torsdag 25 juli 2013

Papa, oh Papa! (eller: Den Farliga Sexualitetens Evangelium)

Varning: det här inlägget blev betydligt längre än jag hade tänkt mig, och det är uteslutande Ghosts och den svenska dubbelmoralens fel, men vi ska börja från början. Hemma hos mig finns Judas Priest, Ghost och W.A.S.P som passerar mer självklart än en storbystad kvinna genom krogdörren. Passerar vadå, undrar du, förstås. Jo, den magiska gränsen för band som kan hantera sex i lyriken utan att man vill springa efter en skämskudde eller skratta högt. Om jag tar mig en tur genom min samling, så lyser åtminstone två av tre hörnstenar med sin frånvaro. Sex och rock'n roll är det rätt lite av, medan drogerna snarast har sällskap av drakar och depression.

Jag funderar på om det har något med överrepresentationen av tyskar och finnar att göra? Fast vore det inte för Ghost så hade det inte funnits ett spår av någon svensk synd heller, så jag får dra slutsatsen att jag inte har en tillräckligt bred samling och vänder istället blicken mot sambons mer ogudaktiga katalog för en dos Pride Metal när den är som bäst:



Ja, det är bara tre år sedan jag hörde den här för första gången, men som den i HBT-ämnet ytterst belästa hårdrockare jag är, tog det inte många sekunder att höra vad karln sjöng om och innan jag hunnit hämta mig från åsynen av en Texaspublik i jubel över vit drunkningsdöd, åkte min haka ner till källarnivå när jag hörde Desert Plains:



Vad jag inte för mitt liv kan förstå, är hur det var möjligt för en hyfsat läskunnig människa över tretton år att missa vad han sjöng om, men det är jag. Var 80-talet så oskyldigt att man kunde komma undan med sådant här, på grund av ren och skär aningslöshet? Det var det säkert i vissa läger. Notera att vi inte ens är inne på texten i Turbo Lover... På Priest... Live! bemöts uppenbar homoerotik med jubel på en arena i Texas och mer kärlek än så kan det knappast bli.

Svenska Ghost är ett av få band som åtminstone försöker upprätthålla vårt rykte som syndfull nation - om än i förledande kyska kardinaldräkter. Det finns inte mycket som triggar igång gemene mans fantasier så snabbt som de katolska klostrens glansdagar med böljande kåpor och stärkta dok, och jag tror att samtliga svenska ickekristna jag har diskuterat klosterlivet med har börjat fråga om kyskhetslöftet i snitt trettio sekunder in i konversationen, för att i 95% av fallen sedan tycka att det är obekvämt att prata sex. Frigjorda svenskar, my ass! Papa Emeritus II bär iallafall sitt kors när han påminner publiken på Brixton Academy om vad Monstrance Clock (10:18) handlar om: "It's a song about fucking. Come on!"



Vi fortsätter med Ghost en bra stund till, för så kristen jag är, fullkomligt älskar jag deras utsökta sätt att räcka lång näsa åt kristenhetens pösmunkar i alla läger. Nu tror jag i och för sig att den historiska inspirationen till deras texter går över huvudet på en och annan i vår ultrasekulära nation, men som tur är har jag digra kunskaper i religionshistoria, och om Monstrance Clock handlar om att prisa de mörka makterna med samlag istället för nattvard, så är Stand By Him en klädsam redogörelse för hur kvinnan lockar mannen ner i fördärvet med häxkrafter och hämnas det religiösa straffet med Satans hjälp. 

I Sverige avrättades omkring 300 män och kvinnor för trolldom och häxeri under den värsta tiden, 1668-1676, och så unga som nioåriga flickor tvingades svara på frågor om de haft samlag med Djävulen i förhören - ett kapitel i vår historia som misstänkt många av mina trosfränder inte har koll på. Utan alla hjälpsamma klerkers målande och detaljerande beskrivningar av sexuella synder som man absolut inte ens fick tänka på så hade vi antagligen inte haft någon rock att tala om överhuvudtaget.




Till min nutida kyrkas prästers försvar: det är knappast så att denna yrkeskategori utgörs av cilicebärande asketer med ångest över bar hud. Majoriteten av de katolska präster jag har samtalat med, har varit mycket förstående inför världens alla problem en människa kan gå och släpa på, och är därmed inte särskilt lättchockade av sig. 

Sötlakritssextetten, som jag kallar Ghost, anses emellanåt hypade och överskattade - själv anar jag den vanliga, svenska avundsjukan och/eller det obegripliga gnället som uppstår när ett band blir framgångsrikt på kort tid. HammerFall är ett annat band som fått smaka på sina landsmäns missunnsamhet, medan Ghost mer tycks bli anklagade för att vara ett hipsterband emellanåt. Men, Papa, oh Papa... så fort ett metalband får en större andel KVINNOR  i publiken än väntat, dyker det ofrånkomligen upp några (o)manliga surkart i hårdrocksfloran som lider av dålig självbild och ett menlöst eller obefintligt sexliv, som ska droppa etter på såväl band som publik. (Det var här frustrationen över samhället började komma igång på allvar... Ta ett körsbär innan ni fortsätter.)



