Mysmåndag: Megahertz' ljuvlighet

Ny månad har det varit ett tag nu och min bloggledighet är slut för den här gången. Under några veckor framöver ska vi ha ett antal återkommande teman på bestämda dagar, för som den rigida människa jag är, älskar jag ordning bland såväl skivor som blogginlägg.

Alla vi vanliga, dödliga metalheads behöver vila och kura ihop oss emellanåt, vare sig vi lever på blodpudding och corpsepaint, eller vinylporr och svart kaffe, och därför ska vi nu börja våra mörka novembermåndagar med metalmys och troligen en del gnäll. Vi startar på Megahertz i Karlstad, eller annan valfri skivbutik där man spenderade en inte helt obetydlig del av såväl tid som pengar fram tills den gick i graven. I det här fallet 2007.

Med risk för att låta som just den sortens "det var bättre förr-kärring" jag annars går rätt hårt åt, erkänner jag att det alltid känns lite, lite sorgligt varje gång jag går förbi Drottninggatan 22 och ser Espresso House-skylten där. Inte nog med Megahertz gick omkull, även mysiga caféer försvann och så fick vi dessa personlighetsbefriade kedjor med stål, obekväma stolar och svindyrt kaffe istället. Min enda roliga anledning att bege mig ner på stan försvann och ersattes av torra muffins till ockerpriser. Rena gravskändningen.

När jag flyttade till Karlstad för tio år sedan hamnade jag i en studentkorridor på Kroppkärr, betalade 2300 kronor för hyra och el och hade en rejäl slant sparad från mitt sommarjobb nere i Småland. Kort sagt ägnade jag en stor del av min lediga tid nere i stan och i synnerhet lördagarna då jag njöt av den hembakade kladdkakan på caféet i hörnet där Lilla Sicilien nu ligger, och sedan i maklig takt begav mig till ljuvligheterna inne på Megahertz. Man gick in, kände igen personalen så småningom och slutade att kolla runt i det första utrymmet för att istället bege sig direkt in till hårdrockshörnan och bli uppslukad av alla omslag. Jag är uppvuxen i en småhåla och hade aldrig tidigare haft ett så stort utbud på så bekvämt avstånd förut, så självklart blev jag överväldigad, visste knappt vad jag skulle leta efter och provlyssnandet blev därför väldigt mycket på måfå.

Här vill jag passa på att berätta för de eventuella läsare som är uppvuxna med att provlyssna genom ett klick på youtube och spotify: det fanns två spelare med hörlurar som man fick hugga snabbt, medan herrarna bakom disken tog emot det tomma CD-fodralet, letade upp skivan och så kunde man lyssna. Sedan fick man säga till igen om man ville byta, iallafall om shuffleknappen var för söndertryckt och i vissa fall kunde man inte byta låt alls på egen hand.

Man fick alltså förflytta sig rent fysiskt till platsen där musiken fanns, sedan leta upp den för hand genom att bläddra bland utbudet, ställa sig i lyssningskö och be expediterna om hjälp när spelaren bråkade. Så drog sig klockan mot lördagens stängningstid halv fyra och man hade inte bestämt sig riktigt... Jag gjorde en del riktigt udda inköp där som jag idag inte begriper alls. Danska Iron Fire, dansk-skotska Cornerstone och Axel Rudi Pells tredje balladskiva hör till några av mina mer besynnerliga infall, och det retar mig omåttligt att jag inte minns vem som övertog vårdnaden av dem vid min än mer upprörande skivutrensning.

Annars hör min långa väntan på Sonata Arcticas Reckoning Night, upptäckten av Soilwork och Children Of Bodom samt den enorma besvikelsen över Freedom Calls The Circle Of Life hemma på Megahertz och nej, det är inte alls lika roligt att klicka sig fram på youtube och Ginza. Smidigt, jodå, det medger jag, men jag kan verkligen sakna att drälla runt på Megahertz på lördagarna och bli lockad eller avskräckt av skivfodral med alltifrån soluppgångar och skrivstil, till oläsliga loggor, kedjeporr och lik.

