Normala hårdrockare upptäcker Judas Priest genom British Steel (1980) och börjar gråta i kudden av Turbo (1986). Själv upptäckte jag dem via stycken från den sistnämnda, i Priest...Live! (1987), som min käre sambo lockade med efter att jag visat viss uppskattning för live-DVD:n Rising In The East (2005). Jag var lagom ställd över de höga tonerna, och då ville min bättre hälft naturligtvis att jag skulle få höra några riktigt höga skrik.
Nu ska dock ingen inbilla sig att jag kollade in DVD:n när den köptes - åh nej. Sommaren 2010, när vår katt passade på att bita i elkontakt och dö mitt i ett mål under bronsmatchen mellan Tyskland och Uruguay i fotbolls-VM, upptäckte jag Judas Priest, efter att ha levt med ett av deras fan i över fem år och självklart hört en hel del i förbigående, men aldrig lyssnat aktivt själv, eller intresserat mig det minsta för dem.
Så kan man göra som hårdrockare - men det är onekligen lite konstigt. Här nedan är iallafall The Green Manalishi (With the Two Prong Crown), som till på köpet är en cover och inte heller gick att hitta ett youtubeklipp med i live-version.
Så kan man göra som hårdrockare - men det är onekligen lite konstigt. Här nedan är iallafall The Green Manalishi (With the Two Prong Crown), som till på köpet är en cover och inte heller gick att hitta ett youtubeklipp med i live-version.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar