Veckans skiva: Black Sabbath feat. Tony Iommi

Det är en sak att föredra en viss stil eller en viss banduppsättning. Att däremot vägra erkänna vissa skivor eller perioder i ett bands historia av ren tjurskallighet, är inte bara löjligt utan rentav obegripligt. Åtminstone i det här fallet. Seventh Star påminner inte om det man vanligtvis förknippar Black Sabbath med, och det har sina orsaker. För det första: ingen Ozzy Osbourne. För det andra: ingen Geezer Butler eller Bill Ward. För det tredje: Glenn Hughes.

Inledande In For The Kill är en fartfylld historia med stämsång och drillande gitarrsolon, och därför blir det lite snopet när redan andra spåret, No Stranger To Love, visar sig vara en ballad med syntmattor så breda att de hade kunnat täcka en balsalsparkett. Dansstegen blir därefter: tröga. Att det som i själva verket är Tony Iommis soloprojekt har givits ut i Black Sabbaths namn, blir extra komiskt då det inte bara påminner mer om Deep Purple utan även har deras ex-sångare vid micken.

Det här är en utmanande skiva om man i vanliga fall lyssnar på ex. råmande kor eller humlesurr. Vid bredare ljudutbud är det lättsmält, tämligen nyanslöst - och riktigt svängigt. Min favorit Danger Zone solkas egentligen bara av en enda sak och det är sången. Jag är inte helt sams med Hughes stämma, som i mina öron låter ansträngd, men det är fortfarande avsevärt bättre än Ozzys kraxande. Vad som sedan står på etiketten bryr jag mig inte särskilt mycket om.

Måndagspepp (det började med Manowar)

Måndag. En vårdag som än så länge har fräckheten att vara både kall och färglös. Idag väljer jag metal efter väder och lynne, och försöker att samla mig inför veckan. Lön imorgon och skivmässa på lördag kan bli en intressant kombination, och har jag tur blir det därför gröt och morotsgryta resten av månaden.

Här presenterar jag nu fem peppande låtar, ett par av dem textmässigt och samtliga sett till melodi.

Manowar Carry On

Det genomkitschiga skivomslaget, klichéstafetten och den käcka melodin brukar få både mig och sambon att le, om så resten av tillvaron är gråare än en tiggarmunkskåpa.

Running Wild The Drift

Kapten Haddock i all ära, men anfäkta och anamma, med Rock'N'Rolf vid rodret blir det en gladare (och kanske nyktrare?!) färd. I The Drift kan man förresten höra hyllningar till världens alla katter, men man måste vara kattmänniska för att höra det.

Uriah Heep Mistress Of All Time

Jag vet inte om det är sättet som flöjten smyger in på, men det är en starkt bidragande orsak till varför Sea Of Light hör till mina bästa inköp under 2013. Om du tycker att det här är för mesigt för att stå i en hårdrockares skivställ, är du förmodligen en vilsen tonåring eller flitig Close-Up-läsare.

Sonata Arctica Losing My Insanity

Ett av få tecken på att det faktiskt var mitt älskade Sonata Arctica som spelade på Stones Grow Her Name, och min inre artonåring studsar av förväntan inför Pariah's Child, dock inte med lika höga skutt som förr. Texten hör dock till de roligare: att tappa bort sina knäppa sidor är trots allt lika med att förlora sin kreativitet. En skräck vare sig man är musiker, serietecknare eller skribent.

Thyrfing Valdr Galga

Ett fyra minuter och fyrtio sekunder långt bevis på att en promenad som tar emot som fan, plötsligt kan innehålla underliga steppsteg, diverse ljud och knutna nävar. Jag har kommit på mig själv med att okontrollerat morra "valdr galga" och ge ifrån mig väsningar över träspångarna i Mariebergsskogen, så frågan är vad som händer om jag fyller mp3:an med enbart vikingastil av olika märken ett tag? Gissningsvis får jag ett besök av männen i de vita rockarna, som undrar vad jag menar när jag försöker förklara att det började med Carry On...

Veckans skiva: Black Label Society

Har du glömt hur mycket bra metal det finns? Tycker du att lite väl mycket känns som upprepningar, eller har du ett oförklarligt behov av att tråka ut dig själv? Grattis, här finns resurser. Det amerikanska sludge metal-bandet Black Label Societys sjätte album Mafia är på många sätt unikt i sitt slag i min samling. Det är inte bara den enda skivan av bandet som jag äger, utan också ensam i sludge metal-facket.

