Veckans skiva: Sonata Arctica

Recenserar idag Sonata Arcticas femtonårsjubileum av den återinspelade debuten Ecliptica för Crankitup.

Intervju: Sonata Arctica

Intervju med Sonata Arcticas keyboardist Henrik Klingenberg för Crankitup.

Från nyförälskelse till förnyelse - och allt gnäll däremellan

Hårdrockssläktet är något jag både älskar och suckar djupt åt. Tjurigt och konservativt som småländska bönder, från lågstadieungar till gubbkärringar som gärna vill att genren ska kännas ny och fräsch. Utan att förändras för mycket, förstås. Det får vara någon måtta på äventyrligheterna. Tangentknattret från förnärmade hårdrockare när band inte både lyckas låta nytt och hemtrevligt samtidigt, är vår jeremiad över det faktum att nyhetens behag blir allt kortare. Vi lever i en tid som inte längre vill vänta och det påverkas vi alla av. Fler intryck, mindre tid för att ta in dem på djupet.

I grunden är jag ointresserad av att glorifiera tidsepoker. Det är tiden i sig, den jag kan ta mig för att njuta av musik helhjärtat, som är värdefull. Jag har oräkneliga timmar bakom mig av återupptäckta skivor jag trodde att jag hade lyssnat in. Riff, texter och röster som plötsligt får mig att stanna upp på nytt, trots att jag har hört dem otaliga gånger.

Likaså det omvända. Soilwork snappade jag upp av en slump och fastnade på fläcken. Det var verkligen helt nytt och tilltalade mig väldigt mycket. Några månader senare var Natural Born Chaos (2002) en skiva i mängden, jag köpte Stabbing The Drama (2005) och upptäckte att jag var mätt. Det var inte mitt mörker längre. Varken nytt eller hemtamt, bara grått och deprimerande. 

Stabbing The Drama (2005)

Men vill vi verkligen att det ska kännas nytt, eller saknar vi bara känslan av att bli överväldigade? Är det rimligt att räkna med det, om hårdrocken är om inte hela, så åtminstone en mycket viktig del av ens liv?

Förnyelsen sker lika mycket inom varje lyssnare, som i ett band. Vad har hänt i mitt liv mellan förra och nya skivan? Har jag upptäckt någon ny genre eller fastnat för ett nytt band? Har jag haft en jobbig period och fått kämpa mycket? Behöver jag peppas, tröstas eller bara lyssna i allsköns ro?

Själv tillhör jag den sortens människor som kan bli totalt uppslukad av ett band och glömma världen runtomkring mig, inklusive sambo, mat och hövligt beteende. Ibland får det fascinerande effekter. Children Of Bodoms Hatebreeder (1999) är Soilworks motsats. Den stod länge och samlade damm - jag skänkte till och med bort den - och först några år senare ramlade jag över bandet igen och hittade något nytt. Energisk, pubertaltrotsig ilska. Lika mycket skåpmat för vissa, som smakexplosion för mig. Samma band, olika tidpunkter och två helt olika livssituationer för mig.

Det duger inte att beskriva ett favoritband i tron att det som pågår i ens eget liv, inte har någon betydelse för uppfattningen. Ju yngre du är, ju färre erfarenheter och intryck du bär med dig, desto enklare är det att bli överraskad. Vanans makt är större än vi vill tro och det ligger i vår natur att sky nyheter. På sätt och vis påminner det om förhållandet till en partner. Allt det vi älskar och känner oss trygga med ska finnas där, samtidigt som vi vill lyftas upp ur det invanda och bli överraskade. När nyhetens behag har lagt sig är det lätt att bli rastlös och ta de älskliga, tilltalande dragen för givna.

Många tycker säkert att jämförelsen haltar. Man måste ju skilja på ett förhållande och ett band, för böveln! Inte alls, säger den här autisten. Alla som någon gång har knockats av första mötet med en skiva och känt sig som ett förstklassigt fån inför en ny förälskelse, vet vad jag menar. Allt med personen/skivan är nytt, fantastiskt och spännande. Ens överseende med kantigheter och skavanker finner inga gränser och den som säger ett ont ord om ens nyfunna lycka är i bästa fall tillfälligt sinnesförvirrad, i sämsta fall en fullkomlig idiot som förtjänar dekapitering. Helst flera stycken, eftersom nyktert tänkande inte är den nyfrälstes främsta gren och allt är möjligt i fantasins värld.

