Krama en hora

Det finns två sorters musikintresserade människor som får mina tänder att klia frenetiskt: decenniekramare och genrehoror. Aldrig hört talas om dem förut? Kanske inte under dessa etiketter - jag har uppfunnit dem själv - men du har garanterat stött på någon individ ur respektive falang. Inte nog med att de är dödligt tråkiga att prata med, de brukar även älska att leka tvärtemotleken på dödligt allvar. Om det så råkar finnas ett band som både du och decenniekramaren/genrehoran uppskattar, så kan du räkna med att hen kommer föredra andra skivor än du.

Förutom att gilla rätt musik, så är det ofta viktigt för dessa individer att föredra så "ursprungliga" band som möjligt. Helst ska banden ifråga både vara stilbildande, klassiska och döda. Av någon outgrundlig anledning har jag dock sällan stött på något intresse för Hildegard von Bingen i den här gruppen. Med tanke på hur mycket bättre allt var förr så borde ju åtta minuter långa, enstämmiga 1100-talshymner på kyrkolatin vara något att bita i och nog är Hildegard död alltid, så vart håller hennes fans hus? Här får ni ett smakprov på en av musikhistoriens giganter, även om det inte är metal:

Ni lyssnade väl igenom alla 13,47 minuterna? Bra. Jag väntar med spänning på att få höra någon sucka över hur mycket Dies Irae från 1300-talet har stulit från Hildegards O Jerusalem aurea civitatis. Inte det? Ingen som har någon åsikt? Så bra. Jag började nästan oroa mig för att inte vara tillräckligt unik. 

Decenniekramaren är en mycket påfrestande person, för hen är ofta fast i det som var populärt när hen var mellan femton och arton år, alternativt "lärt sig" att allt som kom efter Elvis/The Beatles/Black Sabbath låter likadant. De senare är ofta mellan 20 och 30 år och ytterst måna om att ingen ska få reda på exakt hur mycket de älskar Nordman, Helloween och Nightwish. Lite ironiskt fyllelyssnande på förfesten är en sak, men att ligga och förlora sig i powerballader och nyckelharpa några timmar är inget decenniekramaren skulle medge annat än under tvång. Det är med dessa stackars individer i åtanke som jag och Turisas bjuder på lite piratjakt:

Känns det jobbigt? Skär det lite i själen av folkmusiklyckan och klyschorna? Utmärkt. Vi ska nämligen gå över till genrehoran, som jag oftast stött på i gothsammanhang, men självklart återfinns i varenda genre, ju snävare desto bättre. 

Att prata musik med en genrehora är i stort sett samma sak som att prata med valfri, ångestfylld tonåring. Syntare, gothare, svartrockare... De är alla lika påfrestande. Gemensamt för decenniekramaren och genrehoran är skräcken för att börja gilla något som de anser sig vara för mogna för att tycka om. Genrehoran har gått ett steg längre och bestämt sig för att en viss musikstil har "allt", medan övriga stilar är skit. Ironiskt lyssnande går bra, men hen skulle aldrig själv föreslå något utanför sin egen samling eller vilja låna något av andra. 

Självtillräcklighet är ett vanligt drag, vilket gör det mycket svårt att få till någon form av musikaliskt utbyte. Genrehoran må anse att hens musiksmak är den enda rätta, men det betyder inte att evangeliet ska spridas till andra. Ju fler som gillar något, desto sämre blir det, resonerar de mest förstoppade individerna ur detta släkte och det ska vi alla vara tacksamma över, för på så vis sprider sig inte den här påfrestande läran lika snabbt. 

I min oändliga människokärlek tänker jag därför avsluta detta inlägg med Nanowars Tricycles Of Steel, bara för att lätta upp stämningen lite för alla som snuttar på sin genres eller sitt decenniums barm som blinda, oroliga små knytt. Ni dör inte av att skratta lite åt er själva.