tisdag 26 november 2013

Till Martin

Under mitt allra första samtal med Erik, när jag intervjuade honom, kom vi att prata om döden efter en stund. Tre dödsfall i hårdrocksvärlden på tjugo dagar var helt enkelt omöjligt att inte komma in på, hur lite det än hade med orsaken till intervjun att göra. Ingen människa är utbytbar, men börjar vi dessutom tala om personer som är intimt förknippade med ett bands själ och hjärta, en person som både är vän och kollega, så blir förlusten något som får spridning långt utöver den personliga kretsen. Att sorgen kan delas av människor som aldrig har mött personen annat än på skiva, är givet, för alla musikälskare vet vilka otroliga avtryck vissa skivor och musiker har satt.

Igår kväll, mitt i fiskpinnarna och potatismoset, ringde mamma och berättade att min gamle klasskompis och tonårsförälskelse hade tagit sitt liv. Vi hade inte haft kontakt sedan gymnasiet, även om jag träffade på honom ett par gånger när jag var och hälsade på i min hemstad. Förutom mina tjejkompisar från den tiden, är det bara honom jag har några goda minnen av bland mina jämnåriga där. 

Jag blev förälskad i honom i sjuan, han fick reda på det och retade mig som bara den, men aldrig elakt. Han brukade sno mina glasögon - tills han själv fick brillor. Han kallade mig tågräls för min tandställning - tills han själv fick en. Han blev ihop med min bästa kompis och vi började ses utanför skolan. Retades konstant och min förälskelse hade sedan länge gått över. Jag tyckte om honom.

I nian introducerade han HammerFall för mig och min musikvärld förändrades. Legacy Of Kings (1998) har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var det första jag hörde av power metal, och efter att Martin spelade den på bildlektionen i nian brände han den åt mig - antagligen för att jag tjatade så förfärligt, och han var tillsammans med min bästa vän, så det gick inte att komma undan tjatet.

Jag råkade på honom emellanåt och vi brukade småprata lite, skratta åt högstadietiden och sedan var det inte mer med det. Några minuter här, några minuter där. Jag gör inga som helst anspråk på att känna honom längre, eller kunna säga något om hur han var som person efter gymnasiet. Vi var vänner på FB, men vad säger det? Jag vet bara att han är en av mycket få personer som jag minns med värme från min hemstad och att det gjorde så ont när mamma berättade. 

Det är inte självklart att vilja leva. Jag vet det av erfarenhet, både hos mig själv och vänner. Ibland är det vackra i livet bara är ett hån mot allt som gör ont. En påminnelse om det man inte har, det som har gått sönder och det som inte slutar att blöda. 


Martin Lundkvist 1983-2013

 

4 kommentarer:

  1. Vad fint skrivet. :-) Alla kommer vi minnas Martin på våra egna sätt. Frida L

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Frida. Martin var, som sagt, en av få jag minns med glädje från Sävsjö, och av någon anledning är det alltid så dags att minnas sådana människor när det är för sent...

      Radera
  2. Fick denna länk som ett sms, blev lite orolig först men förstod snart att de va dina minnen av Martin som du delade med dig. Det va trevligt att få ta del av dom de va fint skrivet. Jag vet inte vem du är och jag behöver inte veta heller. Mvh Benny Lundkvist

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänker på er som stod Martin nära och önskar att ni ska finna stöd och tröst i era minnen av honom.

      Radera