Som alla andra relationer, förändras den man har till musik. Smekmånaden tar slut, vissa skivor samlar damm i sina fodral och när jag ögnar igenom samlingen händer det att jag studsar till. Den har jag inte hört på länge. När hörde jag den där sist? Hur fan tänkte jag vid det köpet? Vintersorgs femte album, Visions From The Spiral Generator (2002),  hör till den sistnämnda kategorin. Jag måtte ha känt mig generös efter min slutliga kapitulation för bandet, för annars skulle jag aldrig ha införskaffat denna orgie i flumfysik:

A Metaphysical Drama (2002)

Att ett band inte har producerat något nytt material på fem år - eller har gått i graven - betyder inte att de slutar förnya lyssnaren. Ett sådant förhållande tar inte slut så länge bandet har något att säga och lyssnaren tar sig tid att stanna upp. Min sambo och jag har levt ihop i snart tio år. Vi är samma personer som när vi träffades, men ändå inte. Hemtama, men upptäcker ändå nya sidor hos varandra, beroende på hur vår livssituation ser ut. För mig är det samma sak med ett band man älskar.

Av den anledningen vänder jag mig mot att anklaga hårdrocken för bristande förnyelse, oavsett hur många gubbar som är i behov av höftledsoperationer och självrannsakan. Att bli förälskad vid första riffet är nämligen ingen konst. Det är vad som finns kvar när man har vant sig, som är de verkliga skatterna. Har jag riktigt stor tur kanske till och med Soilwork glimrar till en vacker dag. Fast sanningen att säga är det inget jag räknar med.

Veckans skiva: Witch Mountain

Idag recenseras veckans skiva på Crankitup: Witch Mountains "Mobile Of Angels".

Veckans skiva: Bullet

Recension av Bullets senaste skiva "Storm Of Blades" för Crankitup.

En skamlös frihet

Förra veckan pratade vi om mörkret och vikten av att försöka stanna upp och tänka innan man greppar högaffeln istället för lyktan. Har man väl valt lyktan blir det förstås enklare att se sig omkring efter intressanta saker - gärna sådana man kan lyssna på. Så långt är allt frid och fröjd. Man letar, lyssnar och upptäcker den ena skatten efter den andra, glömsk av världens dumhet tills den ånyo gör sig påmind likt en telefonförsäljare som undkommer NIX-inställningen.

Några dumheter som Grottmänniskan träffar på är felaktigt nyttjande av versaler, russin i choklad samt bristfällig vördnad inför Hansi Kürschs röstomfång. Ångesten som uppstår beror givetvis på graden av dumhet och vid vissa tillfällen slår den inte bara i taket, utan skjuter sig rakt igenom. Det inträffar exempelvis när människor tror att jag behöver förebilder av samma kön för att kunna ägna mig åt något som intresserar mig. Eller när jag förväntas vilja bli en förebild själv...

Låt mig därför berätta något för er: jag har inte ansvar för att representera alla etiketter jag traskar omkring med. Bloggare. Hårdrockare. Katolik. Autistisk. Kvinna. I synnerhet det sista brukar envisas med att klistra sig fast, alltmedan jag pendlar mellan att sucka och ägna osunt mycket tid åt att fundera över om medeltida tortyrmetoder inte hade sin charm iallafall.

Malleus Maleficarum/Breaking Away (2001)

Så roligt med en man som gör ditten och datten! Vilken tur att dina speciella och mystiska 

egenskaper kommer till användning här också! Genom ditt engagemang kommer säkert fler män att våga korsa gränserna - men tänk på att du har ett ansvar för att presentera ALLA män på just det här området, så ta dig inte för stora friheter. Kom ihåg att vi bara stöttar dig så länge du inte blir för självständig. 

