onsdag 18 september 2013

Tyskland I Mitt Hjärta: Edguy

Bild av Martin från mblserier.se

Stockholm, Karlstad och Espoo har vi dragit oss igenom sedan i onsdags, och drygt 30 mil från förra veckans blinda väktare i Düsseldorf ligger nästa anhalt för vår tyska pilgrimsfärd: Fulda i östra Hessen. Som den illvilliga katolik jag i grund och botten är, kan jag passa på att berätta att Fulda är såväl gammalt biskopssäte som ett av de ställen Napoleon gav sig till annektera under sina glada diktatorsdagar.

Vi kan utgå ifrån att jag är både trött, resesvettig och mycket ängslig över vägar och avfarter på färden, trots god förplägning och välljudande umgänge borta i Lank-Latum. Om förra veckans inkvartering bestod av slott och trubadurer, så ligger nog hovnarrar och hotell närmre till hands i Fulda. Det är nämligen dags för lite närmare umgänge med den misstänkt stabila och glada kvintetten Edguy.



Fucking In Fulda?
Ett ynka medlemsbyte har dessa power metal-pojkar hunnit med under sina tjugoen år tillsammans, så det första man undrar är förstås varför ingen i bandet har dött av "oklara orsaker" än. Vad går de på, är det lagligt och vart får man tag i det? Varför anlitas de inte som coacher av band med splittringsrisk?

Av gruppens tio studioalbum återfinns tre i min sambos samling och fyra i min, samt deras live-DVD med den omåttligt fyndiga titeln Fucking With F*** (2009), ty hur många smäktande ballader som sångaren och duracellkaninen Tobias Sammet än producerar, så är Edguy mer solstrålar - eller solstollar - än månskenstrubadurer.

Debuten Savage Poetry (1995) har min sambo i versionen från 2000, och själv har jag aldrig hört 95:an eftersom spåren är desamma 00:ans. Jag trodde länge att Kingdom Of Madness (1997) var tyskarnas debut, ett riktigt platt och tråkigt album som jag mest ryckte på axlarna åt efter mina kärleksstunder med senare alster. Men inte ska jag lasta herrarna för det. Själv har jag inte lyssnat ordentligt på dem sedan Tinnitus Sanctus (2008), och har därmed bakläxa att göra tillsammans med lämplig bikt och bot vid tillfälle.



Fyndet
Det är runt elva eller tolv år sedan som mina öron, efter en tids umgänge med Sonata Arctica och Avantasia, spetsades för Edguy. Jag var redan frälst av Tobias Sammets sångröst och komponerande efter The Metal Opera Part I (2001), och jag erkänner att blev något stött när min klasskompis, som inte lyssnade på metal överhuvudtaget innan vi började umgås, hittade Edguy före mig. Är man en identitetskrisande tonåring så är man, och då finns det inget som heter logiskt tänkande.

Tursamt nog försvann den där korta ilningen av irritation snabbare än ett stop bayerskt öl i närheten av Edvard Blom, och jag kunde med liv och lust både inhandla och avnjuta mitt första album med Edguy: Mandrake (2001), direkt från den lilla metalsektionen i Vetlanda till min kombinerade CD- och kassettspelare i flickrummet.

Det räckte med de inledande orgeltonerna på titelspåret, så var det färdigt. Långsammare än Sonata Arctica, mindre episkt än Avantasia och precis när jag trodde att det skulle lugna sig, kom ett solo som en morrande katt, körinslag och ja, jag påbörjade en intensiv diet från Fulda. Den avtog visserligen i omfattning, men finns stadigt där och i skrivande stund lyssnar jag igenom Mandrake (2001) och är tvungen att le brett för mig själv åtminstone var tredje minut, eller så.

Det är skamlös power metal, texter som är omväxlande löjliga och underfundiga, och skulle det mot förmodan dyka upp ett orosmoln på den klarblå himmeln under Nailed To The Wheel eller balladen Wash Away The Poison, så blir det iallafall en tillräckligt stor regnbåge efteråt för att det ska spruta nonstopknappar från den.



Alla tokars kung (och hans hovmän)
Edguy lyssnar man på om man har tappat rimlig mängd glädje. Det är absolut ingenting för någon i total depression, hur väl man än vill, för har man inget till övers för andra sinnestillstånd än melankoli, så blir det svårt att uppskatta en kung och hans fyra hovmän, höga på livslust och vibraton.

Jag minns mycket väl när jag fick hem Rocket Ride (2006) och för en gångs skull höll med SRM-skribenten Zendt i Juryn #33, vilket sannerligen inte hörde till vanligheterna. Första lyssningen var en riktig besvikelse, för jag hade haft väldigt höga förväntningar efter Hellfire Club (2004), som inte fastnat lika hårt som sin företrädare, så under några tjuriga dagar försökte jag psyka det färglada omslaget med blicken (lönlöst), innan jag gav det en ny chans och upptäckte att jag dömt orättvist. Numera kan jag till och med lyssna på Trinidad, med falsettpip och rader som "let me tell you a story about an ugly woman I know", och "Oh, I'm not only singing in a band, you know. Back i Germany I was a famous porn star" utan så mycket som en nyansskiftning på kinderna.

Sacrifice, Wasted Time, The Asylum och Save Me är mina favoriter på skivan med det mest psykadeliska omslaget i min samling, alla genrer inräknade. Det påminner mer om fodralet till en överspejsad, tecknad film än en metalskiva. Så småningom blev jag så pass förtjust i Rocket Ride (2006) att jag inte ägnade Tinnitus Sanctus (2008) riktigt den uppmärksamhet jag i vanliga fall gör när tyskarna släpper nytt, och Age Of The Joker (2011) har jag... inte hört så mycket som ett enda spår på, insåg jag när jag skummade igenom hemsidan.

Istället för att springa efter mig med facklor och högafflar, ge er på Children Of Bodom. Jag har inte studsat med riktigt lika lätta fötter över de tyska jaktmarkerna sedan de kom indrällandes med finskt vemod och löjliga covers i min tillvaro. Dessutom är det ju inte illa att ha en tysk ädelsten att vänta på, till en god kopp kaffe eller kanske en färgglad parasolldrink eller två...



Genrehorans skamlösa reklam
Sanktionerad av ingen utom mig själv, och knappt det, presenterar jag så den noggrant (tveksamt) ultimata låtlistan för att introducera Fuldas favoriter i familjen. Håll till godo:

Mor- och farföräldrar: Nine Lives (Tinnitus Sanctus)
Mödrar: Misguiding Your Life (Savage Poetry)
Fäder: Out Of Control (Vain Glory Opera)
Flickvänner: Trinidad (Rocket Ride)
Pojkvänner: We Don't Need A Hero (Hellfire Club)

2 kommentarer:

  1. Vad tycker tyskolfilen om Powerwolf som toppade den tyska albumförsäljningslistan. Har lagt in en blänkare om de i min blogg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyskofilen kan inte uttala sig om Powerwolf, eftersom hon inte hört dem, eller i vilket fall som helst inte kan påminna sig ha gjort det. Men hon får göra en utforskning i ämnet vid lämpligt tillfälle och sedan uttala sig.

      Radera