"Var inte rädd för mörkret"

Hösten nalkas, majoriteten av alla som talar om det gör det med mulen uppsyn och klagande stämma. Själv har jag längtat sedan semestern började, runt midsommar. Inte för att jag missunnar folk möjligheten att fylla på energidepåerna och livslusten. Det är bara det att min egen smälte ihop och rann ut av sommarvärmen.

Men nog om det. Grottmänniskan är tillbaka med nytt och gammalt, lika gnällig som förr och förhoppningsvis lite mer närvarande (men räkna inte med det). I skrivande stund ljuder Sabaton i lurarna - ett band som jag i vanlig ordning ser till att kolla in långt efter att de har slagit igenom. När jag tänker efter har jag nog bara "hängt med i tiden" på bloggen när jag lyssnade in Children Of Bodoms, Sonata Arcticas och Watains senaste studioalbum. Annars vet min lilla läsarskara att här upptäcks musiken i precis vilken ordning som helst. En tid framöver ska det bli krönikor igen och eftersom det fjärde ovan nämnda bandet gör sitt bästa för att hålla sig på skuggsidan, så ska vi prata om mörker.

Sworn To The Dark (2007)

När jag var liten var jag brutalt mörkrädd. Skräckfilmer vågade jag inte se förrän långt upp i tonåren och såväl finska troll som svensk black metal har skrämt slag på mig till den grad att jag mailade Mattias Marklund och frågade hur pass farligt hans Vintersorg var. Inte särskilt, visade det sig. Ingen nazism, ingen människooffrande hedendom eller djävulsdyrkan. Efter att ha blivit lugnad, lyssnade jag ofta på dem när jag åkte de sju milen till kyrkan på lördagarna för katolska studier. Av någon anledning var diakonen jag studerade för inte alls intresserad av min upptäckt.

Idag kan jag skratta åt det, men faktum är att jag skulle vilja uppleva den där skräcken igen. Leta upp en skiva och känna den där molande avsmaken inför omslag, logga eller texter. Lyssna och vilja värja mig. Känna mig hotad, bli kränkt och tjura tills jag inte kan bärga mig, utan måste höra det igen.

Band, särskilt de vi älskar mest, kommer undan med mycket. Inte för att fansen inte bryr sig - tvärtom - utan för att man bygger upp en relation till dem. Vintersorg är ett otroligt viktigt band för mig, just för att de var först med att leverera ett genuint, skärande obehag. Tillsammans med Finntroll hör de till mina små utbrott av moralpanik, men den sortens panik brukar inte hålla i sig särskilt länge hos mig. Att bli rädd är en sak, att fortsätta vara det på ren trots förtjänar däremot dumstrut.

Istället för att skjutas åt sidan helt, fortsatte alltså Vintersorg att utgöra en lockelse. Uppenbarligen fanns det något slags hålrum som kunde fyllas av fjällbäckar, svält, offerriter och gutturalt morrande. Kontrasterna mellan dem och mina religiösa texter och hymner, var alldeles för intressanta för att jag skulle kunna låta bli att lyssna. Att kunna bli hotad av någonting så harmlöst som snurrande plastskivor provocerade mig bortom all rimlighet, så jag såg till att lyssna på dem och läsa texterna tills jag inte bara slutade vara rädd, utan lyssnade med förtjusning.

Svältvinter (1999)

Mörker och rädsla är en naturlig del av livet. En del får uppleva alltför mycket av det, andra slipper undan så lindrigt att man häpnar. Det är ofta de senare som börjar oja sig över våld, död och ångestvrål på skivor och scener. Skräcken inför alla de känslor, tankar och uttryck som vi inte vill kännas vid, avfärdas smidigt som våldsglorifiering, destruktivitet eller barnslig provokation. På så vis slipper man utmana sig själv och kan istället skjuta över ansvaret för skräcken på någon annan. Är man dessutom tillräckligt känd för att bre ut sin skräck i media, är det förstås extra skönt. Istället för att stanna upp, ta sig tid att lyssna och undersöka vad det är man känner så får man rasa av sig, svepa om sig den rättfärdiges indignation och slippa erkänna vad man verkligen är rädd för. Emellanåt med stygga små konsekvenser som man kanske inte hade räknat med...