Tack, Joan för en välbehövlig paus. Åter till det tragiska fenomenet med gossar som anser att ett band blir sämre i takt med att antalet kvinnor i publiken stiger. Jag har stött på dem själv flertalet gånger och även om de inte på något vis är representativa för majoriteten av hårdrocksälskare, så finns de i tillräcklig mängd för att de ska behöva en åthutning:

Skärpning, ni y-kromosombärare som tillhör den kategorin! Det finns hårdrockskillar som skulle gråta av lycka om en tjej föreslog en tripp till SRF eller Metaltown och tackar högre makter om de hittar en tjej som gillar samma musik som de själva. Hur många låtar om kvinnor i alla ställningar och medvetandetillstånd har inte passerat mina öron genom åren, utan att jag tagit det minsta illa upp, eller känt att musiken blivit sämre för det? Betydligt fler än det finns metalband med kvinnliga fans i majoritet iallafall, det är då säkert som amen i kyrkan. Gillar din tjej Ghost? Köp en sådan här till henne. Jag hörde nyligen i en intervju med en av gastarna att det finns planer på försäljning av kardinaldräkter också, så säga vad man vill om gastarna, men de har ett gott öga till det täcka könet och en rejäl portion humor. 

Jag har egentligen svårt att förstå hur det kommer sig att den kvinnliga sexualiteten fortfarande är så otroligt laddad här i Sverige. Ni får finna er i att jag knattrar en halv magisteruppsats om det här ämnet - det är trots allt frivilligt att läsa - för svenskarna är sannerligen dubbelnaturer när det gäller sex. 

Å ena sidan: kvinnoförnedrande texter är okej så länge de skrevs någon gång före Grupp 8-rörelsens storhetstid eller ingår i konstsammanhang vi är så bekväma med att vi inte vill förstöra dem med analyser.

Å andra sidan: när det kommer nya konstuttryck som på ett eller annat sätt berör den kvinnliga sexualiteten så ska det grävas ända in i livmodern efter allt som kan antyda att vi objektifieras. 

Tack så jävla mycket för omsorgen, men varken jag eller andra xx-hårdrockare behöver en kår kissnödiga tyckare som samlar jämställdhetspoäng på att behandla oss som småbarn. Att det finns rövhål med en kvinnosyn från 50-talet i hårdrocksvärlden är knappast någon hemlighet, inte heller att de är minst lika många i andra kulturella läger. Vad jag ska tycka, tänka och känna inför kvinnogestaltningen hos Manowar och W.A.S.P, eller varför inte videon till Children Of Bodoms Are You Dead Yet? med kvinnan som lockar en oskyldig liftare med sex för att kunna råna honom, är helt upp till mig. Ta en titt på det här konsertklippet och försök sedan inbilla mig att inte en enda kvinna i publiken "objektifierar" Alexi eller Henkka.



Halvnakna, svettiga och fingerfärdiga tjugofem-trettioåringar med tjejer i publiken! Vem vet? Tjejerna kanske tycker de är snygga eller - ve och fasa - inte skulle ha något emot om lite mer tyg försvann. Skyl er, manfolk! Vart är sedlighetspolisen när man behöver dem? Visst nej, halvnakna män råkar ju inte illa ut. De är aldrig billiga eller utmanande, för alla vet att varje gång en man har sex med en kvinna så är det alltid fullkomligt frivilligt. Varje gång med varje kvinna. Ni ska vilja ha oss, men Gud nåde er om det dyker upp för många kvinnor i publiken, för då blir er musik plötsligt sämre... Vet ni vad det kallas? Avundsjuka. 

Det är bara att inse fakta: vi kvinnor i hårdrocksfåran får nog fortsätta att påminna såväl delar av den manliga publiken som diverse "kvinnoförespråkare" i kulturlivet om att vi är fullt kapabla att betrakta män som köttstycken i lika hög utsträckning som omvänt och att det trots allt är fullt frivilligt att lyssna på musik med objektifierande texter. De dårar som på fullaste allvar tycker att metal som drar en större kvinnlig publik än eljest är ett lågvattenmärke, är antagligen inte är särskilt intressanta för oss. Överhuvudtaget. 

12 kommentarer:

  1. De gossar som anser att ett band blir sämre i takt med att antalet kvinnor i publiken stiger.
    Måste ju ha en annan problematik i bakgrunden eller någon form av diagnos. Jag vill se fler kvinnor i publiken och på scen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns bara en diagnos för sådant, och den lyder:
      "Skriande omognad, skör självkänsla och kriminell brist på humor."

      Eller på folkspråk:
      "Åh, nej! En kvinna är mer än bröst och fitta! Snälla Bullen, hjälp mig, jag kan inte prata med mina gosedjur om det här!"