När jag tänker efter har det här egentligen inte så mycket med nostalgi, som med tid att göra. Det är verkligen skönt att kunna leta sig fram på datorn, istället för att masa sig iväg till ett ställe med reglerade öppettider, halvdåliga hörlurar och i mitt fall stora svårigheter att veta vad jag letade efter.

Men, och det är ett stort men: jag är övertygad om att den tid och de sökmöjligheter jag har nu, inte bara är av godo.

För den tid jag sparar på att kunna "klicka hem" musik via datorn, misstänker jag inte alltid speglar av sig i den tid jag de facto lägger ner på att lyssna. Jag blir hundra gånger mer överväldigad av de möjligheter som youtube erbjuder, än av det i jämförelse minimala utbudet på Megahertz och det händer ofta att jag frågar mig hur väl jag lyssnar in mina inköp numera. Ger jag verkligen Bathory, Uriah Heep m.fl samma tid som jag en gång gav Edguy och Vintersorg, eller har latheten bitit sig fast? Känner jag samma genuina glädje över en skiva som jag har kunnat höra gratis i sin helhet på youtube eller spotify? Det kräver helt enkelt inte samma ansträngning eller tidsinsats längre, och det drar lätt ner värdet om man inte har tålamod nog att verkligen utforska en skiva.

Många gånger gick jag tomhänt från Megahertz efter tre-fyra timmars bläddrande bland fordralen, men kände ändå aldrig att jag hade slösat bort någon tid. Än roligare var förstås att komma hem till korridoren med ett fynd och se tjejernas nyfikna "åh-vad-har-du-handlat" gå över i ett lätt grinigt "hur-har-du-råd" vid åsynen av Edguys Hellfire Club eller Nocturnal Rites New World Messiah, istället för den förväntade H&M-påsen. Jag vill minnas att min förklaring om obefintliga smink- mode- och krogutgifter inte riktigt föll i god jord och inte heller min stora entusiasm för power metal, för den förste som kunde göra mig sällskap till Megahertz utan att sucka var en Manowarfrälst kaffedrickare med sjuk humor och hästsvans.

Sedan över åtta år tillbaka är det där Manowarfanet och jag ett gnälligt och folkskyggt par som nördar friskt hemma i lyan, och i mångt och mycket är tacksamma över att kunna beställa saker, istället för att utsätta oss för en massa sköna människor med snabba steg och konstant mobilknappande nere på stan. Stånkputtrande bryggkaffe och emellanåt en packe chokladbollar från Konsum har ersatt caféerna och ivrig vakt vid brevlådan har ersatt Megahertzturerna.

När min mycket efterlängtade beställning från Ginza dök upp till sist, efter extremt mycket gnäll från min sida, kom den där känslan av överväldigande tillbaka. Med de fynd jag gjorde på Knastret för några veckor sedan är det sammanlagt elva nya skivor av olika band som i ett svep har hamnat i min ägo, istället för de där styckvisa småturerna som förr utgjorde mina musikinköp. Faktum är att det stressar mig nästan lika mycket som det gläder mig, för jag vet att mitt musiklyssnande har förändrats, att jag inte har ro på samma sätt som förr att lägga mig på sängen och bara lyssna och lyssna tills riffen, takterna och orden naglar sig fast i mig.

Man kanske skulle anordna någon sorts skivlyssningsreträtt och samla ihop folk på en kursgård med skivor, bra anläggningar och stora hörlurar. Mobiltelefoner lämnas avstängda i ett särskilt skåp och återfås efter reträtten. Tv-tittande, radiolyssnande, datorer och Internetuppkoppling är omöjliggjorda och istället för en kurs i djupmeditation har man kvällssamtal om vad man har upptäckt under dagen. Låter det extremt? Förmodligen, men det gör miljonstreaming på Spotify också, om man tänker efter.

Helgmålsringning: Heart/Led Zeppelin

Med denna utsökta cover på Stairway To Heaven, ringer vi inte bara till helgfrid, utan även till höstlov. Det bästa med att vara herre/fru i sin egen grotta, är att man kan utlysa sina egna helger och högtider, samt bestämma längd på dem... Jag är kort sagt skittrött och behöver dessutom ägna lite tid åt sådant som fantasyläsning, skivlyssning och navelluddstvinnande för att inte förlora min själ.