Sludge betyder ungefär sörja eller gyttja, och ingen kan anklaga BLS för att göra för stora utsvävningar från den etiketten. Bandet som spelar i 30 km/h grundades 1998 av Ozzy Osbournes ex-gitarrist Zakk Wylde, och om du inte lyssnar på metal kanske du minns filmen "Rockstar" med Mark Wahlberg, där Wylde spelar det fiktiva bandet Steel Dragons gitarrist.

För visst, Wylde är en ypperlig gitarrist och hade han inte sjungit som en nerdekad Axl Rose så hade det här kunnat bli trivsamt. Suicide Messiah och Death March har gungiga basgångar och i balladen In This River hanteras gitarren så varsamt att det väger upp den tillgjorda sången med råge. I övrigt är Mafia ett nyanslöst och grusigt harvande av tekniskt skickliga riff och tillgjord sång. Om man nu inte äger den gåvan, vilket Wylde uppenbarligen inte gör, så blir det inte bättre för att man dubblerar eller trixar till eländet med diverse effekter. Man kan lika gärna försöka täcka rutten frukt med choklad.

Jag har bara två funderingar: I vilket sammanhang fyller det här ett behov och i vilket sinnestillstånd befann jag mig i när jag gjorde inköpet?

Turunen, Jansen och den tröttsamma sexismen

Jag ska vara pedagogisk och vänlig nu: ni som redan har fattat allt det som jag skriver om i det här inlägget, kan helt sonika luta er tillbaka och tänka att "jamen, det här visste vi ju redan", och sedan göra något annat, ex. tipsa någon bekant som har otur när hen tänker. Ni övriga som inte har haft en tanke på det här och kanske till och med tycker att det är ett totalt onödigt ämne, har däremot all anledning att börja föra anteckningar.

Det finns tillfällen då en persons utseende är relevant. Skönhetstävlingar, vittnesmål i domstol (dock EJ våldtäktsoffers utseende!) och så förstås reklam och modellande av olika slag. I dessa sammanhang, vad man än tycker om dem, så finns det orsak att ta upp hur en person ser ut.

I kompiskretsar kan man ofta gå ett steg längre och sinsemellan diskutera, kommentera och påpeka utseenden och stilar hos endera könet. Jag skulle aldrig förneka att jag finner flera av hårdrocksvärldens personligheter attraktiva, män som kvinnor, och jag tycker heller inte att det behöver vara ett problem att tala om det. Att prata attraktion är inte fel, men däremot finns det tillfällen då det är helt ovidkommande och rätt ofta har en grund i dum, oreflekterad och "självklar" sexism. Jag pratar om att jämföra utseendena hos Nightwishs ex-sångerska, Tarja Turunen, och nuvarande sångerska, Floor Jansen.

Snälla.
Bara.
Sluta.

Vi snackar två otroligt begåvade scenpersonligheter med vitt skilda sångstilar och vill man prompt jämföra dem i metalsammanhang, så är det sången och utstrålningen som är relevant, inte vem man tycker är snyggast. Ni som tycker att jag gnäller, betänk följande:

Ansågs Jason Newsteds utseende vara en viktig faktor till varför han aldrig kunde bli fullt accepterad som Cliff Burtons efterträdare? Var möjligen Robert Trujillos långa flätor och vältrimmade polisonger avgörande för att han fick jobbet? Vad skulle ni tycka om det första någon sade i en diskussion om deras kvaliteter handlade om deras utseenden?

Jo, att det är jävligt förminskande, misstänker jag. Onödigt, dumt och irrelevant, för vad exakt har Newsteds och Trujillos utseenden för inverkan på deras basspel? Noll och ingen, och det gäller Turunens och Jansens sångstilar också.

Ni vet, det finns fler än heterosexuella män som lyssnar på metal. Rätt många, faktiskt, så vad sägs om att vi börjar med att bedöma alla manliga scenpersonligheters utseenden INNAN vi pratar deras musikaliska kvaliteter.

Inte det? Så bra, för då kanske vi kan sluta göra det med de kvinnliga också och fokusera på musiken istället.

För att det angår oss alla

Känner du någon jude?
Känner du någon muslim?
Känner du någon somalier?
Känner du någon thailändare?
Känner du någon rom?
Känner du någon arab?
Känner du någon homosexuell?
Känner du någon transperson?
Känner du någon feminist?
Känner du någon fackföreningsaktiv?

