söndag 15 september 2013

In Nomine Patris III

Samma dag som jag lade upp In Nomine Patris ringde en vän från min församling som jag inte hade träffat på väldigt länge. Jag var småtrött, mitt uppe i en film och dessutom en smula vresig över ingenting. Hursomhelst så pratade vi förstås om vad vi gjort sedan sist, och då jag nämnde min hårdrocksblogg och att jag ägnat ett inlägg åt kristen metal, fick jag den här reaktionen:

”Åh, finns det kristen hårdrock! Jag trodde typ alla var djävulsdyrkare.”

Alltså. Mina första minnen av en kyrkolokal, är när jag som treåring tultade runt i Pingstkyrkan med gammelmormor och mina första hårdrocksminnen är syrrans Europekassett tre år senare. Jag har bokstavligt talat levt med kristendomen i ena handen och hårdrocken i den andra under tjugotre års tid och får höra från en människa jag känt väl i tre-fyra år, att hon uppenbarligen inte känner mig alls. Det är så fruktansvärt deprimerande.

In Nomine Patris? var ett inlägg som fick igång en intressant diskussion i FB-gruppen Hårdrockare för livet, där jag förklarade mitt personliga obehag inför metal med en religiös agenda och ett par härliga medkristna metalheads förklarade sin syn på saken. Det är diskussioner jag uppskattar, för det är en väldigt stor skillnad på att personligen avsky/känna obehag inför något, och att föra fram sin känsla som en sanning eller ett försök att trycka ner andra. Mitt obehag inför kristen metal är och förblir MITT, punkt slut.

Jag har alldeles för lång erfarenhet av kristendomens och hårdrockens olika ansikten för att kunna instämma i att hårdrock med kristet tema per automatik skulle vara uppbyggande. Den som säger så, kan inte sin religionshistoria, som många gånger är allt annat än upplyftande.



Den katolska kyrkan har en annan syn på människan än de evangeliska och lutherska kyrkorna, nämligen den dualistiska. Hos oss är mörker och lidande inte något onaturligt, tvärtom. Det är inget att skämmas för, utan ett tecken på att man är människa med allt vad det innebär.

I vissa delar av de evangeliska kyrkorna, är lidande och mörker något som ska undvikas till varje pris. Mörkret har skingrats i och med uppståndelsen och frälsningen är redan ordnad om du har tron. Gläd dig, människa! Men så enkelt är det inte, och just därför tycker jag om alla misantroper i hårdrocksvärlden som inte alls gläder sig, för jag behöver dem. Jag ser fler exempel på korsbärande i ett enda SRM-nummer än under hela fastetiden i min församling och i andra kyrkor har fastetiden avskaffats helt, så vi behöver alla naglar i ögat vi kan få.

De olika formerna av kristendom och satanism har på många sätt mer gemensamt än vad som är bekvämt att föreställa sig för den som bekänner sig stadigt till ena eller andra sidan. Samma behov av grupptillhörighet, samma längtan efter en sanning och samma världsfrånvändhet.

Jag kan själv bli trött på att behöva tala om för någon som känner mig att jag inte står redo att försöka omvända någon, att jag inte är rädd för frågor eller ifrågasättanden och att jag inte lever i ett lyckligt rosaskimmer, oförmögen att se problem inom kristendomen. Jag förklarar än en gång och önskar i tysthet att folk var mer bildade, men under alla retsamma frågor har det nio av tio gånger funnits ett stråk av rädsla för att jag ska peka ett fördömande finger mot dem.

Pratar jag däremot om min passion för metal med kristna, så finns där sällan en vilja att förstå – tyska lärarinnenunnor på 60+ undantaget. En helt annan ängslighet kombinerad med självrättfärdighet, som inte alls lämnar samma öppning för samtal som hos de hårdrockare som förbryllas över min tro, och det irriterar mig något vansinnigt.

Faktum är att det finns väldigt mycket metal som har texter i samklang med både kärleksbudskapet och korsvägen. En snabb genomräkning i min egen samling gav tjugofyra stycken i ett svep, och inget av dessa band klassar sig som white metal. Jag tror aldrig jag har hört talas om ett utpräglat katolskt metalband, däremot finns det säkert metalmusiker i min samling som är såväl katoliker som protestanter.

Vad jag kan ha förståelse för i white metal är viljan att visa på ett alternativ till den falang som på allvar hänger sig åt självdestruktivitet i ex. vissa former av extrem black metal. Det är otroligt sorgligt när människor känner sig så utanför samhället att de enda sällskap som de känner sig välkomnade i, är sådana som uppmuntrar självskador, våld mot andra och antisocialt beteende. Om man då, kristen eller ej, känner ett behov av väga upp destruktiviteten med något mer upplyftande så inte mig emot. Det här är ett fint stycke och det är knappast Strypers fel att jag känner ett instinktivt obehag:



De som aktivt tror på djävulsdyrkan och utgör ett reellt hot mot godhet och medmänsklighet är försvinnande få i jämförelse med de som sprider kaos och ondska under täckmantlar i form av skräddarsydda kostymer, välkammat hår och prästskruder. Det är därför jag inte kan låta bli att undra över vilket behov en uttalat kristen profil hos ett hårdrocksband fyller. Hade det överhuvudtaget funnits en sådan genre om det inte vore för motståndet mot hårdrock i de kristna leden? Blev det för tröttsamt att försvara sig åt två håll hela tiden?

Själv tror jag inte att band med kristen profil behöver vara mer seriösa än sina mörka motståndare, vilket är ytterligare en anledning till min skepsis mot genren. Ett rättvänt kors säger precis lika lite om bäraren som ett felvänt gör, precis som mina skivor med Bathory och Hildegard von Bingen inte säger något annat än att jag uppskattar både black metal och gregoriansk skönsång. Watain är ett band med tydlig satanisk prägel, här med en lågmäld, vacker hymn - utan growl. Varför jag inte får samma obehag av deras profil, som av en kristen motsvarighet har jag fortfarande inte lyckats luska ut, men vi har alla våra kors att bära, och mitt tycks vara kristen metal.



Det är inte svårt att välja sida. Trist, men inte svårt. Det finns inget enklare än att rätta in sig i ledet på ena eller andra sidan, vare sig det handlar om satanisk eller kristen hårdrock och därför finner jag fanatikerna på båda sidor komiskt lika i sitt tankesätt. Alla som lever i religionsöverskridande relationer av olika slag, vet att det krävs mycket tålamod från båda håll och att det är väldigt skönt att då och då befinna sig i sällskap med människor man inte behöver förklara eller försvara någonting inför. 

Själv är jag inte tillräckligt mycket gruppmänniska för att se vinsten med att "välja sida". De band som spelar black eller white metal, är fortfarande bara människor med bagage och brister som alla andra. Musik har makt, men inte så mycket makt som anhängare av båda sidor vill tro. Det är att avsäga sig eget ansvar och logiskt tänkande, om man påstår att musik och ord verkar ensamt. Jag lyssnar på mässor av Bach, Mozart och Haydn utan att bli särskilt mycket godare eller mer kristen för det och jag kan inte påstå att jag känt det omvända när jag lyssnat på Bathory och Watain.

Sedan får jag erkänna att jag givetvis finner det omåttligt roande att lyssna på metal som både satanister och kristna vill att jag ska hålla mig borta ifrån. De förstnämnda för att jag "ska" känna mig hotad/bortstött/äcklad av dem - de sistnämnda för att jag "borde" känna mig kränkt som kristen. Humor och självdistans är det första som ryker hos en fanatiker - i alla led.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar