Grottmänniskans årskrönika

2015 är ett rätt speciellt år för mig. Det är året då jag första gången såg Candlemass, Blind Guardian, Judas Priest, Motörhead, W.A.S.P, Shadowquest, Behemoth och Powerwolf live. Det är året då jag var på min första festival, där några av mina finaste minnen från spöregnet på Brickebackens IP är allsången under Blind Guardians Valhalla, hur jag blev stående med gapande mun i kylan under Behemoths spelning och rysningarna då Candlemass trollband publiken. Om jag vetat att min första konsert med Motörhead också skulle bli den sista, hade jag inte struntat i att fota, hur ointressant jag än fann spelningen.

2015 var året då Children Of Bodom gjorde sitt starkaste album sedan Hatebreeder, medan Blind Guardian gjorde mig besviken på skiva men lycklig på scenen och folk blev hysteriska för att jag inte hyllade Ghosts Meliora. Tips från Grottmänniskan: nästa gång ni gråter för att jag sågar ett band som gör parodi på katolsk mystik, nöj er med att säga att min smak suger. Inte för att den gör det, men det blir så löjligt när man påstår att en katolik med flera års teologisk utbildning i bagaget, inte förstår sig på Ghosts stil.

2015 var året då Hårdrock För Mångfald slog upp portarna för första gången i lilla Deje, medan det blev allt mer tydligt att kampen mot rasism, intolerans och inskränkthet måste föras också i hårdrocksvärlden. Jag upptäckte hur trött jag är på att diskutera, på att jag inte kan låta bli debatter och hur lite det egentligen ger mig. Mer än en gång har jag frågat mig själv vad jag lägger min energi på.

2015 var året då jag gjorde min tredje intervju för Crank – och fick en stressreaktion lagom innan deadline. Jag har ännu inte lärt mig vart mina gränser går och kommer sannolikt inte göra det inom någon överskådlig framtid. Skräcken för och förebyggandet av en utmattningsdepression hjälpte inte och jag tvingas visserligen ta med mig kraftlösheten in i 2016, men den kommer fan inte ut därifrån.

2015 var året då mormor dog utan att jag hann komma hem och låta henne lyssna på Judas Priest, som jag lovat (hotat). Idag, 30/12, är det exakt fem månader sedan hon begravdes och jag har för första gången i mitt liv fått lära mig hur det är att förlora någon som stått mig verkligt nära. Det gör fortfarande ont.

2015 var året då Shadowquest, Keep Of Kalessin och Sorcerer förgyllde recenserandet och skivstället fylldes på av ett flertal verk med Finntroll, Bathory och Turisas. Jag upptäckte Evergrey och Gehenna och fylldes emellanåt med fasa över allt jag ville lyssna på, men inte orkade. 2015 är året då jag hatade min ADD mer än någonsin.

2015 var året då jobbet pendlade mellan försäljningsrekord och hyperstress, metalreportage och kontorsflyttar. Förhoppningen att all möda skulle betala sig kom på skam och lagom till jul insåg jag att när man oroar sig för att jobbet ska bli lidande när man ska begrava sin mormor eller gå på Judas Priest med sin sambo så har det gått alldeles åt helvete för långt. Den 31/1 lämnar jag officiellt Skattkärr Väse Tidning och jag har lovat mig själv att aldrig mer köra sönder mig för ett jobb.

Man skulle kunna säga att det har varit ett skitår. Jag ville så mycket och orkade mycket, mycket mindre än jag trott. Recensioner har lämnats halvgjorda, SRM-nummer olästa och album olyssnade. Till de som inte har upplevt den sortens förlamande trötthet vill jag säga såhär:

Jag avundas er något enormt, men känner mig inte missunnsam. Tack för alla fantastiska skivor, spelningar, artiklar och reportage, intervjuer och recensioner jag kan avnjuta tack vare ert arbete. Under året som gått har många problem i hårdrocksvärlden synats och lyfts fram – och det har varit lika välkommet som välbehövligt. Det finns mycket att jobba på för att denna fantastiska musik ska nå ut till fler. Men jag vill också passa på att lyfta på hatten för alla som, ofta utan att vara medvetna om det själva, har spridit god stämning, värme och medmänsklighet på scener och webbsidor, i studios och tidningar, arbetslag och fanskaror.

