namnlösa också, även om Papa är den som kommit på tal i sammanhanget. Dessa fem kåpklädda bröder och deras fader är nämligen för bi- och heterosexuella kvinnor, vad unga, oskuldsfulla filmnunnor är för motsatta könet, med ett oslagbart tillägg: maskerna som låter betraktaren fylla i ansiktsdrag helt efter eget tycke och smak.
Inga irriterande personlighetsdrag eller ansiktsuttryck stör ritualfirarens upplevelse. Med andra ord: det är som när en präst gör en riktigt bra mässa och man helt glömmer bort att tänka på vem det är som håller i den, vad det är för människa och vad han har för åsikter. Den anonymitet som Ghost har anammat är befriande på många sätt och tillåter publiken att ta del i showen på ett enklare sätt. De använder just det knep som de stora gregorianska mässorna i Katolska Kyrkan gör: en inbjudande, tillåtande och mycket bekväm känsla av att bara behöva låta sig ledas med...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar