Grottankar om döden

För tjugo dagar sedan, Jeff Hanneman. I förrgår, Ray Manzarek. Igår Trevor Bolder. Ingen av dem spelade i band jag fastnat för, det ska erkännas. Jag upptäcker allt sent, det är mitt signum, och jag har därför ingen direkt känslomässig koppling till någon av dessa tre, men metalvärlden är på otroligt många sätt lika familjär som den är stor och varje förlust påverkar även oss som rör oss inom helt andra grenar eller för den delen årtionden av den långa sträcka som heavy metalhistorien utgör.

Min egen första kännbara förlust var när Scott Columbus gick bort för lite mer än två år sedan, den 4:e april 2011. Bara fyra dagar tidigare hade jag varit på min första konsert med Manowar i Göteborg tillsammans med min sambo, som även introducerade mig för den läderstärkta kvartetten en gång i tiden, och även om det inte varit samma sak för mig som om, ex. Tony Kakko eller Roope Latvala gått bort, så var det så förbannat jävla sorgligt att själva konsertminnet nästan dränktes.

Leversvikt, cancer eller "oklar dödsorsak"... Vilket är värst och är det överhuvudtaget någon idé att ens fråga sig det? Jag har arbetat med döende människor, de flesta gamla och trötta, men också flera stycken som ryckts bort alldeles för tidigt och att sitta hos någon som ska dö är något som jag inte vill ge mig på att försöka beskriva. Det enda jag med säkerhet har känt varje gång, är en stor stillhet. Hur stressigt jobbet än kanske är, så är det som om man saktat ner utan att ens fundera på saken. En kollega man kanske stört sig på, blir på något sätt mycket mänskligare när man tar hand om en död människa tillsammans.

Den som tror att metal är macho och känslokallt vet inte vad hen pratar om. Trist nog finns det många sådana, som låter munnen glappa hur som helst om hur den eller den är/var, för att hen tillhörde metalscenen. Som om det inte var människor det handlade om.

Visst, metal har många gånger otroligt mycket humor, glädje och både medveten och ofrivillig komik i sig, hur skulle det kunna vara annat med en så stor scen? Och där finns skitstövlar, egoister och till och med en och annan tung brottsling. Från minsta småbarnet som somnar lugnare av Amon Amarth (det FINNS ett sådant, jag känner dess mor!) till de äldsta och mest respekterade ikonerna man nästan känner en religiös vördnad inför, finns det länkar åt alla håll, som i ett stort nät. Just därför är det omöjligt att inte påverkas alls när en artist lämnar oss, för det finns alltid förgreningar.

Min "gren" här är Scott Columbus, som i mitt och sambons hushåll fått tilläggsnamnet "den strikte" och som jag sörjer över att jag aldrig hann se live. Därför får min stillhet inför senaste tidens förluster för metalscenen framföras av Manowar.