Jag har fått några återkommande frågor gällande bloggen, sedan starten i maj, och jag ska ge er några svar på dem nu:

Hur hinner du med att lägga upp så många inlägg?

Svar: Jag försakar sådana saker som umgänge och uteliv, och har heller inga barn, något stort hus eller trädgård att ta hand om. Jag jobbar också deltid, har inga fritidsintressen som kräver mer än en tur till biblioteket och får mitt behov av social kontakt tillfredsställd av min sambo, goda vänner på FB:s chatt samt mitt jobb. 

När skriver du allt?

Svar: Aldrig samma dag som det läggs upp, om det inte är något särskilt. Ex. när jag kom på att det var Cliff Burtons minnesdag, när jag blev citerad i Juryn eller när jag helt enkelt vill vinka till lite extra för något. Vissa inlägg är skrivna en månad i förväg, andra ett par veckor eller några dagar, och rätt många är förstås skrivna dagen innan.

Måste du lägga upp så ofta?

Svar: Den här frågan får jag väldigt ofta när jag råkar nämna för någon att jag är stressad. Svaret är att det självklart inte finns några allsmäktiga måsten. Det står ingen med höjd yxa bakom mig och inte heller tjänar jag några pengar på detta, så nej, jag "måste" inte, på grund av något yttre krav.

För att förstå varför jag är så rigid med mitt inläggsschema, så kan det vara bra att veta att jag har Aspergers Syndrom och ADD. I synnerhet ADD är ett funktionshinder som gör att man har svårt med fokus, koncentration och rutiner. Man är lättdistraherad, har svårt att få en överblick och saker och ting rinner lätt ut i sanden, hur roliga och intressanta de än kan vara.

Aspergers Syndrom innebär bland annat att en svårighet att slutföra saker utan att ha några yttre krav. Mitt bloggande har inga yttre krav, det är jag som måste sätta dem och tro mig: hade jag, som så många har rått mig, lagt upp lite som jag känt för, så hade jag glömt bort bloggen efter någon månad. Det som för en mer normalstörd människa kan se ut som ett överambitiöst projekt, är inget annat än min personliga anpassning till mina svårigheter.

Jag visste inte att du var så kunnig. Hur kommer det sig att du kan så mycket?

Svar: Det gör jag inte, och när jag började blogga var mina kunskaper i bästa fall spretiga. Jag lär mig under tiden som jag bloggar, får ovärderliga tips från andra och försöker heller inte sticka under stolen med allt det jag faktiskt inte har någon som helst koll på. Det jag kan, det kan jag för att jag är tillräckligt intresserad av det för att grotta ner mig i det, och det jag lär mig, det lär jag mig för att jag numera har kontakt med hårdrocksälskare som vill dela med sig av sina kunskaper. 

Det är ju bara en blogg. Måste du ta det så seriöst?

Svar: För majoriteten av mänskligheten är min blogg totalt okänd och högst irrelevant, det vore patetiskt om jag inte insåg det. För de som slentrianklickar och läser bloggar som ett intresse, är det självklart "bara en blogg", och jag följer sällan bloggar själv. 

Nej, den där inställningen att något måste vara betalt för det ska få tas seriöst, begriper jag mig inte på. Komiskt nog är det tydligen okej att ladda ner musik illegalt från allt annat än rika band och artister, så hur seriöst tar ni deras verk? Allt går så vansinnigt snabbt idag, saker och ting finns ett knapptryck bort och det tragiska med det är att folk inte inser att saker och ting tar tid, och att det inte är när man får betalt som man börjar ta det seriöst, utan att det är det jobb man har lagt ner tid och energi på gratis, som i slutänden kanske, kanske kan generera något mer just på grund av att man var seriös långt innan det trillade in några pengar.