Vill du vara rädd när telefonen ringer?
Vill du rycka till när det ringer på dörren?
Vill du känna dig otrygg på kvällarna?
Vill du bli kallad nedsättande ord av främmande människor?
Vill du bli hotad när du besöker din religiösa församling?
Vill du se symboler för det parti som mördade 12 miljoner människor i läger på dörren till ditt arbete?
Vill du få höra att du borde våldtas med en flaska tills du vet din plats?
Vill du få höra att du har terror i blodet?
Vill du kallas sandneger, judesvin, zigenarjävel, risgubbe, rasförrädare och blatte?
Vill du oroa dig för att dina barn ska råka illa ut på grund av din politiska, religiösa, etniska eller kulturella tillhörighet?
Vill du bli jagad av främmande män som inte tål att de inte kan fastställa din könsidentitet?

Om du blir tillsammans med en jude, vill du då bli hotad om ni går ut på krogen tillsammans?
Om du får en granne som är muslim, tänker du då hålla tyst om det sprids islamfientliga flygblad i huset?
Om du alltid väntar på samma buss tillsammans med en somalisk familj, låtsas du som om du inte hörde, om någon fäller en rasistisk kommentar om dem när ni går på?
Om dina bekanta undrar ifall den thailändska massören du går till även säljer sex, skrattar du bort det då?
Om din syster eller bror kommer ut som homosexuell, gör det då dig detsamma om Sverigedemokraterna kallar henom för pervers?
Om din fru kallas feministhora på nätet för att hon engagerar sig i politik, får hon skylla sig själv då?
Om ditt barn berättar att en kompis har blivit nedslagen för att hens androgyna utseende störde en grupp män i väntan på bussen, säger du då åt ditt barn att inte umgås mer med sin vän?
Om din kille får hotbrev för att han är aktiv i en fackförening, ber du honom att sluta engagera sig då?

Gör du slut med din judiske partner?
Vägrar du att hälsa på din muslimske granne?
Ställer du dig längre bort ifrån den somaliska familjen?
Byter du massör, fast du trivdes jättebra med den du hade?
Ber du ditt syskon att inte hålla sin partners hand öppet?
Försöker du övertala din fru att släppa politiken?
Hindrar du ditt barn från att umgås med vissa barn, för att själv slippa obehag?
Säger du åt din kille att gå ur fackföreningen, annars gör du slut?

NEJ, DET GÖR DU INTE, ELLER HUR?

För du vill älska vem du vill, leva och bo vart du vill och få arbeta med det du är bra på, utan att smutskastas och hotas. Du vill inte bli behandlad som paria, sluta engagera dig i det du tror på eller säga upp kontakten dina vänner.

Hårdrocken är sällan politisk på samma sätt som ex. punken och hip-hopen, men det betyder inte att vi som lyssnar och spelar är tandlösa mähän som inte tycker till. Långt ifrån.

Gene Simmons är jude.
Orphaned Land försöker att ena israeler och palestinier i Israel.
Angela Gossow är uttalat vänster. Långt åt vänster.
Ted Nugent är lika långt åt höger.
Tom Araya är chilenare och katolik.
Otep Shamaya är lesbisk.
Rob Halford är gay.

Tycker du att de borde ha hållit tyst om sina åsikter, ursprung och sexuella läggningar? Att det hade varit en bra idé om de låtit sig skrämmas till tystnad och skam, istället för att stå upp för sig själva?

Själv är jag ganska privilegierad. De enda som har riktat hat emot mig i vuxen ålder, är Sverigedemokrater och en och annan kränkt man på nätet, som inte tål när folk inte håller med dem, och blir ännu surare när man säger emot - särskilt som kvinna.

Jag blir så otroligt ledsen och förbannad när jag ser hur detta högerextrema hat gång på gång ursäktas och normaliseras, för jag vägrar tro att det är rätt väg att gå.

Hatet förstör oss. Det äter upp både individ och samhälle inifrån, som en parasit och gör oss rädda, misstänksamma, missunnsamma och självupptagna.

Jag går inte med på det. Jag är och förblir en udda fågel, men jag känner mig inte hotad av andras olikheter så länge de inte har som mål att utplåna min och andras rätt att leva i frihet.

