Kitteldags i ödemarken?

I postande stund sitter jag och njuter av min återupptäckt av engelska Venom, men just det ämnet får jag avhandla vid något senare tillfälle, för nu ska vi hålla oss på svensk och finsk mark.Två metalband har lyckats med konststycket att göra mig upprörd på riktigt. Inte sådär lagom trevligt och indignerat, nej, här talar vi om rent äckel. Vintesorg var först ut - grattis! - när en artonårig "Gollum" på jakt efter metalband, snubblade över dem via den urtida sökmotorn Altavista (paus för nostalgiska känslor hos 80-talisterna) och undrade hur fan man kunde ha ett sådant namn på ett metalband.

Skellefteåduon Vintersorg hade, visade det sig, en hemsida där alla sångtexter kunde insupas när man nu inte hade tillgång till musiken - det här var före Youtubes och nedladdningens tid - och jag blev omedelbart upprörd över rader som "hillebard och slipat stål, dränkta i det tunna kristemannablod" (Hednaorden, Hedniskhjärtad, 1998) och "lavinen är själva offerprästen och drivornas stängsel dess altarhärd" (Svältvinter, Ödemarkens Son, 1999). 

Sådana texter hade jag aldrig läst förut, och jag skämtar inte när jag säger att jag mådde dåligt av dem! Men likt förbannat kunde jag inte låta bli att läsa dem... Om och om och om igen. Jag kopierade dem för att kunna läsa i lugn och ro eftersom det här var före bredbandets tid (ny nostalgipaus för de som minns ljudet av modemuppkopplingen efter klockan sex och den där kvarten man fick sitta innan det blev för dyrt).

Så jag låg på min säng och läste tills jag började tycka om dem. Inte alla, förstås, det var bortom all rimlig möjlighet, men Norrskensdrömmar var så vacker att jag till sist föll för det musikaliska också:

Därmed var mitt första tillskott från black metalscenen ett faktum och även om det fortfarande dröjde ett bra tag innan jag kunde höra Hednaorden utan att känna mig småsur, så är det helt och hållet tack vare det snabbare alstret För Kung Och Fosterland (Till Fjälls, 1998) som jag efter mycket om och men vågade släppa in den här kalabaliken i lurarna:

Till att börja med: för att kunna lyssna på Finntroll med långvarig behållning så måste man obevekligen har ett visst sinne för humor. Det hade inte jag hösten 2002 när min dåvarande kille dundrade på Rivfader (Midnattens Vidunder, 1999). Den hetsiga takten och brunstbrölet i inledningen var redan det illa nog och värre blev det när Katlas growl drog igång. Vintersorg, som jag lärt mig älska, framstod plötsligt som mysfarbrödernas riksförening bredvid detta helvetiska vansinne till olåt och när min flinande kille visade mig texterna så kände jag mig direkt kränkt.

Jag var nämligen kristen och hade redan haft tillräckliga problem med att acceptera Vintersorgs häradståg, så ni kan tänka er hur glad jag blev när trollen skar av prästen Aamunds öron i Bastuvisan (Midnattens Vidunder, 1999), eller för all del när en präst skulle tillagas på trollfest i Kitteldags (Jaktens Tid, 2001).

Faktum är att Finntroll aldrig kom i närheten av mina kristna, känsliga öron på allvar förrän 2011. Jo, det är sant! Tack vare en nyfunnen väns smak för trolltakter och vikingar, kombinerat med Youtube och en betydligt mer avslappnad inställning till kristendomskritik drog den bullriga sextetten, nu med den korta, flicksmala Vreth i frontlinjen, med dunder och brak in i min stilla tillvaro igen.

Det färska tvåmånadersalstret känns hetsigare och samtidigt mer kompakt än sin föregångare Niefvelvind (2010), men den där brassorkestern hade jag gärna sluppit och det hade nog trollen också. Mungigorna har inte fått sin rättmätiga plats alls, jag saknar det där knapriga skalet av elakhet som tidigare alltid funnits runt gruppens galopptakter. "Rivfadern" är lite för mätt och belåten och istället för en "Trollhammare" sveper snarare trollspön över folket, men visst har det sina ljusglimtar. De hade dock gärna fått vara fler - och elakare. Jag behöver band som kan göra mig upprörd, annars blir jag alldeles för bekväm av mig och hamnar man ute i ödemarken med en skock vintersvultna troll efter sig så behöver man springa och vråla - inte mysdränkas i brassorkestrar.