fredag 20 mars 2015

Lort eller hårdrockare

Just idag är det ett år och tio månader sedan jag startade den här bloggen och inte hade en aning om vart det skulle ta mig. Allt jag visste då var att jag inte kunde koppla bort jobbet och behövde något att grotta ner mig i. Min sociala fobi som aldrig märktes på jobbet hade skjutit i höjden utan att jag insåg det och det enda som höll mig lugn för stunden var att stirra på min annonslista. Skräcken för att göra bort mig hade hindrat mig från att prova på nya saker länge. Jag hade min första panikattack julen 2003, min första depression våren 2004 och mina första självskador sommaren 2005. Jag var nykär, skötte mitt sommarjobb med lindade underarmar och hade ingen aning om vad ADD och autism var. Än mindre alexitymi och social fobi. När jag träffade andra hårdrockare var jag noga med att skämta om mina kunskapsluckor, för det gav upphov till intressanta samtal och minskade samtidigt både min och andras eventuella behov av att sätta någon på plats.

Den psykiska ohälsan återkommer ofta i hårdrocken. Ja, i konst överhuvudtaget. Det behöver inte alltid vara något stort som får en människa ur balans. Livet suger emellanåt, så är det bara och vi har alla olika känslighet för svackor och hinder. Precis som ett band är livet inget soloprojekt. Inte ens för de som, likt jag själv, har extremt asociala perioder emellanåt. När man är på botten eller kanske bara en bit ner i sörjan behöver man veta att det inte krävs ett test på hur "true" man är, för att få en plats i ljuset. Vem ska hjälpa dig upp om du redan har dragit ner den som skulle kunna räcka dig en hand när ditt liv suger?

Hårdrocken har funnits där för mig i vått och torrt. Genom olyckliga förälskelser, mobbing och allmän tonårsförvirring med hormoner från helvetet och social klumpighet. Inga rockdivor, pinsamma texter, sexistiska videos eller usla konserter har någonsin kunnat ändra på den saken och lär inte göra det i framtiden heller. Att få tillbringa sina tonår i sällskap av skivstället var helt avgörande för min hälsa och det är jag nog inte ensam om att tycka. Många, många fler än jag har en gång suttit finniga och missförstådda på tonårsrummet och tänkt att "mina band" förstår mig iallafall och en dag ska jag fan hämnas på alla (fast just nu är jag fjorton och har läxor, onani och mellanmål att tänka på och jag gillar ändå inte att slåss).

Alla som har skänkt intervjuer med hårdrocksartister och favoritskivornas texthäften bara aningens mer uppmärksamhet än en grisblinkning, vet att mänsklighetens hela känslospektra ryms i hårdrocken. De som tycker att det är "gnälligt" att uppmärksamma känslor som framkallas av rasism och sexism, borde ha fått frätskador i både öron och ögon av var och varannan intervju och låttext för längesedan. Hårdrocken går ut på att gnälla och skälla, väsa och fräsa, vråla och ge långfingret åt allt och alla man är förbannad på. Om det sedan är ens egna uppfuckade känslor eller rasister, sexister och annat pack är upp till var och en att bestämma.

Den som ger sig på hårdrockare som engagerar sig för något mer än öl och luftgitarr, förtjänar inte ens ett långfinger. Om du sitter och läser intervjuer med musiker och känner dig inspirerad av hur de har slitit i motvind och tagit sig upp ur skiten, samtidigt som du beter dig som ett as mot andra som kämpar med sitt, är du ingen hårdrockare utan bara en liten lort. Mindre metal än så blir det knappast och innerst inne vet du nog det själv.

3 kommentarer:

  1. Jag kan känna igen mig lite i det du skriver.
    När jag fick reda på att jag hade AS (aspergers Syndrom).
    då kände jag att jag inte hör hemma någonstans.
    Men jag lyssnade på Iron Maiden , DIO , Black Sabbath & Pink Floyd.
    Då var jag hemma direkt.

    Hårdrock och Prog finns där för oss som känner oss udda eller utanför .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så sant. Det är vår värld, där vi aldrig ska behöva känna oss ovälkomna :)

      Radera
  2. Men varför dras vi till Hårdrocken.
    Det måste finnas något svar eller så vill någon att alla är välkommna under Hårdrockens tak.

    SvaraRadera