Skiva #3 2016: Sabaton - Heroes On Tour

Nu finns min recension av Sabatons livealbum "Heroes On Tour" att läsa på Crankitup. Jag har ägnat en del av förra veckan åt att försöka få min far att inse grejen med metal (för jag vet inte vilken gång i ordningen) och misslyckats. Jag hoppas att Cranks läsare förstår bättre.

Bland spöken och klosterdrömmar (något av en repris)

När jag var nitton år gammal var jag en hängiven katolik. Uppvuxen med kyrkans barntimmar, körverksamhet och fiolgnisslande i kyrkan och en gammelmormor aktiv i pingstkyrkan var tron och kyrkan en naturlig del av mitt liv. Vid sex års ålder kom så hårdrocken via min storasysters kassett med Europes ”Out Of This World” och man kan nog säga att kristendomen och hårdrocken har vandrat sida vid sida sedan dess, utan att mötas i onödan. Jag har nämligen ohyggligt svårt för kristen hårdrock och metal.

Jag har föreläst om hårdrock på S:t Eriks katolska skola i Stockholm, sjungit i kyrkokör i tolv års tid och var lektor i min församling på den tid då jag fortfarande var aktivt troende. Numera vet jag inte riktigt vad jag tror på och bryr mig egentligen inte särskilt mycket. Jag har alltid varit en benhård förespråkare för det sekulära samhället och den övertygelsen minskade aldrig under de sex år då jag, på egen hand samt i kloster och hos en diakon i S:t Franciskus katolska församling i Jönköping, förberedde mig för att dels konvertera och dels bli nunna.

Fasad på klosterkyrkan sedd från vägen.

Ja, det stämmer. Under tonåren hade jag en allvarlig önskan om att gå i kloster och besökte regelbundet Heliga Hjärtas Kloster vid foten av Omberg i Östergötland. Nu visade det sig att ett liv som nunna inte passade mig och det som avgjorde var att jag inte längre skulle kunna läsa precis vilka böcker jag ville eller lyssna på precis vilken musik jag ville. Lite tillspetsat kan man säga att hårdrocken stängde klosterporten för mig. Istället blev jag sambo med en Manowar- och Judas Priest-älskande ateist som aldrig satt sin fot i en katolsk kyrka. Jag kan sakna tystnaden, regelbundenheten och den fantastiska naturen kring klostret, men jag har aldrig ångrat mig.

Mitt gästrum när jag hälsar på.

Att skriva för Crankitup är något som ligger ungefär så långt ifrån ett klosterliv man kan tänka sig. Ändå finns det faktiskt en gemensam nämnare. Tålamodet. Att leva som nunna innebär ett konstant granskande av det inre livet, ett aldrig sinande arbete med att stå med sig själv och de människor du lever med. I en miljö där distraktionerna är medvetet avskalade blir du tvungen att se dina egna fel och brister i vitögat, lära dig att acceptera dem och arbeta med dem. Egentligen är det inte särskilt annorlunda mot att arbeta med en text. Att sträva efter perfektion, trots att man vet att det är ett ouppnåeligt mål, är både tjusningen och vämjelsen med skrivandet. En del texter som läsaren kan sluka på ett par minuter ligger det timmar av arbete bakom. Ett album med fantastiska bilder, en välskriven recension kan vara frukten av åratals träning. 

Del av biblioteket i klostrets gästhem.

Inget jag har skrivit för Crankitup har fått lika mycket respons som min recension av Ghosts "Meliora". Den publicerade för ungefär ett halvår sedan och klagomål skickades till min chef så sent som i december. Ärligt talat har jag mest haft roligt åt hela saken. Jag är äldst på redaktionen men långtifrån äldst i branschen, så jag skulle aldrig drömma om att låtsas vara expert på något jag inte behärskar. Ghost däremot, eller rättare sagt de religiösa bitarna i Ghosts koncept, är jag expert på. Förmodligen kan jag mer om konceptet än de själva. Det är ju trots allt min kyrka de gör parodi på.

Klosterkyrkan där jag deltagit i otaliga mässor
och gudstjänster från femton års ålder.

"Opus Eponymus" gav mig mysrysningar och "Infestissumam" tog mig med storm, men bortsett ifrån He Is är "Meliora" helt enkelt tråkig. Klen, seg och osexig. Så helt olik den förförande och frasiga debuten och den mästrande, småelaka uppföljaren. Jag var så besviken och det var några av våra läsare också. Fast på mig. Ni som fortfarande är upprörda får sluta gråta nu. Det var naturligtvis roligt att väcka så mycket känslor, men Ghost behöver inte er hjälp och har ni klagomål så skicka dem till mig personligen. Jag kommer förstås att ta anklagelser om att inte förstå gastarnas koncept precis lika allvarligt som de sex medlemmarna själva tar min kyrka och jag lovar att be alla kränkta Meliora-älskare om ursäkt så snart Papa Emeritus IV presenteras tillsammans med ett nytt och hårdare, styggare och sexigare verk.

"Infestissumam" är ett fantastiskt album och parodin på katolicismen en av de bästa som sett dagens ljus. Så jag föreslår att ni som fortfarande känner er manade att försvara sextettens tredje album mot ett av ytterst få betyg under åtta,”besinnen eder” och ”eftersinnen i edra hjärtan på edra läger och varen stilla”, för att citera Bibeln. Eller på ren svenska: låt ingen recensent hindra er från att njuta av Meliora. Martin Carlsson gav Manowars "Gods Of War", ett album jag och sambon älskar, en överkryssad geting i Expressen 2007. Jag kände mig kränkt i tysthet i några veckor, samtidigt som jag njöt ohämmat av överdådiga orkestrar och hyllningar till hednagudar. Livet är fullt av små besvikelser och jag vågar satsa mitt krucifix, mina radband och hela min teologiska bokhylla på att jag blev mer besviken på "Meliora", än någon blev på mitt betyg. 

Hymn Of The Immortal Warriors

(varje gång någon inte älskar den
ohämmat dör en kattunge)