Det är meningslöst att ångra det man inte kan göra ogjort. Eller det man aldrig gjorde. Ändå händer det titt som tätt att jag ramlar ner i "varför gjorde/lyckades/orkade jag inte det och det och det?". Jag har aldrig varit något större fan av Motörhead, men det känns givet att avluta det här året med ett citat från Lemmy:

“I don't do regrets. Regrets are pointless. It's too late for regrets. You've already done it, haven't you? You've lived your life. No point wishing you could change it.”

Grott nytt år (för andra gången)

Det är ingen idé att hymla om saken. 2014 har varit ett riktigt jobbigt år, även om man räknar bort ökande brunskjortor i regeringen, väpnade konflikter på stand by som blossar upp för minsta lilla och all annan skit som människor gör mot varandra i onödan. Bitter? Nej, jag är trött.

Trött för att jag ser tillbaka på ett år av stress och oro. Trött för att jag har en hjärna som inte fixar mellanlägen, utan antingen går på högvarv eller ligger i dvala. Trött för att min sociala fobi bitvis ger mig så stark ångest, att sådant som jag egentligen vill göra mer än något annat, gör mig livrädd och lamslagen. Det hade varit okej om det stannade vid livrädd. När man skakar rör det iallafall på sig.

Ibland skummar jag igenom de inlägg jag har gjort under året. Här i "grottan" och på Crankitup. Det är inte ens femtio stycken och innan du börjar räkna och påpeka att det ju nästan är ett i veckan om man slår ut dem under hela 2014, så kan jag tillägga att åtminstone en femtedel av av dem är gjorda under enorm inre press och nästan helt utan den glädje som tidigare har genomsyrat mina inlägg. Frånvaron av nördig, kreativ lycka har både irriterat och oroat mig. Svackor kommer och går, det får man räkna med, men när man saktar ner på grund av oro, olust och prestationsångest är man inne på en, för kreativiteten, mycket destruktiv väg.

Naturligtvis har det inte varit nattsvart. Långt ifrån. Jag är oerhört glad och tacksam över min plats på Crankitup och de fina människor som jobbar där. Tack, Mattias och Cecilia för allt stötande och blötande, all pepp och förståelse och vilja att få saker och ting att funka.

Tack, Erik, för att du inte bara är världens bästa vän utan också en ovärderlig hjälp när mina kunskaps- och erfarenhetsluckor sätter käppar i hjulet för mig. Utan dig skulle såväl mitt skivställ som min tillvaro vara oändligt mycket fattigare och tråkigare.

Året har också bjudit på en möjlighet att gästblogga för Hårdrock Mot Rasism, något jag inte kunde förutse alls, eftersom jag från början hade tänkt lämna allt vad politik heter utanför grottan. HMR är ett fantastiskt initiativ av EN enda person, som frimodigt och utan att låta sig tystas, har skapat en plats för lite extra mänsklighet och sunt jävla förnuft för landets alla hårdrockare med hjärtat på rätta stället.

Tack, Emelie, för att du tog kampen och bjöd in mig och många andra att delta. Jag hoppas att ditt engagemang får fler hårdrockare att vakna upp och inse att vi ibland måste offra vår bekvämlighet och lyssna på mer än bara ylande gitarrer.

Bloggen har inte utvecklats som jag hade önskat, det här året. Dels på grund av omständigheter bortom min kontroll, dels på grund av inre låsningar som jag inte har lyckats komma över och en alltför stor förmåga att engagera mig i saker som egentligen inte leder någonvart. Oftast kommer jag på det lagom när jag redan har gått på sparlåga för länge. När jag är så pass stressad att det ligger både två och tre olästa SRM-nummer och en stapel fantastiska skivor på bordet, utan att jag har ro att sätta mig ner och avnjuta läckerheterna.Jag hoppas att det blir bättre framöver.

