Vi pratar om värmländska black metaltrion Svedernas debut Äntra (2013) här. Med hemklistrad etikett och konvolut i vintertema och bästa broderistil. När jag tar ut den svarta kassetten får jag omgående nostalgikänslor från Krakel Spektakel till Europe och mina egna hemspelade freestyleband till bilresor (som alltid tog slut mitt i en låt).
Fastkilad bakom kassetten finns ett skrupulöst noggrant hopvikt texthäfte. Tre spår på A-sidan, tre på B-sidan och den gamla ultrakonservativa nörden i mig, som stolt lyssnade på freestyle fram till 25 års ålder, myser värre än en solvarm katt under eftermiddagsluren. Till Äntras sex spår intas kaffe och päronglass med fikon- och dadelbalsamvinäger. Det lät jävligt präktigt nu när jag skrev det, men det är inte mindre gott för det.
Första spåret på A-sidan, Skörd, ger Vintersorgvibbar direkt, i synnerhet från Skellefteåbandets andra album Till Fjälls (1998). Det är stilfulla tempobyten och blast beats om vartannat. Någon ren sång uppenbarar sig inte, utan sångaren Primathor håller sig till growl med den äran låten igenom. Texten har korta strofer och låten slutar i flämtningar.
Svart Sekret heter spår nummer två och klickar till fint i min böjelse för kontraster och brytningar mellan opolerad dist och sprött strängplock. Melodisk black metal som den "ska" vara, och det jag undrar mest över är egentligen ljudet. Borde det inte låta sämre med en kassett, eller är jag bara fördomsfull? Jo, det är jag, inser jag rätt raskt. Syrrans Out Of This World från 1988 går fortfarande att lyssna på med behållning, så det är inte utan att jag kastar en skamsen blick på kassettluckan där bandet rullar för fullt.
A-sidan avslutas med Återvändlöshet, ett stycke där vi får ett mässande som gärna hade fått låta lite starkare. Den har en melankolisk, dov stämning som för tankarna till såväl Vintersorg som Dia Psalma och går upp i ett matt, slamrande körparti som låter direkt ljuvligt. Att det sedan går över i skräckfilmspiano stressar faktiskt upp mig en smula eftersom jag alltid blir brydd av låtar jag inte kan känna av sluttonerna på, men så klingar det ut och Äntras A-sida stannar.
Jag tar en paus i mitt glassmumsande och byter sida på kassetten. Naturligt Vis har ett oväntat mjukt intro, akustiskt gitarrplock och rätt mycket lek med takter, som för tankarna mer till prog metal än black metal. Sången är återigen lite för låg och handlar om... myggor?! Blodsugande jävlar? Helt klart.
Så kommer det spår jag hört tidigare, Eländigt Skran, med kantiga riff och dessutom ett rent sångparti. Jag är förtjust i mixen av blast beats och akustiska toner och känner mig därför tämligen belåten när det sista spåret drar igång. Överdrivet Fosterländsk är sista låten på Äntra (2013) och även den råaste, där sången hörs riktigt bra och dessutom hinner med att lura mig ett par gånger med växlingar mellan akustiska och distade partier.
Det är minst sagt ovant att ha en sex spår kort Fredagsfika, men Svederna har varit en av de jag sett fram emot mest, och Äntra (2013) kan avnjutas till många fler glassportioner. Beställ den här, köp glass och ladda bryggaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar