White metal - en blodig historia

Det är i vanlig ordning pinsamt längesedan jag lade upp något mer matnyttigt här. Till och med en utsvulten, bengnagande och insektsslukande Gollum klagar över på bristen på märg att suga i sig från de ben som den här bloggen står på. Det fina med metal är ju dock att det där med livlighet, livsglädje eller ens liv som sådant, inte är nödvändiga teman när det ska skapas musik, så åt helvete med både dagsljus och glättighet en liten stund och låt mig berätta om Herrens egen skapelse Behemoth, genom ett citat ur Jobs bok:

"Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du. Han lever av gräs såsom en oxe. Och se vilken kraft han äger i sina länder, vilken styrka han har i sin buks muskler. Han bär sin svans så styv som en ceder, ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår. Hans benpipor äro såsom rör av koppar, benen i hans kropp likna stänger av järn. Förstlingen är han av vad Gud har gjort; hans skapare själv har givit honom hans skära."

Behemoth - Messe Noire (2014)

Nu är jag inte direkt lagd åt det profetiska hållet. Inte ens som nybliven, 19-årig katolik kände jag mig särskilt intresserad av vare sig förutsägelser, tungotal, pompösa liknelser eller kampen mellan gott och ont. Nergal är på det sättet förmodligen en betydligt mer seriös troende än jag, eftersom han iallafall har anständigheten att tro på Satans värderingar och stå för det, medan jag knappt vet vad jag tror på längre och njöt storligen av Behemoths spelning på Metallsvenskan, samtidigt som jag förmodligen skulle springa för livet om jag blev erbjuden att se en spelning med Jerusalem. 

Ja, det är såhär min hjärna funkar. Fråga inte varför, för jag har själv grubblat på det i evigheter och ännu inte kommit fram till någon slutsats. Kristen metal gör mig spyfärdig. Behemoth och Watain ger mig glädjerysningar. Jag välkomnar den som vill att försöka dämpa min olust inför white metal. Faktum är att jag ska göra ett försök själv här och nu:

Jerusalem - City On Fire (1994)

Tro mig, jag försöker verkligen. Men jag hatar det. Hat är inget ord jag brukar använda, men nu gör jag det. Det här gör mig illamående, men inte som när jag skrämdes av black metal i början. Det här gräver djupare, som om musiken är ute efter att tala om vad som är rätt och fel att tycka, tänka och känna, utan utrymme för individualitet eller förnuft. Bibelinspiration, evangelisk frälsningsberusning och renons på svärta, så länge det inte har med en eventuell evighet i Lucifers tuggande käftar att göra, förstås. 

Kanske beror det på att jag inte tar black metal på allvar på samma sätt. När jag hör white metal, så ser jag hela vår blodiga kyrkohistoria framför mig. Alla människor som har dött för att "den goda sidan" så ofta föredrar Moseböckernas öga för öga, istället för Jesu krav på att älska våra fiender och vända andra kinden till. Jag ser likhögar, hat och intolerans där de som spelar och lyssnar på white metal ser godhet och ljus. Jag ser en ofantlig maktapparat, som försöker låtsas som om den är i underläge i en "avkristnad värld" och rader av vita män som sällan har upplevt hur det är att vara i verklig minoritet, utan tror sig vara det för att fler röster än deras börjar tas på allvar. Och är det något den här Grottmänniskan avskyr, så är det när en tusenårig norm intalar sig själv att den är utsatt, när den i själva verket aldrig vågar granska sig själv på riktigt.

Uriah Heep - Look At Yourself (1971)

Jag skulle gärna se lite mer påfrestande självrannsakan hos mänskligheten. Både hos hårdrockare och ännu ej hårdrockare. Världen är inte svartvit. Musik kan trigga dina känslor, men kan aldrig hållas ansvarig för dina handlingar om du är en vuxen, myndig människa. Alla som sjunger halleluja är inte goda och mörkret finns i oss alla. Behöver du en kristen, satanisk eller nationell stämpel på musik för att du ska kunna lyssna med gott samvete, så är du alldeles för rädd för dig själv, andra människor och världen i stort för ditt eget bästa. 

Mitt behov av att slippa höra white metal är säkerligen precis lika illa, men jag kan alldeles för mycket om kristen historia för att kunna blunda för det faktum att vi kristna inte har rätt att gnälla och gny över att vårt nästan tusenåriga grepp om västvärlden knakar i fogarna. Självklart ska de som vill spela white metal, det är inte det saken handlar om. Problemet är att vita, kristna män har varit norm alldeles för länge, för att de ska kunna vara radikala - vilket rätt många av dem tycks tro sig vara. 

Låt mig i egenskap av svensk kvinna, katolik och hårdrockare upplysa er om att ni inte är radikala. Inte någonstans. Kristen metal blir aldrig något annat än en bekväm, nedsutten fåtölj för evangeliska troende för mig. En trygg hörna för barn och ungdomar att lyssna på något hårt, utan att behöva utmanas i sina tankegångar. För jag antar att det ännu inte har gjorts någon konceptskiva som fokuserar enbart på alla grymheter som grunden för "livets och ljusets metal" har ställt till med genom åren?

