Tyskland I Mitt Hjärta: Gamma Ray

Bild av Martin från mblserier.se

Denna veckas tyska kärlek har blivit sorgligt styvmorderligt behandlad av mig, och styrkt av den bekväma veckan i Fulda beger jag mig nu iväg på en blandning av återupptäcktsfärd och botgöringsvandring. Ju mer jag lyssnar nu, desto strävare känns tagelskjortan och mina fötter skaver med rätta mot den sträva marken. Vår färd startar dessutom extra tidigt, men det beror på att en annan del av mitt hjärta ska iväg till Stockholm (såklart jag kan dela på mig!) för lite finsk fägnad. Men här i grottan befinner vi oss stadigt i Tyskland även denna vecka.

Öronporr

Något biskopssäte ska vi inte till i vår tredje och sista kärleksresa genom Tyskland. Ett trettiotal mil från Fulda ligger en av Europas rikaste städer, Hamburg, bland annat känt för porrstråket Reeperbahn, de många broarna och landets största veckomagasin, Der Spiegel. Även om porr, broar och skvaller är av avgörande betydelse för mänsklighetens välmående, så är det inte därför vi har harvat iväg från Fuldas lugn till en bullrig hamnstad. Målet för färden är ett band som bildades när jag var fem år gammal och har avverkat fem trummisar på tjugofem år: Gamma Ray.

Fyndet

Som väntat hör även dessa herrar till grottmänniskans tonårsförälskelser, om än inte en lika knotande sådan som den till Blind Guardian, eller känslosvallande som för Edguy. Nej, Gamma Ray nästlade sig in i min tillvaro, med det farligaste skivomslag jag sett sedan lånet av Helloweens The Dark Ride från en klasskompis. No World Order hette hotet från skivavdelningen, som jämte tre kopierade exemplar av Insanity And Genius, Land Of The Free och Somewhere Out In Space återfinns i min samling. Och nej, jag tänker inte skämmas det minsta över de tre kopiorna, eftersom det rör sig om vrakgods från en flyttutrensning som jag mottog med stor förtjusning för många herrans år sedan. 

Det kan vara värt att tänka på: för oss som växte upp på platser med ytterst begränsad tillgång till metal, och/eller lika begränasade möjligheter att hitta tyska pärlor på egen hand, så tjänade CD-bränningen sitt syfte. Utan alla tacksamt kopierade exemplar av dubbelkaggar och falsettskrik jag mottog, hade mina inköpta alster inte varit tiondelen så många.

Men nog om detta. Gamma Ray har jag således en inköpt och tre brända fullängdare med, och anledningen till detta stavas Åhléns lilla metalsektion i Vetlanda, skolk från mattelektionerna och ett studiebidrag som gick åt till saltlakrits, metal och bussresor till katolska mässor. När jag bläddrade runt bland alla farliga omslag med ofta svårlästa bandnamn, så dök så en lagom psykadelisk kreation upp av vasstandade demoner med ljussvärd, ett halvt nedfryst jordklot och lite annat smått och gott. Det var dock både färglatt och hade läslig logga, så jag gjorde ett försök, och No World Order (2001) tog plats i min samling.

En stråle blid

Jag hade aldrig hört en röst som påminde det minsta om Kai Hansens förut, och i mina öron var det ungefär så farligt det kunde bli. Vid denna tid var The Dark Ride det enda jag hört av Helloween, där Andi Deris står för sången, så Kai Hansen hade noll och inget med Helloween att göra i mitt flickrum. Just nu, i skrivande stund, återupptäcker jag Somewhere Out In Space, som är så levnadsglad som en hundvalp med en pinne i mun och inser att jag har slarvat å det grövsta med inlyssningen av detta album. Så går det när man mottar brända exemplar: man anstränger sig baske mig inte tiondelen så hårt för att lyssna in dem. I det här fallet är det rent ut sagt oförlåtligt och jag får skamset bättra på såväl inköpslista som inlyssningstid.

Gamma Ray är power/speed metal med tio fullängdare och fyra livealbum på sitt samvete, farligare än Edguy och flamsigare än Blind Guardian sedan bildandet 1988, och jag har ägnat dem betydligt mindre tid än de förtjänar. På No World Order (2001) återfinns de i följande uppsättning: Kai Hansen, Daniel Zimmermann, Henjo Richter och Dirk Schlächter. Tredje spåret, The Heart Of The Unicorn, fick mina öron att hetta till av skräckblandad förtjusning när den brakade loss i hörlurarna första gången, och drabbades omedelbart av repeatfunktionen tillsammans med ylande Solid och balladen Lake Of Tears. 

Precis som vid min upptäckt av Helloween, var jag ytterst noga med att inte råka inhandla något som kunde misstänkas vara satanistiskt, och de rödögda andemonstren passerade mitt känsliga samvete med en hårsmån. Uppenbarligen var samvetskvalen inte värre än att jag såväl kopierade som ignorerade tre fjärdedelar av innehavd repertoar...

Genrehorans skamlösa reklam

Till mig själv, som den i sammanhanget oupplysta grottmäniska jag är: Gamma Rays fulla diskografi, med början i raden av redan innehavda exemplar ur denna tyska skattkista.

Till de med bättre ursäkter än jag för att ha missat Hamburgs stolthet: Samma som ovan, utan skam. Bara vältra er i melodiglädje, sprudlande som läskbubblor och betydligt mer långvarig. Some day we will call you home, sjungs det nu för full hals i mina lurar, och jag slår på reträtten för Shine On från Somewhere Out In Space. Mea culpa, Dirk Schlechter. Mea culpa...