Hur ofta tror ni att män får höra det där av andra män? Aldrig, gissar jag. Folk uttrycker sig inte så bokstavligt förstås, men till och med jag kan höra budskapet under alla sockrade lager av systerlig omtanke. Jag hade kunnat garva åt det, om det inte vore för att det är så förbannat nedlåtande. Vill du vara en del av vårt stöttande, mysiga systerskap? Håll med eller håll käft! Låt oss hjälpa dig att själv bli den kvinnliga förebild du saknade i tonåren. Den självständiga Kvinnan med stort K, rätt attityd och rätt mängd av vardera könet i skivställ och bokhylla.

Bakom varje kreativ kvinna i en manlig sfär, står nämligen andra kvinnor som är rädda för att en enda individs felsteg ska spoliera ryktet för samtliga människor med tuttar och fitta. Dessa uppfostrare behöver alls inte ingå i sfären själva, utan kan stå och oroa sig någon helt annanstans. Jag kan ha fel, men tror mig vara tämligen säker på att Rockbitch här nedan inte representerar den sortens frihet och kreativitet som dessa uppfostrare vill lyfta fram. Den här friheten är för ful, för snuskig och därför opassande för den askgråa präktighetens apostlar.

Holy (gavs ut på deras samlings-DVD 2003)

Därmed är vi nu fast i den där djävulska fällan som andligt sett påminner om häxprocesserna. Var foglig och du sviker kvinnokampen. (Erkänn, förlora saligheten och dö socialt.) Var självständig och resultatet blir detsamma. (Stå på dig, förlora saligheten och dö socialt.) Trygga, välkända dubbelbestraffning, vad skulle jag göra utan dig?

Glöm aldrig att vad du än gör så är du först och främst en kvinna. Det andra, det främmande, det mytomspunna könet. Det är bara ett litet problem. Mitt kön är fan inte exotiskt. Halva jordens mänskliga population går runt med det! Jag är ingen kvinnlig hårdrockare, bloggare, katolik eller autist. Jag har inga kvinnliga förebilder, vill inga ha och har sannerligen inga ambitioner att själv bli någon.

Jag väljer mina egna förebilder, det har jag alltid gjort och under min formbara tonårstid bestod de uteslutande av nunnor, manliga hårdrockare och Joakim Thåström. Eftersom man inte spelar hårdrock med det manliga organet utan med händer och fötter, så föll det mig aldrig in att John Norum eller Oscar Dronjak inte skulle duga som inspiration när jag plinkade gitarr. 

Dreamland (1998)

Istället för att lägga tid på att leta efter kvinnliga förebilder, skulle jag vilja föreslå ett annat sätt att bemöta problemet: vägra ta oss an det. Låt oss sluta upp med att försöka bära hela kvinnligheten på våra axlar och ständigt känna ett kollektivt ansvar för att representera vårt kön i alla lägen. Lägg av med att "hjälpa" kvinnor med hurtiga hejarop, ge fan i att bli imponerade när man "släpper fram" kvinnor. Bli förvånad över andras förvåning istället: 

"Berätta nu vilken avgörande betydelse mina äggstockar har för min skivsamling och mina skalövningar. Jag är SÅ intresserad!"

Jag behöver inte bli framsläppt. Du ska räkna med att jag tar mig fram för egen maskin och att jag ber om hjälp när jag behöver det. Försöker du få med mig på dina vägar när jag inte vill, så spelar det ingen roll hur mycket vi har gemensamt. Om du framhärdar så tar jag en annan stig eller sparkar undan dig. För varje stöttande kollektiv med goda intentioner finns nämligen en baksida: bristen på förståelse för att den där gemensamma nämnaren inte är lika stor för alla. 

Visst, jag är kvinna och jag är hårdrockare. Det gör att jag delar vissa erfarenheter med andra kvinnor som är hårdrockare. Men jag är också autistisk och det gör att jag ofta har mer gemensamt med män. Eller katter. Min autism säger nämligen mycket mer om min person än mitt kön och behovet av en kvinnlig förebild blir förstås därefter. Likaså en eventuell önskan om att själv vara en. 

Utgå därför ifrån att jag gladeligen avviker från mitt kön, min kyrka eller andra kollektiv om det passar mig. Tro aldrig att samma bandnamn på våra tröjor, likadana bönböcker i våra hyllor, samma diagnos eller kön automatiskt gör mig till din bundsförvant, din förebild eller omvänt. Att skamlöst korsa alla gränser är nämligen en frihet som jag unnar både dig och mig.

