In Nomine Patris?

Jag gillar inte kristen, så kallad white metal. Jag älskar gregoriansk sång, får rysningar av Mozarts Laudate Dominum och är en hejare på psalmsång, men, och det är ett stort MEN: håll min metal borta från religiösa inslag, snälla. Precis lika lite som jag vill få politiska budskap nedkörda i halsen, vill jag få religiösa tankar i mina öron när jag lyssnar på metal. 

När jag slog upp en lista på white metalband, så slogs jag direkt av det faktum att USA för första gången någonsin verkar vara lika välrepresenterat inom heavy metal som Europa. Av 169 listade band kom 107, över 60% av dem från det stora landet i väster och i stort ser statistiken ut såhär (såvitt jag kunnat utröna, upplysningar om fel mottas självklart):

Fem-i-topp:

1. USA 113

2. Sverige 19

3. Kanada 8

4. Finland 7

5. Brasilien 5

Delade platser:

6. Norge & Australien 4

7. Tyskland & Ukraina 2

8. Polen, Ryssland, Indonesien, El Salvador, Danmark, Storbritannien & Holland 1

Sverige på en andraplats? Det mest sekulära landet i världen! (Sägs det, iallafall.) I en white metalspecial i SRM spanades kristenhetens tyngre toner in i två artiklar och Narnia, som lade ner 2010, är väl den grupp i genren som är mest känd. Musiken är det inget fel på, men - och jag är ledsen att behöva säga det - texten ger mig frossbrytningar. 

Men vad är det för skillnad på religiös klassisk musik och religiös metal, då? Jo, den förra är tänkt som en form av bön och ett sätt att ge människor en väg att möta sin Gud på. Texterna där är till för tröst, tillbedjan, lovsång, sorg, tacksamhet osv. De fyller en andlig funktion och musiken är ett uttryck för kompositörens hyllning till den Gud verket är riktat till. 

White metal är, enligt min mening, precis som vissa delar av dess nemesis black metal, en genre där budskapet går före musiken, och det är inte metal, det är 70-talstänk i stil med "det spelar ingen roll om det låter bra, så länge vi får fram vårt budskap". Med andra ord: hårdrock är ju häftigt, och om vi spelar kristen hårdrock så kommer ungarna tycka att det är häftigt att vara kristen.

(Plats för den där pinsamma tystnaden som uppstår när religion ska göras cool och ungdomlig.)

Nu finns det självklart white metalband som låter bra, men hur mycket jag än älskar psalmer, gregorianska hymner, sprudlande orgeltoner och Taizésång, så kan jag ändå inte ha någon fördragsamhet med kristna inslag i heavy metal. Det känns som att den sortens band vill tala om för mig som lyssnare vad jag ska känna, tänka och tro om verket, istället för att jag får utforska låtarna på egen hand.

Stopp och belägg, nu, kanske någon tänker. Hur var det nu med black metal? Jag kan ju tydligen lyssna på Finntroll och Vintersorg utan problem. Och Ghost! Gastarna som tackar Satan i intervjuer och dessemellan går på repeat i min grotta, hur går det ihop med min irritation mot white metal?

Det är inte särskilt konstigt, egentligen. Jag har i tidigare inlägg beskrivit hur lång tid det tog för mig att uppskatta trolljakter och asatider, och om banden haft någon form av seriös, religiös agenda utan självdistans så hade jag troligen inte orkat med dem i längden. Ghost, å sin sida, är i grund och botten en ren show, som driver med Kyrkan på ett mycket underhållande sätt. De åker popemobile och leker med mässhakar, vilket är en rätt bra bit ifrån kyrkbränningar à la Mayhem. (Jag håller på och knåpar ihop min black metalflik så gott jag orkar och hinner, och där kommer det mer om norsk black metal.)

Inte nog med att sången suger värre än när min flickkör försökte sig på de höga tonerna i Anthem (Chess), man matas dessutom med textrader såsom "for rejection of Christ, eternal consequence" i kombination med hjälpsamma bibelreferenser ifall man nu skulle råka missa kärleksbudskapet mellan verserna. Rent musikaliskt har jag inga invändningar. Believer, som kommer från USA, hanterar sina instrument väl, men sången är någon form av mellanmjölksgrowl och borde snarast få en bannbulla efter sig. 

Men skam den som ger sig, vi ska ge svenska Harmony ett försök också, som passar tämligen väl in på dubbeletiketten power/progressive metal och spelar klart gångbart om man nu gillar den sortens takter. Temat i sången nedan, Prevail, går ut på att de som inte gillar kristna/hånar kristna, minsann ska få se sina hittepådoktriner besegrade. Korsriddarna hade skämts ögonen ur sig om de hört den texten.

Jag kan helt enkelt inte ta white metal på större allvar än übersataniska black metaljönsar. För mycket ljus bländar, och jag gillar grottor. Vill jag lyssna på musik med kristet tema, så finns det en uppsjö av de mest utsökta mässor, hallelujakörer och orgelstycken från 800-talet och framåt att välja mellan - varav många dessutom gett metalscenen rent musikalisk inspiration mer än en gång...