Men, fördelen med att jobba gratis åt sig själv, är ju att man kan ta semester när man vill. Så för att inte ta mig mer vatten över huvudet än jag redan gör, tar jag nu en välbehövlig paus i två veckor, för att återkomma med genreflikar, mysmaraton och så småningom lite adventsljus i mörkret. 

Grotta ner er!

Fredagsfika: Accept

Med nyponte och karlsbaderbulle som tilltugg är det dags för den sista Fredagsfikan på ett tag, och det är Accepts Russian Roulette (1986) som är huvudrätten - lättsmält som sorbet, för oj så glatt TV War börjar. Udo Dirkschneider var uppenbarligen inte lika förstoppad på 80-talet. Se där, ett litet tal mitt i alltihop. Inte för att jag noterar vad som sägs, jag kan inte både galoppera och ta in eventuella visdomsord samtidigt.

Monster Man hinner gå i cirka åtta sekunder innan jag känner på mig att det är lika själlöst som en H&M-reklam. Precis som i U.D.O är det kören som gör Dirkschneiders sång uthärdlig i längden och gitarrerna är behållningen. Jag önskar att jag hade något annat att säga om Russian Roulette, men icke. Småskön körsång räcker inte för att den ska lämna något bestående intryck. 

Gitarrplocket är naturligtvis både trevligt och passande - vad annars? - men det är inte meningen att man ska associera till Kent första minuten av It's Hard To Find A Way, det är jag övertygad om. Trummorna är dessutom skittråkiga, vilket i någon mån vägs upp av ett vackert gitarrsolo, men kom igen: det är en lättsmält och släthyvlad fyraminuterslåt som jag inte begriper hur jag ska kunna minnas något av. Aming High ska ett ha stort tack för tempot, och ett uppskruvat intresse från min sida. Det är riktigt medryckande, men jag hade inte gråtit blod om gitarrsolot kortats ner 80-90%, för i mitt tycke förlorar sådana här bensprittare på långa solon, vad de än består av. Och ja, sångtexten är tjatigare än Mega Markt-reklamen. 

Heaven Is Hell är sju minuter lång, och det bådar inte gott. Introt är trevligt och godmodigt, men börjar man en redan titelmässigt ultraklyschig kontrast med "I swear it on the bible",så är jag redo att konvertera till någon religion som förbjuder musiktexter med bibelreferenser av något enda slag, för det är så outsägligt trist att det inte ens duger till slöonani. Men, men... någon hör bön, för nu blir det galopptakt igen. Jag kommer inte att minnas så mycket som ett riff från Another Second To Be och det vräks på som en evig H&M-rea, men efter sjuminutaren är jag redo att förlåta det mesta.

Att Walking In The Shadow "börjar med ett slut" fångar min uppmärksamhet, synd bara att det inte varar. Den mörka kören är stilig, det medger jag, men nu har de här fem kosackskodda nissarna hållit exakt samma stil lite för länge. Man Enough To Cry har en text som gör att jag måste påminna mig själv om att jag inte är tillräckligt gammal för att ha rätt att skratta ut den. Alltför mycket. Lät det här lika krystat 1986, eller är jag skadad av för mycket 90-talsironi och grunge? 

Femton sekunder in i Stand Tight rinner all spydighet av mig och jag får lite Rocky-montagekänsla. Jag tror min själ att jag kan börja gilla det här tillräckligt mycket för att slå på något spår då och då. Med undantag av de två extra livespåren Metal Heart och Screaming For A Love Bite. Jag är sällan förtjust i sådana där pålägg. Det känns alltid som utfyllnad. 

Metal Heart har, fy för den lede, exakt det där skarpa Dirkschneiderbräkandet som mina öron gråter av i för stora doser, och även om det var trevligt när herrn använde En Natt I Moskva på en U.D.O-skiva, så är Für Elise-partiet här ett rent övergrepp på Beethoven. 

"Are you ready to rock?" Inte en chans, tänker jag, som vid det här laget känner mig som en snipig surkärring, men Screaming For A Love Bite är exakt en sådan där låt som är så svängig att jag min klart godkända tumme upp i soffan, skulle bli till ett mindre lyckorus om jag hörde den vid ett oväntat tillfälle, instucken i en någon trist människas Spotifylista som ett litet vårtecken bland alla karbonkopior med uppåtlugg och plutande mun. Somnar jag här är det inte av uttråkning, utan av bekvämlighet.