"Var inte rädd för mörkret"

Hösten nalkas, majoriteten av alla som talar om det gör det med mulen uppsyn och klagande stämma. Själv har jag längtat sedan semestern började, runt midsommar. Inte för att jag missunnar folk möjligheten att fylla på energidepåerna och livslusten. Det är bara det att min egen smälte ihop och rann ut av sommarvärmen.

Men nog om det. Grottmänniskan är tillbaka med nytt och gammalt, lika gnällig som förr och förhoppningsvis lite mer närvarande (men räkna inte med det). I skrivande stund ljuder Sabaton i lurarna - ett band som jag i vanlig ordning ser till att kolla in långt efter att de har slagit igenom. När jag tänker efter har jag nog bara "hängt med i tiden" på bloggen när jag lyssnade in Children Of Bodoms, Sonata Arcticas och Watains senaste studioalbum. Annars vet min lilla läsarskara att här upptäcks musiken i precis vilken ordning som helst. En tid framöver ska det bli krönikor igen och eftersom det fjärde ovan nämnda bandet gör sitt bästa för att hålla sig på skuggsidan, så ska vi prata om mörker.

Sworn To The Dark (2007)

När jag var liten var jag brutalt mörkrädd. Skräckfilmer vågade jag inte se förrän långt upp i tonåren och såväl finska troll som svensk black metal har skrämt slag på mig till den grad att jag mailade Mattias Marklund och frågade hur pass farligt hans Vintersorg var. Inte särskilt, visade det sig. Ingen nazism, ingen människooffrande hedendom eller djävulsdyrkan. Efter att ha blivit lugnad, lyssnade jag ofta på dem när jag åkte de sju milen till kyrkan på lördagarna för katolska studier. Av någon anledning var diakonen jag studerade för inte alls intresserad av min upptäckt.

Idag kan jag skratta åt det, men faktum är att jag skulle vilja uppleva den där skräcken igen. Leta upp en skiva och känna den där molande avsmaken inför omslag, logga eller texter. Lyssna och vilja värja mig. Känna mig hotad, bli kränkt och tjura tills jag inte kan bärga mig, utan måste höra det igen.

Band, särskilt de vi älskar mest, kommer undan med mycket. Inte för att fansen inte bryr sig - tvärtom - utan för att man bygger upp en relation till dem. Vintersorg är ett otroligt viktigt band för mig, just för att de var först med att leverera ett genuint, skärande obehag. Tillsammans med Finntroll hör de till mina små utbrott av moralpanik, men den sortens panik brukar inte hålla i sig särskilt länge hos mig. Att bli rädd är en sak, att fortsätta vara det på ren trots förtjänar däremot dumstrut.

Istället för att skjutas åt sidan helt, fortsatte alltså Vintersorg att utgöra en lockelse. Uppenbarligen fanns det något slags hålrum som kunde fyllas av fjällbäckar, svält, offerriter och gutturalt morrande. Kontrasterna mellan dem och mina religiösa texter och hymner, var alldeles för intressanta för att jag skulle kunna låta bli att lyssna. Att kunna bli hotad av någonting så harmlöst som snurrande plastskivor provocerade mig bortom all rimlighet, så jag såg till att lyssna på dem och läsa texterna tills jag inte bara slutade vara rädd, utan lyssnade med förtjusning.

Svältvinter (1999)

Mörker och rädsla är en naturlig del av livet. En del får uppleva alltför mycket av det, andra slipper undan så lindrigt att man häpnar. Det är ofta de senare som börjar oja sig över våld, död och ångestvrål på skivor och scener. Skräcken inför alla de känslor, tankar och uttryck som vi inte vill kännas vid, avfärdas smidigt som våldsglorifiering, destruktivitet eller barnslig provokation. På så vis slipper man utmana sig själv och kan istället skjuta över ansvaret för skräcken på någon annan. Är man dessutom tillräckligt känd för att bre ut sin skräck i media, är det förstås extra skönt. Istället för att stanna upp, ta sig tid att lyssna och undersöka vad det är man känner så får man rasa av sig, svepa om sig den rättfärdiges indignation och slippa erkänna vad man verkligen är rädd för. Emellanåt med stygga små konsekvenser som man kanske inte hade räknat med...

