onsdag 21 maj 2014

Hurra på ettårsdagen (i efterskott)

För ett år sedan satte sig en sorgligt ouppdaterad hårdrockare framför sin dator och undrade vad hon skulle göra av sin fritid. Hon jobbade för mycket, gick upp lite för intensivt i annonser och struktur för att det skulle vara riktigt hälsosamt och led till råga på eländet av social fobi. 

Så vad skulle hon göra för att inte tillvaron skulle bestå enbart av duktigheter? Jo, skaffa sig en hobby, förstås. Eftersom hårdrockaren hade ganska många olika intressen, så funderade hon på alltifrån tvärflöjtsspel och tantbalett, till att återuppta styrketräningen (men blev avrådd av sin sjukgymnast) och lära sig sy kläder. 

En afton när hon satt kände sig ovanligt irriterad på sin ohanterliga fritid och därtill hade suttit alldeles för länge vid datorn och slöklickat, beslöt hon sig för att skapa en blogg.

Ångest följde så snart den var skapad, för vad skulle hon skriva om egentligen? Inte ville hon skriva om sina funktionshinder, politik eller religion. Nej, just de bitarna var hon rejält trött på att prata om vid tillfället, och hennes första inlägg kom att handla om tid. 

Andra inlägget kom dagen efter och temat var musikminnen. Tredje inlägget handlade om döden och sedan rullade det på. Samtidigt jobbade jag med ett tidningsnummer för SKVT och eftersom jag hade suttit nedgrävd i annonssälj som en annan mullvad den senaste tiden, ville jag få göra något annat. En intervju, kanske? Någon intressant person från vårt utgivningsområde som inte sysslade med jordbruk, motorer och kyrkkaffe, och gärna med något som jag var intresserad av. 

Valet föll på Sweden Rock Magazines Erik Thompson, som var uppvuxen i vårt utgivningsområde (nu ger vi inte längre ut tidningen på Kronoparken i Karlstad, men jag är väldigt glad att vi gjorde det förra året) och efter en lång inre litania av den sortens ångest som drabbar en person med social fobi och kasst självförtroende när hen inser att hen har åtagit sig något som hen inte behärskar så bra, ringde jag allmänt skakande upp herrn en fredag och påbörjade ett samtal som väl har fortsatt mer eller mindre dagligen sedan dess. 

Jag firar min grottas födelsedag av flera orsaker. Det här projektet har många gånger varit jobbigt, ibland rentutav tråkigt och segt, men det har gett mig otroligt mycket. 

Glädje, vänner och självförtroende. Ny kunskap och än mer vetskap om hur mycket jag ännu inte kan.
En utmaning för min sociala fobi, mitt dåliga självförtroende och inte minst mina två funktionshinder. 

Det viktigaste har varit insikten om att man måste arbeta hårt för att verkligen bli bra och att man inte behöver vara expert på något för att få uttala sig. Att man inte måste vara ett levande lexikon eller ha lyssnat på allt i "rätt" ordning. Att man kan få säga att "nej, jag hade ingen aning om vem Cliff Burton var förrän jag var närmare 30, även om jag alltid har sett mig som hårdrockare" och att det får vara okej. I min värld har det inte varit något självklart och jag har alltid blivit otroligt glad när jag har träffat på hårdrockare som visserligen blir mycket förvånade, men aldrig dryga över att min väg till ett band har sett annorlunda ut än deras.

För lite över en vecka sedan postade jag min första intervju för Crank-it-up, fick inbjudan till gruppen på Facebook och igår dök ett mail med mina användaruppgifter till Crank-it-ups sida upp. Nätt och jämnt ett år efter mitt första, förvirrande inlägg här är jag skribent och det känns lika roligt som läskigt. 

Inläggen här kommer, som ni redan har märkt, att inte vara lika frekventa som förr. Jag hinner helt enkelt inte när vi är två istället för tre på jobbet och när jag har fått möjligheten att jobba med ett engagerat och supertrevligt team som når en bra bit längre än den här bloggen.

Jag kommer fortfarande att skriva här, jag har trots allt ett antal inläggsidéer på lager som passar bäst här, men tiden är mindre. För ett år sedan visste jag inte vad jag skulle fylla min fritid med. Nu behöver jag en tidvändare för att kunna lyssna på alla skatter jag har upptäckt det här året. 

Time What Is Time (1992)


3 kommentarer:

  1. Idag kan vi grottan på årsdagen gratta
    Vi läsare kan oss lyckliga skatta
    som här har en fristad fri från trams
    och poänglösa inlägg om krimskrams

    Här finns istället Helloween som vaktar nycklarna sju
    och en rykande färsk Castillion-intervju
    medan Manowar krigar sig ner i spagat
    och Finland vill bjuda på arktisk sonat
    Vi samlas och hurrar i denna kväll
    för bloggaren som nobbar en Highway to hell.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Arktisk sonat <3
      Du gömmer en poet inom dig, min karmosinröda vän, och med vin och metal ska jag locka fram den när vi ses nästa gång! Tack!!!

      Radera
    2. Min grottvän, det räcker med att jag får slappna av och lyssna på metal så kommer det fram =)

      Radera