Sonata Arctica
Live In Finland
2011
Tony Kakko är den förste och ende sångare jag har sett live med ett yvigare kroppsspråk än mina heta aerobicsledare på universitetets idrottsförening 2004. Keyboardisten Henrik Klingenberg påminner om en stenad hippie, Marko Paasikoski lyfter inte blicken från sin bas i onödan och längst bak befinner sig Tommy Portimo, glatt trampande som en mänsklig solenergikälla. Den ende som ger något som helst intryck av metal är Elias Viljanen.
Sonata Arctica innehar status som första power metal-förälskelse hos mig, men sanningen att säga har ingen av mina tre konserter med dem lämnat något bestående intryck. Deras första DVD For The Sake Of Revenge (2006) var bitvis direkt pinsam med uppenbara textmissar, dålig kommunikation och en envis blyghet som aldrig riktigt släppte, så mina förväntningar på Live In Finland (2011) var avsevärt svalare. Nu när jag dammar av den för första gången på säkert ett år är det ett kärt återseende.
De fem finnarna har alltid varit ojämna live, oavsett vilka konstellationer vi talar om, men från och med Unia (2007) har de värsta sprickorna tätats. Mindre dubbeltramp och syntfanfarer, mer tyngd och fler nyanser som har gett i synnerhet Kakko en helt annan energi på scen. Öppningen Flag In The Ground är så självklar att den tycks vara över med en axelryckning, men så värmer Kakko upp den finska publiken med sina säregna gymnastikövningar under The Last Amazing Grace och svårmodiga grimaser i Juliet... och påminner mig om hur bra Sonata Arctica är när de väl tar ut svängarna.
Bitvis är det mer teaterkänsla än metal. Kakkos kroppsspråk och röstförvrängningar är nästan för dominerande, men glädjande nog är det inte frågan om pajaskonster för att skyla över dålig form, för han är verkligen på topp här. Dock hade han gärna fått låta bli att sjunka ner på golvet under semiballaden Replica, eftersom varken Paasikoski eller Viljanen fyller ut tomrummet.
Den här spelningen bjuder på en väldigt blandad repertoar, med godbitar från alla skivor utom Silence (2001) och det låter... bra. Det är inte riktigt rättvist att jag har "glömt" den under så lång tid, för Victoria's Secret är exakt så intensiv och svettig som den ska vara, The Misery fyller scenen med ljuv plåga och när det äntligen - äntligen! - blir en bas att tala om i släktdramat Caleb så kliver Paasikoski fram en bit. Faktum är att samtliga fem herrar tycks lossna och Kakko leder publiken i en sista gymnastikövning innan den givna avslutningen Don't Say A Word tar vid.
Jag undrar inte varför jag inte har sträcklyssnat mer på den, för lika suveräna som Sonata Arctica är på skiva, lika ojämna kan de vara live. Men kan man avsluta en konsert med joddling och en etanolvariant av Hava Nagila utan att korsa gränsen till skämskuddeavdelningen, så förtjänar man betydligt mer tid än jag har gett Live In Finland.
Jag köpte inte den här DVDn av ett skäl, nämligen att mellansnacket är på otextad finska. Just Tony Kakko är väldigt bra på mellansnack så jag vill förstå det. Kan hålla med om att Sonata Arctica ibland är lite ojämna live, men lägstanivån är låg. Ett band som får mig att båda gråta och asgarva på samma konsert förtjänar dessutom all live-respekt.
SvaraRaderaFinska är världens vackraste språk, så det är ett mycket gott skäl :D
Radera