      Radera
  2. Skärpning. Tror ni på allvar att vi ogillar kvinnor i publiken? Däremot är det så att vi ogillar vissa typer av band som råkar dra till sig en hög kvinnlig åhörarskara. Har Europe, Def Leppard och Bon Jovi ovanligt många kvinnliga beundrare? Ja. Är Europe, Def Leppard och Bon Jovi dåliga? Ja, så in i helvete (tycker jag, alltså). Att dra slutsatsen att vi som inte gillar sådana skitband är kvinnohatare är förtal och korkat.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilka "vi" är det du syftar på? Jag var tydlig med att påpeka att det knappast är en majoritet av de manliga hårdrocksfansen som ogillar kvinnor i publiken.

      Vidare är det givetvis en smaksak vilka band man gillar. Även om du personligen anser att Europe, Def Leppard och Bon Jovi är dåliga "så in i helvete", så betyder det givetvis inte att du sitter på en allmänt erkänd sanning, eftersom det är en fråga om personlig smak. Jag gillar inte heller Bon Jovi, men inte blir jag kvinnohatare för det. Dumheter.

      Det är inte frågan om vad man gillar eller inte gillar, utan om det tämligen utbredda fenomenet att automatiskt se ner på kulturyttringar som lockar fler kvinnor än andra.

      Radera
  3. Nu har jag den musiksmak jag har. Att den sedan är omvänt korrelerad till hur många kvinnor det finns i publiken är ett faktum, som det inte går att dra några politiska slutsatser av, så jag tycker nog att det är ohövligt att tillskriva mig och andra som tycker som jag konstiga diagnoser.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi tar det igen: Det är inte frågan om vad man gillar eller inte gillar, utan om det tämligen utbredda fenomenet att automatiskt SE NER PÅ kulturyttringar som lockar fler kvinnor än vanligt.

      Radera
    2. Jo, jag hajar. Man talar om tantsnusk, pigromaner, tjejblack och så vidare. Det ska förstås sättas in i ett större könsmaktsperspektiv. När det specifikt gäller hårdrock, däremot, tycker jag inte att man ska behöva anklagas för misogyni för att man ogillar band med kvinnlig publik. Det är, eller har i alla fall varit, ett faktum att mer tillrättalagd hårdrock attraherar kvinnor, och jag gillar inte tillrättalagd musik.
      Alltså, när ett band börjar kommersialisera sig, drar de till sig fler kvinnor. Att jag då vänder bandet ryggen beror på själva kommersialiseringen, inte på kvinnotillströmningen i sig.
      Allt måste inte ses i ett feministiskt ljus.
      (Jag har nu sett att du gillar Europe och Def Leppard. Hade jag varit medveten om det, hade jag kanske tagit andra exempel. Det var inget personangrepp.)

      Radera
    3. Så du menar att Bathory, Metallica, Vintersorg, Soilwork, Manowar, Judas Priest, Children Of Bodom, Ensiferum m.fl. är mer tillrättalagd hårdrock?

      Det är nämligen band som jag och många andra kvinnor älskar i hög grad. Om du dessutom menar att ett bands musik blir sämre bara för att de får en stor publik, så är du ju direkt sorglig. Skulle det inte vara bra för band att sälja skivor och konsertbiljetter?

      Radera
  4. Sluta gärna att tillskriva mig åsikter jag inte har. Det är förstås kul för band om de tjänar pengar. Men som svar på din fråga vill jag mer än gärna tillstå att jag tycker att Metallica är tillrättalagda och urusla sedan ett kvartsekel. Och Judas Priest blev vedervärdiga när de ville sälja mer skivor till amerikanerna. Och så vidare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Aj... DEN tog. Det är bäst att jag tar mig en ordentlig titt på försäljningssiffrorna i USA för mina favoritband och håller tummarna för att de säljer dåligt där.

      För övrigt har jag inte sett några som helst belägg för att kvinnor skulle föredra andra sorters skivor än män, men du kanske har siffror som visar det?

      Radera
  5. Eller för att svara ordentligt: Det var ju du själv som nämnde att det brukar påpekas hur mycket kvinnor som syns på konserter. Är det sant eller inte att vissa band har fler kvinnor i publiken? Ja eller nej? Kan detta förhållande återspeglas i vilka skivor man lyssnar på?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mig veterligen går man nog på konserter som återspeglar ens musiksmak, oavsett kön, däremot är det ofta så att vi kvinnliga fans inte har samma inkörsport till hårdrocken som männen. Jag, till exempel, blev utfryst av hårdrockskillarna i tonåren, så jag fick lov att utforska musiken på egen hand.

      Sedan kan det mycket väl vara så att det lättare att få tjejer intresserade av metal genom de mer melodiska banden, men å andra sidan så äger min metalälskande sambo inte en skiva med growl, death metal eller black metal - däremot mängder av Judas Priest och Accept, så i vårt fall stämmer din tes inte särskilt bra.

      Radera