söndag 8 maj 2016

Raise the colors!

Vad har Black Sails och Running Wild, Wuthering Heights och Dream Evil gemensamt? De två förstnämnda har pirattema och de två sistnämnda är band du förmodligen inte har lyssnat jättemycket på ifall du inte gått på en stadig power metal-diet sedan 90-talet.

Wuthering Heights - The Road Goes Ever On (2004)


Särskilt svindlande är det inte, men det kan man inte vänta sig när det handlar om danskar. Det är nämligen så att från södra Danmark till norra Finland ser metalfaunan i princip ut såhär: Volbeat - Pretty Maids - Soilwork - In Flames - Finntroll - Nightwish. Danmark har gubbrock, Sverige melodisk döds och Finland identitetskris. Och ja, jag vet självklart att det är en lika ofullständig som ultragenereliserande beskrivning, men det här är en blogg, inget lexikon.

Så, tillbaka till likheterna mellan dansk och svensk power metal, tysk speed metal och en jävla Starz-serie. Det handlar naturligtvis om njutning. Inget annat. Efter min senaste recesion för Crank var jag utmattad. Egentligen långt innan dess, men det var då det började gå upp för mig exakt hur slut jag var. Det tog tre veckor innan jag ens kände lust att höra musik igen. Jag och sambon följer Black Sails på HBO och när senaste säsongen tog slut i början av april, började jag i vanlig ordning om. Såg om tredje säsongen (allvarligt talat, ni BÖR se den serien ifall ni har minsta lilla läggning åt historiska äventyr) för att fånga upp alla detaljer jag alltid missar  när man ser ett avsnitt åt gången. När jag var klar uppstod ett tomrum - så jag började om från säsong 1. 

Jag var så lycklig. Som en gräddmätt katt i solen utan tidsuppfattning. Oftast är autism jävligt störande, men inte när man hyperfokuserar och världen stängs av. Då pågår en mental orgasm i skallen och i helvete heller att man vill bli av med den. Jag var fast i pirattemat och började plöja dokumentärer (som jag redan sett), tills det inte räckte heller och jag inte helt oväntat hängav mig åt något av det bästa i sjöfartsväg hushållet kan erbjuda:

Running Wild - Port Royal (1988)

En hårdrockare som får tvinga sig själv att spela en skiva överhuvudtaget, är naturligtvis svårt sjuk i själen. Det ska helt enkelt inte vara så, om man inte har svåra öronsmärtor eller någon annan åkomma som gör en tillfälligt oförmögen att orka med någon form av sinnesintryck. Det tog verkligen emot att sätta på skivan, vilket gjorde mig så förbannad att jag spelade igenom Masquerade (1995) också. Sedan Resilient (2013) med benäget bistånd av sambon (som naturligtvis var oerhört lättad över dessa tecken på själsligt tillfrisknande). Sakta men säkert fick jag tillbaka suget att bara lyssna. Passivt, slött och njutningslystet. Analysera och recensera var - och är fortfarande - uteslutet. Att skriva upp en skiva, en låttitel eller ett band jag var nyfiken på var absolut max. Istället återupptäckte jag en gammal skiva jag en gång ägt i bränt format (gåva från människa som sorterade ut sin samling på gymnasiet). 
Dream Evil - The Chosen Ones (2002)

Många hårdrockare lär ha en särskild genre, ett band eller en skiva som är en expressresa till absolut komfort. För mig är det skivor jag upptäckte i tonåren med ljuvligt melodisk och generisk power metal. Inga dörrar att slå in, inga sega, svårtuggade bitar. Lättsmält och välkänt som en piggelin i sommarvärme. Och det är där jag är nu. För tre dagar sedan slog jag upp en SRM för första gången sedan oktobernumret. Läsa reportage orkar jag inte än. Istället strukturerar jag dem. Jag har för länge sedan slutat skämmas för min autistiska kategoriseringsfixering och medan jag bläddrar igenom alla gamla nummer påminns jag. "Åh, den recensionen hade jag glömt." "Hur fan tänkte den HÄR skribenten?" "Den här intervjun är ju en favorit!" "Det var här jag blev nyfiken på det där bandet." Und so weiter. 

Det är ett tidsödande, förmodligen fullkomligt onödigt och dessutom överarbetat projekt om man är någon annan än jag. Perfekt, helt enkelt. Från Black Sails, via ultramelodisk metal till ett excelregister ingen mer än jag frågar efter. Och det funkar. Hårdrock och metal har blivit roligt igen. Min hjärna har äntligen kunnat släppa så pass mycket stress att den (nästan) har slutat koppla allt till prestationer och ansträngningar. Det är en bra bit kvar. Minsta lilla att jag känner prestationskrav (hjärnan har som sagt svårt för alla förändringar) drar jag mig tillbaka. Jag blöder inte näsblod längre. Jag kan lyssna på musik igen. Tack, Starz. Raise the colors!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar