Metallsvenskan, del 1: Blind Guardian, Candlemass och Powerwolf

Så finns äntligen tre recensioner (en till kommer snart) på Crankitup från Metallsvenskan: Blind Guardian, Candlemass och Powerwolf.

Papa Frans vs. Nergal (eller bara lite uppladdning inför Metallsvenskan)

Om fyra dagar ska den här Grottmänniskan bege sig ut i ljuset bland folk och fä igen. Eller för första gången, beroende på hur man ser det. Jag har varit ovanligt social på jobbet sista tiden, så grenen Folkvimmel i de årliga Svenska Sommarspelen har det tränats i en hel del redan, men som gamla läsare vet, har jag aldrig varit på en festival förut om man inte räknar med Putte i Parken ett stenkast bort från min grotta - och det gör man inte.

Idag ska vi ägna oss åt lite av Metallsvenskans musikaliska del, eftersom så kallade experter som kommenterar idrott i förväg som om det vore en riktig vetenskap istället för vuxna som leker med bollar och klubbor, är lika irriterande som okänt, översocialt sällskap på bussen.

Motörhead har aldrig varit några större favoriter, troligen för att jag inte har gett dem tillräckligt mycket inlyssningstid för att fastna för godbitarna. Inte heller har jag sett dem live - det gäller för samtliga akter på Metallsvenskan - och hoppas därför vid allt heligt att Lemmy ska ha hälsan i behåll. Han är ändå snart 70 och såväl inre organ som minne lever nog sina egna liv sedan rätt lång tid. För att citera Lemmy själv: "Sommaren 1971 var fantastisk. Jag minns den inte, men jag kommer aldrig glömma den heller." Det var 44 år sedan. Kan man bli annat än imponerad av att han som sade så om en tid fyra år INNAN Motörhead bildades och sedan dess har marinerat sin lever tämligen flitigt, fortfarande håller igång?

 

När det gäller Blind Guardian är jag härligt kluven. Å ena sidan har jag alltid tyckt att de haft en obegripligt svajig nivå för att ha hållit på så länge och deras senaste album var en rejäl besvikelse med undantag för Prophecies som faktiskt påminde om deras argaste, mest ångestfyllda stunder på Imagination From The Other Side från 1995. Å andra sidan ska det bli en fröjd (hoppas jag) att få höra mina tyska barder och inte minst en av mina favoritsångare live för första gången. Mordred's Song blir jag nog utan, men om inte himlen ramlar ner, lär Kürsch ta oss till Midgård iallafall. Och Prophecies är helt enkelt riktigt jävla bra.

Introt till Bewitched på skiva blir visserligen aldrig lika tungt som under begravningståget i Fanny och Alexander, men det är inte långt ifrån. Live och utan Messiah Marcolin är det förstås en annan sak, men Mats Levén har en alldeles förträfflig pipa och Candlemass hör till de akter jag ser fram emot allra mest. Jag känner mig själv väl vid det här laget och lär förmodligen vara rätt stressad efter resan och av att försöka hålla koll på min omgivning, så med en dos av den här tunggunglugnande medicinen som första akt på fredagen borde till och med de mest överspända nervsträngar skruva ner sig några varv.

Ett fjärde band att se fram emot är den här härligt hädiska trion från Polen. För att vara katolik - frivillig konvertit, dessutom - så är jag barnsligt förtjust i metalband som lyckas driva min kyrka och i synnerhet polska katoliker till vansinne. Det kan förstås bero på att en osedvanligt konservativ, polsk herre i min församling skrek åt mig att jag inte var en riktig katolik, för att jag "råkade" säga att jag inte var vidare förtjust i vår dåvarande påve. Eller så är det någon slags inre trotsreaktion på de lördagsförmiddagar jag tillbringade i ett unket kapell i Vrigstad, omgiven av polska pensionärer som älskade att tala om för mig hur hemskt det var med alla ogudaktiga svenskar - ofta på polska. Men det är ju ändå sjutton år sedan, så vad säger du, Polen? Ska vi sluta fred, du och jag? Så kanske du (och med "du" menar jag förstås den del av din befolkning som gråter blod för att Nergal & Co sårar religiösa känslor) kan sluta fred med Behemoth och skaffa lite kulturell ryggrad?

Kommer jag hem från Örebro med en större andlig upplevelse efter en timme med de här gossarna än vad jul- och påsknattsmässorna har skänkt mig de senaste tre åren, kan det inte bara vara jag som bär skulden till problemen med min katolska identitet, eller hur Papa Frans?

Inhemsk Turism: Candlemass

Fredagsfikorna tar nu en paus och istället ska vi ägna några onsdagar framöver åt, just det, inhemsk turism i form av svenska metalbakelser med höstdekorationer. Vi kommer till största delen att befinna oss i Stockholmsområdet, men även Hälsingland och Halland har musikaliska bakverk att bjuda på. Sex frågor ska ställas och först ut är Candlemass.

1. Vilka är de?

Candlemass är ett doom metal-band från Upplands-Väsby, bildat av basisten och låtskrivaren Leif Edling 1984, och har röstats fram som Sveriges främsta hårdrocks-/metalband genom tiderna i SRM #100, vilket betyder att jag självklart inte har lyssnat någonting på dem förrän nu på senare tid. 

När jag en dag satt och diskuterade bloggidéer och genrer med min sambo, menade han att Candlemass inte var doom metal, utan tjockismetal. Nej, det är inte så ondskefullt menat som man kan tro, för det har ingenting med vikt eller kroppshyddor att göra. Candlemass är tjockismetal, eftersom det låter så TUNGT och SEGT (uttalas med djup röst och stenar i magen, därav versalerna). 

Candlemass har gjort fjorton medlemsbyten och förutom ryggraden Leif Edling är det den före detta sångaren Messiah Marcolin, vars röst vilken präst som helst borde drömma våta drömmar om, som har givit bandet dess särprägel. 

2. När var de aktiva?

Som vanligt när det gäller band, finns det inga definitiva årtal att tala om. Candlemass senaste album, Psalms For The Dead, gavs ut 2012 och bandet har deklarerat att detta kommer att vara det sista albumet, men de kommer att fortsätta spela live, så det där med aktiviteten beror helt på vilken aspekt av bandtillvaron man menar. 

Det är helt enkelt inte så att ett band som inte spottar ur sig en skiva vartannat år, en DVD vart fjärde och är återkommande affischnamn för allsköns metalfestivaler under sommarmånaderna, har upphört att existera. Eller, för att citera Mrs. Bucket (Helena Bonham Carter) i Tim Burtons version av Charlie And The Chocolate Factory: "Ah, yes, well sometimes, when grown ups say "forever," they mean, "a very long time."

3. Vad har de för särdrag?

Doom metal, en genre som Candlemass för övrigt anses vara en av pionjärerna inom och dessutom gett namn åt med debuten Epicus Doomicus Metallicus (1986), utmärker sig genom sin kombination av tyngd och långsamhet och i Candlemass fall är även den högstämda vibratosången. Fredmans epistel nr. 81 har tolkats suveränt på två album i min samling. Det ena är Imperiets Greatest Hits (1995) och det andra är Candlemass tredje album Ancient Dreams (1988):

Epistle No.81

Jag ryser. Man borde inte sitta framför en laptop i soffan och lyssna på den här mitt på ljusan dag. Jag vill ha beckmörker, facklor och tunga kåpor som släpar bland höstlöven och stengolvet! Ge mig en mässa till tyngdens och långsamhetens lov ledd av Edling och Messiah och jag lovar att börja gå regelbundet i kyrkan igen. Doom metal eller tjockismetal? Jag kallar det för den ultimata stresshanteringen. 

4. Varför har du missat dem?

Orsaken till mina egna blinda fläckar har redan blivit utredd i andra inlägg - och för den händelse någon ny läsare råkar på detta som första inlägg, kan jag kort berätta att min hårdrockshistoria helt enkelt ser en smula annorlunda ut än gemene hårdrockfans. 

