onsdag 8 januari 2014

Vikingatåg: Thyrfing

1995 fyllde jag 12 år och låg och vacklade mellan Europekassetten, Absolute Dance 6 och Nordman. I mellanstadiet var det fortfarande okej att vara lite spretig med musik, åtminstone för min del, och iklädd lockig peruk mimade jag till Open Your Heart i en spinkig imitation av Joey Tempest på klassens lilla musikhistoriska föreställning för föräldrarna.

Bortsett ifrån Europekassetten var det mest Nordman som gällde och jag var mycket stolt över min nya CD-spelare och skivan med Vandraren på. Det kändes mystiskt och vemodigt med folkmusiken, och det tilltalade mig väldigt mycket. Både pappa och farfar hade nyckelharpor, syrran och jag spelade fiol och jag läste såväl Vicke Viking som Prins Valiant med förtjusning, så fascinationen för vikingatiden fanns där tidigt. Långt senare dök Vintersorg upp med härskrin och asatro, men även med mina mått mätt är det besynnerligt hur jag kunde undgå Thyrfings existens så pass länge. Det är hög tid att bänka sig vid årorna och blicka ut över vindpinade stränder.

Vansinnesvisan (2002)


"Djävlar anamma
Svält och bedrövelse
Pest och förintelse
Död och förbannelse"

Upplyftande, inte sant? Det är bara flugsvampsförgiftningen och Krakens sugproppar som ligger mellan Thyrfing och avgrunden. Vikingarnas plats i heavy metal är ganska stor och ingen som kan sin historia någorlunda hyggligt blir väl förvånad över att de har frodats mest på de svenska, norska och finska scenerna.

Det som skiljer viking metal från metal med vikingatema är de mycket karaktäristiska inslagen av folkmusik och att man ofta sjunger på det egna modersmålet istället för, eller växlat med engelska. I Thyrfings fall är språkvariationen något annorlunda, eftersom de har både svenska och engelska texter i ungefär lika stor utsträckning och dessutom blandat på fem skivor. Influenserna som jag själv tycker mig höra är Bathory (disten i Vansinnesvisan), Vintersorg (Askans Rike) och ett ej föraktligt mått av syntglädje som hämtad från min sambos samling av gamla Sega Mega Drive-spel:

Valdr Galga (1999)



Thyrfing håller en fin balansgång mellan kitsch och epik, och egentligen är det väl det jag gillar med hela den här genren. Bandet är en manlig (nåja) sextett som bytt medlemmar blott fyra gånger under sina arton aktiva år. Tyresö är deras hemvist, men huruvida namnet kändes extra passande på grund av detta vet jag inte. Tyrfing (utan h) är dock namnet på ett svärd i den nordiska mytologin, smitt av dvärgarna Durin och Dvalin (ja, Tolkien lånade utan vidare det senare namnet till en av dvärgarna i Bilbo). I händerna på bärsärken Angantyr spelar detta svärd en viktig roll i den isländska Hervararsagan.

Men åter till 2000-talet och dagens Thyrfing. Jag fäster mig vid språk och uttal snabbt och Thyrfings förste sångare Thomas Väänänen har en ytterst välartikulerad stockholmska, även under growlpartierna. En kurs i att säga "r", skulle man kunna säga, som tar slut rätt tvärt i och med Jens Rydéns intåg på Hels Vite (2008). Det är inte lika käckt, stundtals nästan trögt och med tanke på att det förmodligen var förbaskat tungrott vid årorna i motvind och strömmar, så är det passande med en mörkare ton. Festar man runt Valhalls mjödstinna getspenar och grisen Särimner blir sinnelaget troligtvis mer uppsluppet, men här nere i Midgård (vikingarnas namn på människornas hemvist) levde de allra flesta ett hårt liv under det vi kallar vikingatiden, i synnerhet ute på haven. Döden fanns allestädes närvarande i skörbjugg och barnsängar, krig och på galgbacken där fler än en skeppsplundrare mötte sitt öde:

Griftefrid (2008)



En röst för segerrus och en för korptider. Jag får inte samma högtidskänsla som av Bathory, men det är en nästan orättvis jämförelse. Avsaknaden av klaviatur i Quorthorns livsprojekt ger ett strävare och mer allvarsamt intryck, medan Thyrfing ligger åt det yviga hållet samtidigt som texterna är råare och mer direkta. Vill du känna dig högtidlig och allvarsam sätter du på Bathory, men behöver du lite fräsande vågskum och härskrin så rekommenderar jag Angantyrs sexeggade svärd. Och nej, det är ingen idé att feltolka det där sista med flit, för som alla vet var kyskheten särdeles utmärkande för denna tidsepok... Tror jag.

4 kommentarer:

  1. Haha exakt den historien med stereon, nordman och fan det var iof ride the lightning skivan. Men annars känner jag lätt igen mig. För övrigt drog du iväg ett asgarv från mig när jag läste promenad till fälttåg. Det var lätt dagens =) Ha det fint....Oh just det måste påpeka att Falkenbach är en fantastisk atmosfärisk folk/viking metal. Lyssna gärna lite på dem och säg vad du tycker. Heralding - The Fireblade skivan med Heathen foray och forest unknown är überbra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag undrar om herrarna Laiho och Seppälä hade tänkt sig det när de satte riffen :D

      Radera
  2. Svar: Ja verkligen man får en sådan energi och styrka som aldrig annars skulle infunnit sig! :D

    / haha ja det känner man igen... Nordmans skiva spelades sönder och samman hemma hos mig!

    SvaraRadera