Tack, Dansa! Du är världens bästa nörd och livskamrat. Det är du som tar ner din Grottmänniska på jorden varje gång hon spinner iväg för fort och för långt. Som drar upp henne och pushar, när hon sjunker ihop och fastnar. Hon hade inte suttit och skrivit vare sig det här eller något annat, om du inte hade funnits där för henne i vått och torrt.

Tack också, alla ni som har läst och kommenterat här och på Facebook-sidan. Alla gilla-markeringar, alla kommentarer och allt beröm är guld värt, särskilt när jag är inne i en svacka.

Önskar er alla ett fint avslut på 2014 och en lika fin start på 2015. Bathorys Foreverdark Woods får sätta punkt för det här året, enbart för att det är en så förbannat bra låt. Vårda er nördighet, er inre elitism och glöm inte att innerst inne är vi alla hårdrockare, oavsett om vi vet om det, eller ej.

G(r)ott nytt år!
Your precioussss Grottmänniska

Grott nytt år!

Så var det Trettondedag Jul 2014, gläntan öppnas igen efter det korta uppehållet över jul och nyår och er grottbitch är tillbaka till tonerna av Sinergy. Som ni ser har det pågått lite renovering i grottan under mellandagarna och hur välbehövlig skrivpausen än har varit, är det alltid segt att komma igång igen. Jag begriper inte vad det är med mig och ledigheter, för jag tycks aldrig kunna hantera dem bra. Antingen är jag på helspänn och väntar på att få börja jobba igen, eller så tappar jag allt vad rutiner heter och fastnar i ett nördigt träsk där tid och rum upphör - tills min sambo talar om att det kan vara bra att äta något.

Eftersom min känsla för tid inte är så pålitlig, är det viktigt med planering och scheman, både inne i och utanför grottan. "Gör det när du känner för det", är ett sådant där trevligt förhållningssätt som vänliga och omtänksamma själar har stuckit åt mig då och då under de här månaderna, men det funkar trist nog inte så för mig. Om jag ska blogga när jag "känner för det", så hade jag fått bomma igen grottöppningen för längesedan. Visst, det hade förmodligen blivit mindre stressigt för mig, men ack så trist, för det ligger mycket tillfredsställelse i att dyka ner på djupet och hitta skatter i den grotta jag har valt att utforska.

Tematiseringen kommer att fortsätta, men upplägget ser lite annorlunda ut. Dels för att jag ska få lite mer variation i skrivandet och dels för att ni inte ska få exakt samma tema flera veckor i rad. Tanken är också att något färre inlägg ska ge en bättre kvalitet på bloggen. Efter månader av arbete har jag kommit fram till att det inte bara var en bra idé att minska sju inlägg i veckan till fem och sedan tre - två kan till och med vara ett ännu bättre val.

Under de närmaste sju veckorna finns, lustigt nog för jag hade inte tänkt så, sju olika teman varav fem är helt nya. Resorna som har tagit oss runt Tyskland, England och Sverige tar en paus, liksom krönikorna och istället för Fredagsfikor kommer ett liknande tema att dyka upp i mars.

Onsdagar och lördagar är det som gäller under januari och februari, så välkomna in i grottans skydd mot väder och vind, utdragna reor och hopplöst hurtiga nyårslöften som vi ändå inte kommer att hålla.

Grottmänniskan

Fjärde Ljuset: Gamma Ray

Mörk är bilden och mörka är dagarna, men inget mörker är så stort att en ljuslåga inte gör någon skillnad. Med det fjärde adventsljuset lyser jag nu till jullov här i grottan och inpackat i svart siden kan ni se en glimt av vad det nya året kommer att innehålla på bloggen. 

Nu drar jag igen öppningen fram till trettondagen, den sjätte januari 2014, och önskar alla återkommande och förbipasserande grottbesökare en riktigt god jul (eller annat firande) och ett gott nytt år med Gamma Ray.

Ta hand om varandra och nörda ner er i musik och böcker, filmer och tv-spel. Sup inte sönder skallarna, särskilt inte framför barn och se efter vart ni går, så att ni inte halkar på lömska isfläckar. 

I övrigt: Shine On!