Rätt ofta är den där skräcken förpackad i inbillad omsorg om andra. Barnen. De ensamma. De psykiskt instabila. Alla de där som, till skillnad ifrån ordentliga, sakliga och sunda personer, inte kan skilja mellan dikt och verklighet. Ett mycket smidigt sätt att få vara den som pekar ut fulheten, utan att behöva säga som det är: "Vad barnen och de oordentliga känner vet jag inte, men om jag som är vuxen och klok inte gillar det här, så måste det betyda att dessa arma stackare blir skräckslagna, och det måste vi sätta stopp för." Att behovet av sådan musik med stor sannolikhet uppstår genom vuxna och ordentliga människors oförmåga att lyssna på trasiga människor som behöver prata, tycks inte ha föresvävat dem för en sekund.  

Jag avfärdar absolut inte rädsla för musik. Tvärtom. Musik utgör en enorm kraft och kan framkalla så många olika känslor beroende på vem som lyssnar, vart hen lyssnar och i vilket sammanhang. Jag kan självklart aldrig förklara fullt ut för någon vad jag upplevde när jag hörde Uriah Heeps "Question" första gången, eller varför jag inte kan åka förbi vissa platser utan att få "Fade To Black" på hjärnan och hamna i en omedelbar, om än tillfällig, melankoli. Inte heller kan jag presentera mina mest älskade låtar om död, ensamhet, hat och frustration för någon som visserligen har frågat, men helt uppenbart inte vill utmana sig själv.

Som avslutning på det här inlägget vill jag därför lyfta fram en människa som inte var rädd för mörkret. För någon vecka sedan gick jag på bussen hem från jobbet. Jag hade lurar i öronen, var skittrött och min sociala kompetens låg i nivå med en lättretad katts. När så någon tog tag i mig, bakifrån dessutom, fräste jag ur mig ett "Vad?!" i en ton som kunde få mjölk att surna.

Det visade sig att den som stört mig i friden bara ville fråga om jag kunde tänka mig att åka gratis på hennes busskort, eftersom hon egentligen hade rätt till en ledsagare som inte var på plats. Kunde jag tänka mig att åka gratis och hålla henne sällskap de fem minuterna till sjukhuset?

Rejält skamsen över mitt utbrott bad jag om ursäkt och gjorde henne sällskap. Hon berättade att bussturer gav henne ångest och att det hjälpte att prata med någon. Sedan pekade hon på min mp3-spelare. Vad lyssnade jag på? Metal. Ville hon lyssna? Innan jag steg av hade hon bett mig skriva ner, inte bara det hon hann höra, utan en hel lista med band som påminde om det hon hört.

Egentligen var det fantastiskt. En vilt främmande människa satt och pekade på papperslappen, bläddrade på mp3-spelaren och utbrast "skriv! skriv!" med jämna mellanrum. Innan jag gick av synade hon lappen och tittade på mig.

"Du vet, jag gillade det där första bäst... vad heter det nu? När de vrålar sådär?"
"Growl?"
"Just det! Det känns så jävla bra i en."

Här är lite av det hon hörde och jag behöver väl knappast påpeka hur rörande överens vi var?

Askans Rike (1999)

Hade jag inte utmanat mig själv med musik jag skrämdes av, skulle jag inte ha haft det där samtalet. Människor som skräms av mörker, inre eller yttre, glömmer nämligen en mycket viktig sak. Har man vandrat i det tillräckligt länge, vänjer sig sinnena så småningom och hittar utvägar som inte syntes medan man hade starkt ljus omkring sig och bara behövde traska vägen fram. Det är den funktionen som "destruktiv" musik kan fylla, i synnerhet när du får dela den med någon. 

För ingen är väl så omänskligt dum att hen tror vi lyssnare går runt i olycklig bisterhet och planerar häradståg mot folk som ser ut att ha det trevligt i onödan? Jo, förresten. Det gör det säkert.