Rätt ofta är den där skräcken förpackad i inbillad omsorg om andra. Barnen. De ensamma. De psykiskt instabila. Alla de där som, till skillnad ifrån ordentliga, sakliga och sunda personer, inte kan skilja mellan dikt och verklighet. Ett mycket smidigt sätt att få vara den som pekar ut fulheten, utan att behöva säga som det är: "Vad barnen och de oordentliga känner vet jag inte, men om jag som är vuxen och klok inte gillar det här, så måste det betyda att dessa arma stackare blir skräckslagna, och det måste vi sätta stopp för." Att behovet av sådan musik med stor sannolikhet uppstår genom vuxna och ordentliga människors oförmåga att lyssna på trasiga människor som behöver prata, tycks inte ha föresvävat dem för en sekund.  

Jag avfärdar absolut inte rädsla för musik. Tvärtom. Musik utgör en enorm kraft och kan framkalla så många olika känslor beroende på vem som lyssnar, vart hen lyssnar och i vilket sammanhang. Jag kan självklart aldrig förklara fullt ut för någon vad jag upplevde när jag hörde Uriah Heeps "Question" första gången, eller varför jag inte kan åka förbi vissa platser utan att få "Fade To Black" på hjärnan och hamna i en omedelbar, om än tillfällig, melankoli. Inte heller kan jag presentera mina mest älskade låtar om död, ensamhet, hat och frustration för någon som visserligen har frågat, men helt uppenbart inte vill utmana sig själv.

Som avslutning på det här inlägget vill jag därför lyfta fram en människa som inte var rädd för mörkret. För någon vecka sedan gick jag på bussen hem från jobbet. Jag hade lurar i öronen, var skittrött och min sociala kompetens låg i nivå med en lättretad katts. När så någon tog tag i mig, bakifrån dessutom, fräste jag ur mig ett "Vad?!" i en ton som kunde få mjölk att surna.

Det visade sig att den som stört mig i friden bara ville fråga om jag kunde tänka mig att åka gratis på hennes busskort, eftersom hon egentligen hade rätt till en ledsagare som inte var på plats. Kunde jag tänka mig att åka gratis och hålla henne sällskap de fem minuterna till sjukhuset?

Rejält skamsen över mitt utbrott bad jag om ursäkt och gjorde henne sällskap. Hon berättade att bussturer gav henne ångest och att det hjälpte att prata med någon. Sedan pekade hon på min mp3-spelare. Vad lyssnade jag på? Metal. Ville hon lyssna? Innan jag steg av hade hon bett mig skriva ner, inte bara det hon hann höra, utan en hel lista med band som påminde om det hon hört.

Egentligen var det fantastiskt. En vilt främmande människa satt och pekade på papperslappen, bläddrade på mp3-spelaren och utbrast "skriv! skriv!" med jämna mellanrum. Innan jag gick av synade hon lappen och tittade på mig.

"Du vet, jag gillade det där första bäst... vad heter det nu? När de vrålar sådär?"
"Growl?"
"Just det! Det känns så jävla bra i en."

Här är lite av det hon hörde och jag behöver väl knappast påpeka hur rörande överens vi var?

Askans Rike (1999)

Hade jag inte utmanat mig själv med musik jag skrämdes av, skulle jag inte ha haft det där samtalet. Människor som skräms av mörker, inre eller yttre, glömmer nämligen en mycket viktig sak. Har man vandrat i det tillräckligt länge, vänjer sig sinnena så småningom och hittar utvägar som inte syntes medan man hade starkt ljus omkring sig och bara behövde traska vägen fram. Det är den funktionen som "destruktiv" musik kan fylla, i synnerhet när du får dela den med någon. 

För ingen är väl så omänskligt dum att hen tror vi lyssnare går runt i olycklig bisterhet och planerar häradståg mot folk som ser ut att ha det trevligt i onödan? Jo, förresten. Det gör det säkert.