Nej, för sådana obehagligheter överlåter ni åt sataniska black metal-band istället, så slipper ni solka ner er pastellfärgade godhet med tortyr, mord, stöld, våldtäkter, vandalisering och masslakt i Gud namn. White metal, my ass. Döp om er genre till red metal och visa att ni kan "den goda sidans" blodiga historia, så ska jag överväga att kalla er radikala. Kanske.

Papa Frans vs. Nergal (eller bara lite uppladdning inför Metallsvenskan)

Om fyra dagar ska den här Grottmänniskan bege sig ut i ljuset bland folk och fä igen. Eller för första gången, beroende på hur man ser det. Jag har varit ovanligt social på jobbet sista tiden, så grenen Folkvimmel i de årliga Svenska Sommarspelen har det tränats i en hel del redan, men som gamla läsare vet, har jag aldrig varit på en festival förut om man inte räknar med Putte i Parken ett stenkast bort från min grotta - och det gör man inte.

Idag ska vi ägna oss åt lite av Metallsvenskans musikaliska del, eftersom så kallade experter som kommenterar idrott i förväg som om det vore en riktig vetenskap istället för vuxna som leker med bollar och klubbor, är lika irriterande som okänt, översocialt sällskap på bussen.

Motörhead har aldrig varit några större favoriter, troligen för att jag inte har gett dem tillräckligt mycket inlyssningstid för att fastna för godbitarna. Inte heller har jag sett dem live - det gäller för samtliga akter på Metallsvenskan - och hoppas därför vid allt heligt att Lemmy ska ha hälsan i behåll. Han är ändå snart 70 och såväl inre organ som minne lever nog sina egna liv sedan rätt lång tid. För att citera Lemmy själv: "Sommaren 1971 var fantastisk. Jag minns den inte, men jag kommer aldrig glömma den heller." Det var 44 år sedan. Kan man bli annat än imponerad av att han som sade så om en tid fyra år INNAN Motörhead bildades och sedan dess har marinerat sin lever tämligen flitigt, fortfarande håller igång?

 

När det gäller Blind Guardian är jag härligt kluven. Å ena sidan har jag alltid tyckt att de haft en obegripligt svajig nivå för att ha hållit på så länge och deras senaste album var en rejäl besvikelse med undantag för Prophecies som faktiskt påminde om deras argaste, mest ångestfyllda stunder på Imagination From The Other Side från 1995. Å andra sidan ska det bli en fröjd (hoppas jag) att få höra mina tyska barder och inte minst en av mina favoritsångare live för första gången. Mordred's Song blir jag nog utan, men om inte himlen ramlar ner, lär Kürsch ta oss till Midgård iallafall. Och Prophecies är helt enkelt riktigt jävla bra.

Introt till Bewitched på skiva blir visserligen aldrig lika tungt som under begravningståget i Fanny och Alexander, men det är inte långt ifrån. Live och utan Messiah Marcolin är det förstås en annan sak, men Mats Levén har en alldeles förträfflig pipa och Candlemass hör till de akter jag ser fram emot allra mest. Jag känner mig själv väl vid det här laget och lär förmodligen vara rätt stressad efter resan och av att försöka hålla koll på min omgivning, så med en dos av den här tunggunglugnande medicinen som första akt på fredagen borde till och med de mest överspända nervsträngar skruva ner sig några varv.

Ett fjärde band att se fram emot är den här härligt hädiska trion från Polen. För att vara katolik - frivillig konvertit, dessutom - så är jag barnsligt förtjust i metalband som lyckas driva min kyrka och i synnerhet polska katoliker till vansinne. Det kan förstås bero på att en osedvanligt konservativ, polsk herre i min församling skrek åt mig att jag inte var en riktig katolik, för att jag "råkade" säga att jag inte var vidare förtjust i vår dåvarande påve. Eller så är det någon slags inre trotsreaktion på de lördagsförmiddagar jag tillbringade i ett unket kapell i Vrigstad, omgiven av polska pensionärer som älskade att tala om för mig hur hemskt det var med alla ogudaktiga svenskar - ofta på polska. Men det är ju ändå sjutton år sedan, så vad säger du, Polen? Ska vi sluta fred, du och jag? Så kanske du (och med "du" menar jag förstås den del av din befolkning som gråter blod för att Nergal & Co sårar religiösa känslor) kan sluta fred med Behemoth och skaffa lite kulturell ryggrad?

Kommer jag hem från Örebro med en större andlig upplevelse efter en timme med de här gossarna än vad jul- och påsknattsmässorna har skänkt mig de senaste tre åren, kan det inte bara vara jag som bär skulden till problemen med min katolska identitet, eller hur Papa Frans?