Att jag har underlåtit att utforska Candlemass fram till hösten 2013 är alltså inte riktigt så underligt som man kan tro, och om du nu inte har liknande orsaker som jag, så kan din miss bero på något av följande:

• Du är helt enkelt inte hårdrockare, hur obegripligt det än låter. 
• Du är en extremt selektiv black metal-fanatiker och livrädd för allt som inte påminner om Burzum, Immortal eller Mayhem. 
• Du är övertygad om att all hårdrock låter som ex. Mayhem (även om du inte är säker på om det verkligen är Mayhem du har hört) och har därför vänt ryggen åt allt i musikväg som innehåller orden "metal" och/eller "hård". 
• Du är 50-talist eller äldre och var aktiv i Hasselarörelsen när Candlemass slog igenom.
• Du är 90-talist eller yngre och lyssnar på Avicii, eftersom din Spoty-lista "föreslog" det.
• Du är kvinna.

5. Varför ska du ge dem en chans?

Det beror helt på, faktiskt. Om du nu, mer eller mindre, tillhör någon av de allt annat än fördomsfulla kategorier jag listade upp ovan, så kanske du ändå kan hitta något i denna inhemska bakelse som tilltalar dig. För dig som inte är hårdrockare och 50-talist eller äldre, kanske den kulturella och historiska bildningsaspekten kan vara ett gott skäl att ge Candlemass någon timme av ditt liv. Trodde du att 1986 bestod av pudelrock så har du, liksom jag, missat att Candlemass debutalbum inte bara har en smått legendarisk status, utan också banade väg för en helt ny genre. Det är ju aldrig fel med lite extra bildning, eller hur?

Om du hör till de olycksaliga varelser som var aktiva i Hasselarörelsen, alternativt Hem & Skola-sekten, så kan jag glädja dig med att Leif Edling är råsocialist och arbetsnarkoman, och om du är en sådan där jätteny moderat borde du givetvis bli salig av all form av egenföretagande, även om ditt parti inte har någon som helst känsla för kultur.

Går du i gymnasiet eller är mellan 20 och 23 år gammal och uppväxt med mp3-spelare istället för freestyle, prova att inaktiva shufflefunktionen på Spotify och lyssna aktivt på några låtar utan att byta mitt i eller förströ dig med något annat under tiden. 

Du som inte är hårdrockare, sörj inte (så mycket, iallafall). Man måste inte leta fram den gamla jeansvästen och jodhpursen för att uppskatta ett bra band. Högtidsdräkter i stil med Messiahs munkkåpa är, såvitt jag vet, direkt ovanliga och det är inte bara fullt möjligt, utan direkt njutbart att ge fingret åt allt vad etiketter heter. Ingen i din mogna bekantskapskrets behöver ju få veta att du "slösar bort" en timme av ditt liv på att lyssna aktivt på ett helt album. (Ja, kvinna, jag tittar särskilt på dig.)

Är du black metal-fanatiker eller tror att all hårdrock skapas, uppskattas och köps av just black metal-fanatiker, rekommenderar jag gemensam gruppterapi med levande ljus, bakelser och kanske det här stycket från Epicus Doomicus Metallicus (1986):

Solitude

6. Varför fastnade jag för dem?

Skäl nummer ett stavas b-a-s. Känslan av absolut tyngd tillsammans med den högtidliga, strama sången klår vilken mässa i stämningsfullhet som helst. 

Skäl nummer två: Ancient Dreams (1988) låter så otroligt fräsch när jag hör den för första gången 2013. Det här är inte gammal skåpmat eller smålustig nostalgi, utan ett klassiskt "mormorsrecept" på musik som på något sätt står lite vid sidan av inne- och ute-termer, och det är väldigt tilltalande. 

Skäl nummer tre: De får mig att slappna av. Min hjärna och kropp går väldigt, väldigt lätt upp i varv och när jag lade mig på soffan för att lyssna på Ancient Dreams (1988) för första gången, visade den sig vara någon sorts musikalisk massage för överspeedade ADHD-hjärnor och säkerligen även andra stressade själar i vårt allt annat än lugna samhälle.