lördag 20 juli 2013

Incarnit: Det ska vara trevligt när världen går under

Fyra meningar som sammanfattar gårdagens spelning på Glada Ankan:

"Är du här ensam, eller?"
"Vadå? Ska någon spela här?"
"Jävlar, vad roligt vi ska ha't!"
Jag måste fixa mitt kameraproblem snart.

Jag och krogmiljöer går sällan bra ihop och enda orsaken till att jag frivilligt bevistar Glada Ankan stavas Incarnit. Jag har bott i Karlstad i snart tio år och kan inte minnas senaste gången jag besökte den slitna krogen nere vid torget, men det tog inte mer än en kvart innan mening ett och två påminde mig om orsaken till min långa frånvaro. En trettioårig kvinna som går ensam på krogen behöver tydligen bara ta en snabb vända runt lokalen för att manfolk mellan tjugo och trettiofem ska känna sig manade att rädda henne från ensamheten. Det var första meningen.

Mitt hopp om att dessa sociala pojkar ska veta mer om kvällens band än min eventuella ensamhet visar sig vara lika fåfängt som att vänta på jultomten när den andra meningen levereras. Band? Spelning? Ridå. Om det inte vore för den spridda skuren av främst svarthåriga herrar i långt hår och diverse jeansjackor och nitar som kramar sina ölglas, medan en och annan naturlig hårstrimma lyser i kvällssolen, så hade jag undrat om jag kommit rätt. 


Bland jeansvästar och emblemkavajer

När jag frågar om bandet visar det sig att de står rakt framför mig med Master Of Puppets-märken på jeansvästarna, och en halv minut senare sitter jag och pratar med Incarnits leende sångare och gitarrist Robert.

Berätta lite om Incarnit. Vilka influenser har ni?
- Vi spelar thrash, så det är ju de fyra stora, förstås. Men sedan finns det många mindre band också, inte bara inom thrash, som betyder mycket.

Hur länge har ni hållit på?
- Med dagens uppsättning så blir det hösten 2009. Då började vi "på riktigt", kan man säga.

Hur har det sett ut med spelningar hittills i sommar?
- Förra året spelade vi på SRF och i år på Putte I Parken. Vi var på SRF också, men stod inte på scen. Kreator var grymma!

Hur var Putte I Parken jämfört med SRF?
- Svårt att jämföra, för de är ju så olika. På Putte I Parken gjorde vi dessutom två spelningar, en inomhus och en utomhus, så det blev också två helt olika spelningar.

Vilken spelning var behållningen på Putte I Parken?
- Sparzanza var grymma! De är en stor inspiration för oss och vi får väldigt mycket hjälp från Johan Carlsson, basisten. Sparzanza är nästan som navet för hårdrock i Karlstad.

Hur skulle du kort beskriva hårdrocksscenen i Karlstad?
- Det är lite svårt att greppa, men när det väl händer något här så känns det som att hela Karlstad består av hårdrockare. Ta Inferior, till exempel. De är så jävla duktiga, jag kan inte fatta att de inte får mer cred! 

Hur känns det inför kvällens spelning?
- Bara positiva vibbar. Vi har spelat här förut och det brukar bli väldigt bra drag.

En sista fråga. Vad har Incarnit som sticker ut från mängden?
- Vi använder oss väldigt mycket av melodier och atmosfärisk dissonans, så där sticker vi ut lite. Vi ser fram emot att spela ikväll!

Och jag ser fram emot att höra dem. Jag tackar för pratstunden och tänker att om Incarnit spelar lika bra som Robert är trevlig, så förtjänar de en bättre publik än vilsna öhöhare i emblemkavajer, flätstickat och prickiga 50-talsklänningar. 



"Komsi, komsi..."
Först ut på scen är dock Deprive och det som omedelbart fångar min uppmärksamhet är ett enormt, guppande hårfluff à la Sascha Paeth i ena hörnet och ett höjt ölglas i andra: "Det här är Deprive! Nu jävlar kör vi!"
Death metal med punkenergi deluxe tycks tilltala många i den lilla publiken, även om ett par vitblonda tanter utbyter förvirrade blickar under ett särskilt stilfullt vrål och ser närmast förskräckta ut när sångaren levererar ett inbjudande "komsi, komsi..." och jag försöker hålla mig för skratt. Bandet röjer som om det gällde livet och en och annan kampnäve dyker upp i lokalen. Den tämligen korta stund Deprive befinner sig på scen är överraskande ösig, även om jag personligen inte har mycket till övers för growl som påminner mer om ett motorhaveri än sång.




"Jävlar vad roligt vi ska ha't!"

Jag har precis hunnit gratulera mig själv till den geniala nödlösningen att använda mina gummiförsedda hörlurar istället för öronpropparna jag lyckats glömma, när ett taggat Incarnit tar plats på den lilla klubbscenen, upplyser om att här ska det bli roligt och drar igång med oväntad energi. Det fina med att inte riktigt veta vad man ska ha för förväntningar är att man blir mindre benägen att jämföra i onödan, men i det här fallet tror jag inte att det skulle ha ändrat mitt intryck av thrashkvartetten. De kan det de gör, och det de kan gör de riktigt, riktigt bra.

"Nu ska vi köra en splitterny låt", tillkännager Robert och därmed drar I am Chaos igång, med plockande gitarrer och ett oväntat growlstöd från publiken. Inte för att bandet behöver någon hjälp. De är tighta som Gul & Blå-jeans, samspelta och har god publikkontakt. Gitarristen studsar som en guttaperkaboll över sin scenhalva och tycks ha riktigt roligt. Incarnit är ett väldigt rörligt band med stor scennärvaro, och Covered In Dirt har ett ruskigt bra tempo.

Aerobics enligt Anders

"Nu jävlar har världen gått under och allt har gått åt helvete! Det blir deppigt, tungt och förbannat argt!" Med dessa ord inleds en långsammare låt jag inte hinner uppfatta namnet på, men någon stämningsdödare är det knappast frågan om, snarare en temposänkning. Låten som kommer därefter handlar, något överraskande, om Fredrik Reinfeldt och Roberts diaboliska flin antyder finkänsligt att det inte är någon kärleksförklaring som ska framföras. En entusiastisk semipudel börjar headbanga som om det inte fanns någon morgondag och när en låt som tillägnas "mannen på bussen" drar igång lyfter sig den ditintills småanonyme basisten ett par hack. 

Deprives sångare Anders - som jag först tog för Metalgoth (och nej, jag kunde inte hålla mig för skratt när jag hörde namnet) kommer upp på scenen för ett gästgrowl och börjar klappa händer med de slappaste handleder jag sett sedan Queer As Folk och gör knälyft värdiga en aerobicsinstruktör innan Robert presenterar kvällens sista låt:
"Den här känner alla igen, så no fucking excuses!"

Varken Incarnit eller Motörhead behöver skämmas, för covern på Ace Of Spades avslutar spelningen minst lika bra som den började innan bandet går av. Robert menade att Inferior inte får tillräckligt med cred. Jag menar att Incarnit förtjänar en bättre publik än den som Glada Ankan drog till sig för kvällen. Det här bandet vill jag verkligen se och höra mer av, vilket leder till den fjärde meningen. Min smartphonekamera är visserligen knappast till för sådana här sammanhang, men måste varenda bild jag tar se ut som misslyckade akvareller?

2 kommentarer:

  1. En synnerligen målande och rolig recension. Bra skit!

    SvaraRadera
  2. Tack för att du kom och tog dig tid till att skriva om vår spelning :)

    Henrik/Deprive

    SvaraRadera