söndag 11 augusti 2013

Hårdrockare, ditt namn är kvinna!

"Skröplighet, ditt namn är kvinna!" klagade Hamlet inför sin mors omgifte med farbrodern, och jag kan därför inte låta bli att travestera Shakespears verk en smula med min rubrik. Den danske prinsen ogillade sin mor, och killarna i högstadiet gillade verkligen inte mig. I en småländsk bondhåla 1996 lyssnade inte tjejer på hårdrock, iallafall inte i min bondhåla och om någon mer än jag gjorde det, så hörde jag aldrig talas om dem. I samma ögonblick som jag deklarerade att jag lyssnade på Europe var det kört. Julia Tempest och muppajävel var ett par av de mer stilfulla tilltalsnamnen jag bar under mina tre högstadieår, även om käcka ordkombinationer som hårdrocksfitta och nunnehora var rätt populära också. Försök se logiken i de tillmälena medan ni lyssnar på detta:



Jag var en udda fågel i korridorerna, inte minst för att jag aldrig höll käft om någon började retas. Hade vi fått betyg i svar på tal, så skulle jag ändå varit omätbar. Det var en sport att provocera mig och jag hade inte en tanke på att hålla tyst om jag faktiskt hade något att bita ifrån med. Nio av tio gånger hade jag det, så min högstadietid präglades av något som idag kanske skulle ses som mobbing, men som då var en helt naturlig del av min vardag jag inte grubblade nämnvärt på.

Som fjortonårig tjej och hårdrockare med skolans snabbaste käft var den småländska bondhålan inte särskilt rolig att bo i. Det mesta av min tid utanför flickrummet gick åt till att försvara mig själv, både mot jämnåriga, äldre elever och vuxna. Att jag skulle kunna prata med andra hårdrockare var inte att tänka på, för de var killar, coola och ville inte ha något att göra med en clown som jag. Istället umgicks jag med ett ganska tajt tjejgäng som jag många gånger hade väldigt roligt med, men som också gärna ville uppfostra mig.

Jag var en tankspridd, pratsam pojkflicka som varken kunde koncentrera mig på lektionerna eller komma ihåg tider. Jag varken skolkade eller grät som en mobbad tjej "skulle" göra, och eftersom jag inte hade något att jämföra med, trivdes jag ofta väldigt bra i skolmiljön. Det skulle ta ganska många år innan jag insåg att såväl jämnårigas som vuxnas beteende mot mig inte bara var taskigt, utan även skulle få långtgående och oönskade konsekvenser längre fram. När jag lyssnade in Master Of Puppets för ett tag sedan, tyckte jag mig minnas att jag hört det här stycket som liten, troligen av kompis storebror. Inledningen är precis så deprimerande som det känns att komma innanför min gamla bondhålas femtioskyltar, i synnerhet på hösten.



I min bondhåla var det Metallica och Nirvana som gällde. För killarna, alltså. Jag var omgiven av prydliga handbollsflickor och andra duktiga, lagom tysta tjejer som lyssnade på Celine Dion, Ulf Lundell och möjligen Nina Simone, men hårdrock? Inte en chans. Jag var absolut ensam med min musik fram till några veckor innan nians avslutning, då en kompis pojkvän sopade ut allt vad grunge hette ur mina öron med HammerFalls Legacy Of Kings. Istället för att retas brände han skivan åt mig och det var nog det enda som gick i min CD-spelare den sommaren.

Jag fick utforska hårdrocken mer eller mindre på egen hand i högstadiet, eftersom det inte var särskilt coolt att beblanda sig med en snaggad, orakad tjej i killkläder som inte hade vett att hålla käft och se söt ut. Det var ingen, absolut ingen som ville prata musik med mig om det inte var i syfte att retas och trycka ner. Självklart hindrade det mig inte från att älska min musik, men det blev onekligen tunnsått med nya band och genrer.

Tack och lov skulle detta ändra sig så småningom. På gymnasiet började jag spela elgitarr i en ensemble och träffade på andra hårdrockare, killar naturligtvis, som jag utbytte lite musiktips med. På det viset öppnades dörren till power metal för mig, vilket var en enorm upplevelse. Ju äldre jag har blivit, desto mindre dryghet och mer välkomnande har jag mött hos hårdrockare av motsatta könet och ibland har jag nästan blivit misstänksam. Min inre fjortonåring har ett gott minne och det tog bra många år innan jag vågade prata mer ledigt om min musiksmak med andra, eller ta ett musiktips för just ett tips och inte kritik.

Kvinnor som hårdrockskumpaner har varit något ytterst sällsynt i mitt liv. En och annan har skymtat förbi, men så fort det har gått från trevlig bakgrundsmusik till intensivt, nördigt lyssnande har de försvunnit som skygga katter. Jag begriper det inte. Frekvensen av nördande är så påtagligt lägre än hos män att det nästan skrämmer mig.

Inte kan jag väl ha varit ensam bland tjejer att drömma om en Fender Stratocaster, en Les Paul och publikens jubel under tonåren? Det måste ju finnas fler trettioåriga kvinnor än jag som blev hysteriska som trettonåringar när KISS återförenades 1996 och nästintill grinade sig till att få gå. Som flådde fingertopparna på gitarren, trälade med tabulatur och skrev strikt oromantiska beundrarbrev till favoritgitarristen - i mitt fall Oscar Dronjak - med frågor i stil med: "Hur blir jag så bra som du?"

Jag fick, bokstavligt talat, slåss för min musiksmak och mycket annat därtill i tonåren. 1996, när jag började sjuan, kunde man inte skapa sig en internetidentitet att fly undan med. Man var helt enkelt fast där man var, tills man blev gammal nog att flytta hemifrån. Varje gång jag hör någon associera småorter med trygghet, ser jag mina tidiga tonår framför mig och önskar lögnaren ett liv i misär. Du är inte alls trygg på en liten ort. Är du annorlunda blir du ett lovligt byte och om du, som jag, inte kan anpassa dig tillräckligt bra ens om du verkligen försöker, bör du ha ett rejält lager av teflon för att orka med. När jag hade med mig Wings Of Tomorrow (1984) och Scream Of Anger till musiklektionen i sjuan slutade de kalla mig Julia Tempest, eftersom min mesiga musik trots allt lät hårdare än de trott.



Det komiska, eller snarare tragikomiska, är att det numera inte de jämnåriga männen som stör sig, utan jämnåriga och äldre kvinnor. Hårdrock är puerilt och det passar sig inte att känna sig snygg i en rymlig bandtröja, plöja metalklipp på Youtube fyra timmar i sträck och hellre lägga pengar på skivor och konserter än skor och resor.

Vuxna kvinnor har inte liemannen på tröjan och svettband med Finntrollogga. De har inte Manowarposters på väggarna, Vreth på anteckningsboken och inramade konsertbiljetter. Nej, de skaffar barn, reser, köper fem par identiska skor och läser buserotisk litteratur. De tittar "ironiskt" på Melodifestivalen, känner sig lite härligt uppsluppna när de dansar i ring med tjejkompisarna och tycker det är slöseri med tid att ägna en helg åt att plöja skivor.

De trettioåriga kvinnorna är min nutida motsvarighet till de femtonåriga pojkarna i högstadiet, med den skillnaden att de inte skriker fitta efter en eller innehar skivor man vill låna. Strömlinjeformade, personlighetsbefriade och hjärtängsliga för att sticka ut på riktigt. Från att ha varit paria för hårdrockskillar i tonåren, har jag de senaste tio åren gradvis insett att ju äldre jag blir, desto mindre krävs det för att andra kvinnor ska titta konstigt.

Tydligen är det inne att vara ett ytligt våp idag. Könsrollerna tycks överlag ha blivit hårdare i populärkultur och reklam. Mycket har säkert blivit bättre sedan jag var fjorton år, men kvinnoidealet suger fortfarande rutten modekuk och jag kan livligt föreställa mig att det inte är särskilt roligt att vara kille heller. Själv har jag sedan många år kallat mig androgyn. Ibland klär jag mig som en kille, ibland som en tjej. Jag har aldrig trivts med kvinnogarderobens opraktiska, obekväma kläder och känner mig ofta utklädd i dem.



Men som kvinna är det viktigt att känna sig fri att vara snygg, även om man lyssnar på hårdrock. 
Man kan vara snygg och smart samtidigt! Jag undrar om män får höra sådan skit. Min kropp är inte primärt till för att någon ska titta på den, formen/tyget på den definierar inte min person och det är jag som avgör vad jag känner mig snygg i. Pratar vi objektifiering så föredrar jag dock dregelspanande framför kvinnotyckande, för jag vet redan att jag är mer än min kropp. Jag har varit en kvinnoidealsmässigt sett ful, snaggad hårdrocksfitta och aldrig brytt mig om att använda mitt kön eller utseende för att vinna poäng hos andra. 

Jag har helt enkelt haft viktigare saker att ägna mitt liv åt, än att kleta med mascara och stänga in mig i obekväma kläder. Jag har läst, lyssnat på musik, skrivit och utforskat klostervärlden. Jag har plöjt fantasyserier, HBTQ-böcker, katolsk teologi och medeltidshistoria. Jag har slitit upp ryggraden på motståndare i TV-spel, broderat, sjungit gregoriansk musik och drömt om ett riktigt svärd. Jag är en trettioårig kvinna som i själ och hjärta fortfarande känner sig som en nittonårig pojkflicka, och när jag någon gång besöker min gamla hemstad, känner jag hur fjortonåringen i mig reser ragg. 

Allt var inte dåligt där, långtifrån, men det som faktiskt var dåligt, var betydligt värre än jag ville tro då och när jag passerar femtioskyltarna nere i Småland känner jag alltid ett stråk av vemod, som inte har med sömniga bondhålor i allmänhet att göra, utan med just det ställe jag växte upp på.

Welcome home where time stands still.

3 kommentarer:

  1. Jag kan känna igen mig även om jag inte var hårdrockare i tonåren. Men som du säger, jag sitter hellre och diskuterar metaltexter och gitarrsolots vara eller inte vara än dansar i ring. Gillar också tv-spel (just nu spelar jag och min pojkvän "Skyward Sword" tillsammans) och för mig innebär umgänge med kvinnor 30+ ibland tyvärr att det skär i hjärtat eftersom jag får höra mina intressen (fantasy, metal och tv-spel) nedvärderade.

    Attans persilja att vi bor på olika sidor av Sverige, du känns som en tjej jag hade kunnat ha väldigt roligt helg-fika med =)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Människor som inte har intressen de älskar och ägnar sig åt, är så sorgliga att jag blir grå i själen av att se dem. Vi får fika på distans och skåla i eterkaffe :)

      Radera
    2. Det låter bra-jag skålar i cyberte =) Planerar också ett inlägg om livet som nörd och tjejen som föredrar Manowar framför Manolo och Dungeons framför Dior.

      Radera