R.E.E.K - kreativitet gånger tre från Sunne

Marcus Swensån, 15, Emil Stang, 22 och Kim Raasanen, 23 är en Sunnetrio, som under det svårtydda namnet R.E.E.K spelar vad sångaren och gitarristen Emil kallar för en blandning mellan death och thrash metal. Vi träffas för en kort pratstund på ett café i Karlstad en eftermiddag efter en, såvitt jag förstår, smått vådlig bilfärd från Sunne.

När började ni spela? 
Kim: Jag har spelat gitarr i fem år och i april förra året började jag med trummor.
Emil: Jag skulle ha spelat trummor först... men jag sög. Jag har i princip alltid varit intresserad av gitarr, så jag tog lektioner på Kulturskolan i Sunne. Sedan bestämde jag mig för att plocka fram micken och skrika lite, så då blev jag sångare också.
Marcus: Jag spelade lite från och till förut, men nu har jag spelat aktivt i ungefär ett år.

Vilka är era influenser?
Kim: Rammstein, Marilyn Manson och Devildriver. Gene i Deathclock.
Emil: 70- och 80-talsmetal, de tyngre. Iron Maiden är favoriterna.
Marcus: Marilyn Manson. Jag hade Kim som musiklärare...

Kommersialism är ett begrepp som inte brukar höra till hårdrocksvärldens mest omhuldade, men riktigt så resonerar inte R.E.E.K. Emil vill att metal ska bli mer kommersiellt och få en större spridning, och Kim konstaterar krasst att syns man inte, finns man inte. Trion repar minst en gång i veckan på fritidsgården Änglagott i Sunne, och som jag själv är sju, åtta och femton år äldre än killarna, så har jag naturligt nog inte riktigt koll på vad som gäller i musikväg på småorter numera.

Vad lyssnar folk på i Sunne?

Kim: Mycket raggarmusik.

Marcus: Folk går från raggare till punkare, sedan kanske till hårdrocken.

Emil: Raggarna är de där som tror att Sunne är en stad.

Marcus: Jag skulle hellre gå ut med ett saltkar än någon från Sunne...

Småstadsångesten har inte förändrats sedan jag själv var femton, märker jag. Killarna säger samfällt att satsningarna på ungdomar i Sunne är obefintliga, och jag noterar att det som jag och min sambo suckar över inte skiljer sig värst mycket från den här trions irritationsmoment: att man inte bryr sig om att uppmuntra kreativitet bland ungdomar (eller för den delen vuxna).

Ett annat problem för trion är livekarusellen, menar Emil. R.E.E.K har spelat live sju gånger, bland annat på Uno i Karlstad, men säger sig inte ha material för en hel show, och med tanke på att Marcus är minderårig blir det svårt med åldersgränserna. 

Har ni något gig inplanerat?

Kim: Vi ska anmäla oss till Fryksdalsdansen i Kolsnäs.

Vad har ni för mål med R.E.E.K?

Emil: Vi vill inte ha ett livlöst band. Jag vill känna att kroppen styr när vi spelar, att känslan ska komma naturligt.

Kim: Att vi verkligen får ut bra musik.

Marcus: Jag har inget att tillägga. De sade precis det jag menar också.

Wicked (2013)

SRM-pärlor: Flit, kvalitet och utveckling

I vår fjärde, och för närvarande sista citatsamling ur SRM:s rika förråd av bevingade ord ska vi bli lite lutherska och förhoppningsvis även nyktra. Att vara känd är definitivt inte samma sak som att ha något att komma med, det bör även människor som supit sönder kopplingarna mellan hjärnhalvorna inse. Eftersom jag själv efter denna vecka har planerat in en välbehövlig idetillvaro i min grotta, med dörren stängd för utgående och inkommande gnäll, så passar det därför bra att vara lite extra seriös och flitig innan dess:

