Idag ska vi ägna oss åt lite av Metallsvenskans musikaliska del, eftersom så kallade experter som kommenterar idrott i förväg som om det vore en riktig vetenskap istället för vuxna som leker med bollar och klubbor, är lika irriterande som okänt, översocialt sällskap på bussen.
Motörhead har aldrig varit några större favoriter, troligen för att jag inte har gett dem tillräckligt mycket inlyssningstid för att fastna för godbitarna. Inte heller har jag sett dem live - det gäller för samtliga akter på Metallsvenskan - och hoppas därför vid allt heligt att Lemmy ska ha hälsan i behåll. Han är ändå snart 70 och såväl inre organ som minne lever nog sina egna liv sedan rätt lång tid. För att citera Lemmy själv: "Sommaren 1971 var fantastisk. Jag minns den inte, men jag kommer aldrig glömma den heller." Det var 44 år sedan. Kan man bli annat än imponerad av att han som sade så om en tid fyra år INNAN Motörhead bildades och sedan dess har marinerat sin lever tämligen flitigt, fortfarande håller igång?
När det gäller Blind Guardian är jag härligt kluven. Å ena sidan har jag alltid tyckt att de haft en obegripligt svajig nivå för att ha hållit på så länge och deras senaste album var en rejäl besvikelse med undantag för Prophecies som faktiskt påminde om deras argaste, mest ångestfyllda stunder på Imagination From The Other Side från 1995. Å andra sidan ska det bli en fröjd (hoppas jag) att få höra mina tyska barder och inte minst en av mina favoritsångare live för första gången. Mordred's Song blir jag nog utan, men om inte himlen ramlar ner, lär Kürsch ta oss till Midgård iallafall. Och Prophecies är helt enkelt riktigt jävla bra.
Introt till Bewitched på skiva blir visserligen aldrig lika tungt som under begravningståget i Fanny och Alexander, men det är inte långt ifrån. Live och utan Messiah Marcolin är det förstås en annan sak, men Mats Levén har en alldeles förträfflig pipa och Candlemass hör till de akter jag ser fram emot allra mest. Jag känner mig själv väl vid det här laget och lär förmodligen vara rätt stressad efter resan och av att försöka hålla koll på min omgivning, så med en dos av den här tunggunglugnande medicinen som första akt på fredagen borde till och med de mest överspända nervsträngar skruva ner sig några varv.
Ett fjärde band att se fram emot är den här härligt hädiska trion från Polen. För att vara katolik - frivillig konvertit, dessutom - så är jag barnsligt förtjust i metalband som lyckas driva min kyrka och i synnerhet polska katoliker till vansinne. Det kan förstås bero på att en osedvanligt konservativ, polsk herre i min församling skrek åt mig att jag inte var en riktig katolik, för att jag "råkade" säga att jag inte var vidare förtjust i vår dåvarande påve. Eller så är det någon slags inre trotsreaktion på de lördagsförmiddagar jag tillbringade i ett unket kapell i Vrigstad, omgiven av polska pensionärer som älskade att tala om för mig hur hemskt det var med alla ogudaktiga svenskar - ofta på polska. Men det är ju ändå sjutton år sedan, så vad säger du, Polen? Ska vi sluta fred, du och jag? Så kanske du (och med "du" menar jag förstås den del av din befolkning som gråter blod för att Nergal & Co sårar religiösa känslor) kan sluta fred med Behemoth och skaffa lite kulturell ryggrad?
Kommer jag hem från Örebro med en större andlig upplevelse efter en timme med de här gossarna än vad jul- och påsknattsmässorna har skänkt mig de senaste tre åren, kan det inte bara vara jag som bär skulden till problemen med min katolska identitet, eller hur Papa Frans?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar