I väntans tider

Jag kan omöjligt vara ensam om det. Det kan inte främst bero på min ADD eller min autism. Eller ens det faktum att jag praktiskt taget lever med telefonen klistrad vid örat 90% av min arbetstid. Inte heller vädret, även om jag mår kasst av att sommaren nalkas. Den luckrar upp världens rutiner och rubbar därmed mina. Men nej, jag tror faktiskt inte att det är årstiden som gäckar mig mest just nu. Det är den omöjliga balansgången mellan jobb, fritidsintressen och lugn.

När jag går upp på morgonen, tar min morgonmedicin - för närvarande även lugnande eftersom min skalle vägrar stressa av på egen hand - så är min proppfyllda bokhylla, den mindre imponerade filmhyllan och min växande skivsamling det första jag ser. Och jag känner obehaget komma krypande. Vad fan är det för fel på mig som inte kan njuta lika mycket av musiken som förr? Varför känner jag ett fullkomligt absurt krav på att lyssna, istället för den där underbara, otvungna lusten att känna varenda riff och takt pulsera tusen gånger om tills de är delar av mitt blodomlopp?

Jag har alltid haft svårt för nya intryck. Det tar längre tid för mig att ta in och smälta, helt enkelt. Som så mycket annat är det en fråga om tid och insikten att jag har så många band, skivor och låtar på min inre lista som jag vet att jag vill dränka öronen i och bara rånjuta av i all evighet, gör mig ibland så stressad och arg att jag inte ens vill se åt mina skivor. Jag är så oerhört trött på att vara trött.

En fin sak jag har upptäckt med musiken är dock att mitt intresse aldrig falnar på riktigt. Det är givetvis inget konstigt för alla dedikerade hårdrockare, men har man en hjärna som min, är det inte ovanligt att något man hyser ett passionerat intresse för, mycket väl kan förlora sin tjuskraft helt oväntat och ge plats åt något annat. Det mönstret har alltid funnits i mitt musiklyssnande också. När jag upptäckte Kiss, klev favoriterna Europe åt sidan, vid Hammefalls intåg föll Kiss helt i glömska och när Sonata Arctica kom, såg jag inte mer åt göteborgarna.

Sedan jag började blogga har jag medvetet kämpat emot det sättet att lyssna. Med tanke på hur mycket fantastisk musik inom olika genrer som jag har upptäckt de senaste två åren, så har det förstås varit värt det. Men jag vill ju för helvete kunna njuta av den också, mycket mer än jag har gjort sista tiden.

Samhällets stress och krav smittar av sig. Det är bara att erkänna det. Produktionstänket sipprar sig in i våra liv så obemärkt att det nästan är komiskt. Iallafall de stunder då man orkar skratta åt det absurda i vårt sätt att leva. Det är självklart enklast att skylla sig själv. Skaffa sig en krage att ta sig i och ta kontroll över tiden, stoppa energitjuvar och lära sig andas rätt, käka rätt och röra på sig så att man får energi och lust till frisk luft, socialisering, knull och fulkultur.

Men jag orkar inte. Jag vill ligga i soffan och glo på serier med neddragna persienner och käka chips dagarna i ända. Jag vill tillbaka till mitt flickrum, vara fjorton år igen och inte bry mig om mycket mer än gitarren, skivorna, böckerna och onanin. (Ja, vad fan gjorde NI som fjortonåringar? Hade händerna på täcket och gallrade rovor för tio kronor raden, kanske?)

Jag är trött på patetiska pojkar som trakasserar mina kvinnliga branschkollegor, på feministiska bloggerskor som inte inser att alla kvinnor inte har exakt samma problem med exakt samma saker, på alla rasistiska små as och på vår syn på arbete och de heliga åtta timmarna som inte ens behöver fyllas med något meningsfullt för att folk ska sträva efter att få dem.

Jag är trött på mig själv, på min hjärna som registrerar allt utan att minnas vad som är viktigt, på mitt behov av att vara duktig och den återkommande insikten om hur otroligt lite gemenskap jag känner med andra människor. Men under tiden som jag har suttit och skrivit det här, har jag haft Iron Maiden i lurarna och kan åtminstone trösta mig med att jag varken har tröttnat på Afraid To Shoot Strangers eller The Wicker Man och det är jag garanterat inte ensam om. My time (for metal) will come.