Jag tänker inte försvara nazistiska, rasistiska, invandringsfientliga eller islamofobernas rätt att trumpeta ut sitt fega hat okommenterat. Jag tänker inte glömma ett partis nazistiska bakgrund och dess fotsoldaters nutida illdåd bara för att de sitter i riksdagen nu. Inte en chans.

Veckans skiva: Bathory

Bathory är ett svenskt band som du förmodligen inte har hört talas om ifall du inte är hårdrockare, men som du däremot borde känna till. De existerade mellan 1983 och 2004, och den ende namngivne medlemmen är Quorthon, som har skrivit text och musik till samtliga tolv album. De slutade spela live redan 1985, men kom att bli ett av de största namnen inom två genrer: black och viking metal.

Hammerheart, som kom ut 1990, var bandets femte släpp och det första viking metal-albumet, då de fyra tidigare låg inom black metal-genren. Den som väntar sig mjödskum och härskrin lär dock få vänta. Bathory är som en långsam men outtröttlig draghäst. Song to Hall Up High's första två minuter av ljuv melankoli går över i den marschtakt som ger Bathory sin tröga tyngd. Minuter som får mig att vilja konvertera.

Det är inte frågan om ve och förbannelse, ilsket fräsande eller blast beats här, utan ett 55 minuter långt imperativ. Gå! Segla! Rid! Disten är opolerad, sången har korpkrax i sig och trummorna är på gränsen till slöa, så jag upphör inte att förvånas över vilken dragningskraft albumet har på mig. Baptized In Fire And Ice och One Rode To Asa Bay är åtta och tio minuter långa och är ibland så jämna att de borde tråka ut lyssnaren, men icke. Tänk dig en lång vandring i en råkall, höstglödande skog. Till synes är det samma stig, samma landskap kilometer efter kilometer, men nyanserna dyker upp hela tiden. Låt dig inte bli avskräckt av etiketter som vikingmetal och black metal, för Hammerheart är helt enkelt i en klass för sig.

Veckans skiva: Asia

Veckans skiva är snart 31 år gamla Alpha med brittiska progrockgruppen Asia. Omslaget på gruppens andra album är en pastelldröm som hämtad ifrån Vakttornet och merparten av innehållet borde få självaste vintern att vika sig. Det är ingen headbangarmusik och du bör även ta en paus ifrån eventuell 90-talsironi när du lyssnar. Det betyder för ingen del att det är smörigt, snarare fluffigt som en välvispad sockerkaka. Gillar du Boston och blir blankögd av Foreigners ballader lär The Smile Has Left Your Eyes och The Last To Know fastna på fläcken, medan Never In A Million Years lite småstabbiga takt är det enda som stör ett annars ljuvligt smäktande stycke. Jag visste att Alpha inte rankades lika högt som gruppens debut, men jag förstod först inte varför. Trummorna är dock en smula trista och hela albumet är överlag mer följsamt och slätt än debuten, så är det proggiga utsvävningar man vill ha ska man kolla in Asia (1982). Men Alpha är en skiva att bli upplyft av och jag kan inte se någon annan anledning än möjligen svårartad 80-talsfobi för att inte hitta godbitar här. Flera stycken.

Du som är hårdrockare...

Välkomna tillbaka efter sportlovet, som grottmänniskan har tillbringat med tidningsjobb, storhandling och hantverkarhat. Ja, jag förstår att det behöver borras ibland, men hur svårt kan det vara att sätta upp en lapp om det på anslagstavlorna som finns i vartenda hus här? Grottmänniskor som vaknar till ljudet av en borrmaskin löper en ökad risk för tjurighet under dagen, och det är inte bra när de ska prata med kunder. Ungefär såhär sofistikerade känner de sig:

Show No Mercy (1983)

Knappast herrarnas mest intressanta verk, men halv sju på morgonen efter att väckarklockan ersatts av ondskefulla hantverkare, känner man sig mer primitiv än finkulturell. Störande ljud, krånglande teknik och neurotypiska fördomar är vad som irriterar grottmänniskan mest just nu, och därför sparkar hon igång aktiviteten igen med en blandning mellan ilsket väsande, suckar och facepalms. För att inte bryta ut i alltför mycket spott och fräs, gör vi först en mjukövergång från thrashen till galgbacken:

Hallowed Be Thy Name (1982)

Aaah... Tack, Steve Harris & Co! Nu börjar grottmänniskan till och med vicka på tårna, så det här ska nog lösa sig och därmed börjar vi närma oss kärnan i det som stör henne mer än borrmaskiner just nu: nämligen neurotypiska fördomar. Om du inte vet vad det är för något, så behöver du inte känna dig det minsta dum, för jag kan förklara: Neurotypiska personer är alla personer som inte har någon form av autism, ADHD, Tourettes Syndrom eller andra neuropsykiatriska svårigheter. Med andra ord: jag är inte neurotypisk.

