Hopplösa Romantiker: Within Temptation

Onsdagens inlägg om Opeth ligger på sätt och vis ganska nära det här nya temat som är det andra och sista den här veckan. Jag kommer bara att uppdatera bloggen två gånger i veckan nu de närmaste veckorna och som titeln ovan anger är det dags för trånande suckar och klyschor som vi låtsas att vi inte blir ett dugg berörda av. Mina damer, herrar och övriga: En varm applåd för holländarna i Within Temptation!

Vi hittar dessa romantiker i symphonic metal-myllan, med goth metal-sektionen som närmaste granne. Det finns en gräns mellan dem, men då de kommer mycket väl överens, lånas och utbyts idéer tämligen frekvent åt båda hållen. (Ovan nämnda Opeth hör förstås inte till någondera genre, men prog metal är såpass vildvuxen av sig, att den sprider sig som kvickrot över alla möjliga gränser.) Det här temat är inte inriktat på bandbeskrivningar, utan känslouttryck, och för att komma i stämning börjar vi med den allra första låt jag hörde med gruppen, därtill på en samlingsskiva med keltisk musik:

Our Farewell (2000)

Temat, om ni uppsnappade texten, är förlust och det var total kapitulation från min sida första gången jag hörde den - utan att ha en aning om att det var ett metalband. Within Temptation fanns helt enkelt med som nummer elva på samlingsskivan Celtic Circle (2003), som jag införskaffade under mina fruktlösa sökningar efter en speciell skiva med keltisk harpa. Keltiskt som keltiskt, tänkte jag troligen och så hamnade den i samlingen. En mina mer udda vägar till ett metalband, helt klart.

Within Temptation har gjort nio medlemsbyten under sina arton aktiva år och nu finns endast tre av originalmedlemmarna kvar, sångerskan Sharon den Adel och basisten Jeroen van Veen, samt studiogitarristen Robert Westerholt. Eftersom mitt första möte med dem skedde långt bortom metalsektionen, var det den här skamlösa Nightwish-kopian som fick mig att förstå att det var ett metalband jag hade lyssnat på, och inte norska schlagerflummarna Secret Garden:

Dark Wings (2000)

Don't you die on me

You haven't made your peace

Live life, breathe, breathe

Vi har flickmjuk sopran, gothmystik och döden lurar runt knuten. Ja, vi har hört det förr, men det gör det inte nödvändigtvis sämre. Nightwishs röst (alla tre), är en kvinnas, medan Sharon den Adels är mer flickaktig. Det är inte operasång här - en trevlig omväxling om man har tröttnat på korsettsnörda barmar - och eftersom alla goda ting är tre ska vi avsluta vår första romantiklördag med en liten lektion om en något udda fågel i gothic metal-skogen:

Den som inte sov sig igenom litteraturhistorien på svensklektionerna, vet förhoppningsvis att begreppet "romantik" inte är något som exklusivt handlar om kärlekskranka par. Romantiken är en rörelse som var stor mellan 1750-talet och 1830-talet, och som i allt väsentligt var en reaktion mot upplysningstidens förnuftstänk. Människan kunde uppenbarligen inte leva på tilltron till mekaniken allena, utan behövde sina sagor, fantasier och rosenblad för att vara lycklig. Kärleken, eller det romantiska förhållningssättet, kunde genomsyra allt och naturens mystik var ett nästintill obligatoriskt tema. Within Temptation ville inte vara sämre, utan komponerade ihop det här, som väl egentligen borde klassificeras som skogsporr. 

In Perfect Harmony (2000)

Det är så flummigt att man bara väntar på att få se en flötjdrillande faun trippa över en äng - och jag gissar att det kan vara en hyfsat god väg att introducera metal till, låt säga, mormödrar? Hårdrockare, köp rosor och gör er plikt!