”Något hände på 90-talet, jag tror att människor kallar det grunge, men vi kallar det bara lättja.”
Ryan O’Keeffe, Airbourne, avslöjar Seattle-stilens verkliga kännetecken. (SRM #104)


”Jag vet vad jag ska göra för att ta mig i kragen och lämna sovrummet, men något får mig att dröja kvar. Jag försummar allt och fastnar på ett och samma jävla ställe från ögonblicket då jag vaknar tills jag senare på kvällen somnar där.”
Phil Anselmo, Down, sätter fingret på den risk jag löper under mer än två lediga dagar i sträck. (SRM #106)


"Med tanke på mängden redigeringsjobb som krävdes för att få din insändare någorlunda tryckbar måste vi tyvärr avböja ett samarbete."
Martin Forsman, SRM, svarar hövligt på ett erbjudande om hjälp med recensioner på insändarsidan. (SRM #31)


"Nu sitter alla med Pro Tools hemma och säger att de har en toppstudio. Ingen vet vad de pysslar med, alla har samma skit och det låter för jävligt."
André Olbrich, Blind Guardian, har hittat källan till dålig produktion: inbillad proffsighet kombinerad med en övertro på tekniska framsteg. (SRM #72)


”Tejp? Nej tack! Självmord är en bättre lösning.”
Mikael Åkerfeldt, Opeth, tar till drastiska tips för vinylfodralvård. SRM (#106) 


"Det är fantastiskt hur Hinder återigen lyckas sätta fingret på allt som är fel med modern, amerikansk hårdrock."
Carl Linnaeus, SRM, är spydig mot Hinders "Welcome to the freakshow" i Juryn. (SRM #98)


"Min pappa tyckte att jag borde förkovra mig inom någonting förutom skolan - jag förstod förstås överhuvudtaget inte vad han pratade om."
Ronnie Dio visste att uppskatta stöttning hemifrån. (SRM #23)


"Det enda de har lyckats med är att sätta ett passande namn på eländet, för noll tolerans är vad du och jag bör ha för den här sortens spekulativa utgåvor. Må de brinna i helvetet."
Zendt, SRM, ger Chuck Schuldiners "Zero Tolerance" den ömhet den var värd. (SRM #20) 


"Någonstans ska det vara lite genomtänkt också. Hur full man nu än är."
Hampus Klang, Bullet, har klart för sig hur ett gig ska genomföras. (SRM #78)


"Peter sade att han ibland har varit tvungen att skicka hem en del musiker för att de varit för fulla för att spela in, men nu hade han till och med tid att lägga ett nytt golv på kvällarna."
Maurice Swinkels, Legion Of The Damned, är seriös hos Tägtgren. (SRM #78)


"Hade däremot såna som de, och du, fått hållas hade vi hårdrockare sannolikt skålat med T-rex och raptorerna i Valhall vid det här laget."
Erik Thompson, SRM, besvarar en insändare som går ut på att allt var bättre förr. (SRM #44)


"Jag underskattar aldrig mina lyssnare. De må inte vara så kultiverade, men det utesluter inte att de kan utbilda sig i framtiden."
František Štorm, Master's Hammer, har tålamod med sina fans. (SRM #99)

Helgmålsringning: Slayer

Slayer var behållningen av The Big Four på Ullevi 2011. Jag och sambon satt hemma i soffan och såg Dave Mustaine supa ner sin kapacitet till två halta hjärnceller under Megadeths framförande medan Anthrax mest tråkade ut oss och publiken tycktes spara all entusiasm till Metallica. Tom Arya & Co kom därför som en välbehövlig uppryckning och Reign In Blood ligger och väntar på min inköpslista. Förutom att det här är en trevlig och stämningsfull helgmålsringning, så har den också en stilig titel. Tom Arya har dessutom koll på sin katekes och vet hur saker och ting ligger till:

"God doesn't hate us all, but it's a great fucking title!"

Instämmer. Trevlig helg!

Snälla flickor får utkiksplats i himlen...

... och elaka grottkvinnor får plats i SRM:s Jury.