En sak som jag finner oerhört störande i neurotypiskt tänkande, är grupptänket. Jag förstår mycket väl behovet av att kategorisera saker och ting för att få en bättre överblick, och jag vet också hur trevligt det är när man träffar på andra människor som man har saker och ting gemensamt med. Att det även är nödvändigt att få hämta stöd och styrka hos andra människor med liknande intressen, erfarenheter och problem som man själv utan att samtidigt behöva förklara sig för personer som inte delar erfarenheterna, är också självklart. Det kallas socialt andrum och vare sig det gäller NPF:are, liberala katoliker eller metalheads, så är det en vila att få slippa ur stereotypiernas och konformisternas värld en stund:

Metalhead (1995)

För mig är kategorisering endast en form av sortering för att få bättre överblick och veta vart man ska leta efter saker och ting. Varje gång någon säger "du som är hårdrockare/katolik/aspergare/kvinna/ung" och sedan ställer frågor som antyder att jag är satt till jorden för att gratisutbilda pöbeln i musikgenrer, religionshistoria, neuropsykiatri, ungdomskultur och genusvetenskap medan de fnissar lite generat och vill att jag (läs: den konstiga djurarten som Jonas på Skansen aldrig berättade om) ska förklara hur jag kan leva med dessa kontraster. Jag funderar på att börja ta betalt.

Jag var länge förbryllad över det goda bemötande jag fick av andra hårdrockare när jag startade bloggen. Inte bara för att det var annorlunda att bli fullkomligt accepterad, jämfört med mina tidigare upplevelser, utan för att mina kontraster som mest mötte mild förvåning och artigt intresse. Hårdrockare av alla kön och åldrar har med få undantag bemött mig med mindre fördomar än gemene man sedan jag startade bloggen. Istället har de frågat, ofta försynt och med uppriktigt intresse, för att rätt snabbt övergå i mer väsentliga samtal om skivsamlingar, konserter och "du vet det där riffet som...".

Jag längtar efter tillfället då ett samtal om partners, barn, jobb och väder, inte utesluter sådant som andra är intresserade av. När någon frågar vad man ska göra i helgen och man berättar att man precis fick sms-avi om att en efterlängtad skiva har kommit. Att då inte bara få ett roat flin, utan en fråga om vad det är för skiva och varför man har längtat. Sådär som man själv gör när de berättar om att de "ska ut", "träffa barnbarnen", "se någon film" osv. Vart ska du? Blir de glada av att träffa mormor/farfar? Vilken film ska du se? Själv får man på sin höjd ett: "Du som ä hårrröckere. Lyssner'u på di dära Lordi?" Jag är så trött på den sortens samtal, som egentligen inte är ett samtal, utan ett meningsutbyte på två helt olika nivåer, där den som frågar mig inte har för avsikt att förstå överhuvudtaget. För jag tillhör inte hens grupp.

Transilvanian Hunger (1994)

Norsk black metal hör till de genrer jag har svårast att förstå mig på. Inte bara inom metal, utan överhuvudtaget. Därför retar det mig en smula att jag nu, när jag slår på Darkthrone på måfå, att det inte låter riktigt så överjävligt som jag ville minnas att det gjorde. Ja, sången är... svårsmält, men en fin grej med att inte fastna i genre- och principtänk och sociala fack, är möjligheten att betrakta saker och ting med lite mer humor, något färre fördomar och så sakteliga plocka ner ologiska hinder. Själv arbetar jag på min ångest över kristen metal, min lätt uttråkade inställning till sleazerocken och konsten att kunna lyssna in och låta musiken ta tid, vilket kan vara nog så svårt i en tid där delning av kändisars Spotifylistor tycks ha ersatt det egna utforskandet.

Stanna upp, ta en paus och lyssna på musik som behöver tid. (Exempelvis kan du titta förbi här i grottan ett par gånger i veckan.) Du som är hårdrockare, njut av att du kan njuta! Du som inte är hårdrockare - lär av oss.